Advokaterna Ulf Öberg och Ida Otken Eriksson skriver idag på Svenska dagbladets Brännpunkt om den svenska alkohol- och spelpolitiken. Artikeln anbefalles varmt, inte nödvändigtvis för sina politiska rekommendationer (där jag är osäker på var jag står), utan för sitt mera juridiskt betonade budskap: i den politiska debatten är de juridiska argumenten oftast malplacé.

Det påstås ofta att det ena eller andra ”inte går”, eftersom juridiska regler står emot. Detta uttalande kräver åtminstone två kvalificeringar. Dels är regler inget av naturen givna (inga regler är det, och den som drar slutsatsen att jag inte anser de såkallade mänskliga rättigheterna vara naturgivna rättigheter, har träffat rätt), och de kan därför ändras. Man kan ändra på vilken juridisk regel som helst: detta är politikens privilegium. Det finns således inget som ”inte går” om den politiska viljan finns. Förändringarna kan ske mer eller mindre snabbt, det kan ta längre eller kortare tid att ändra reglerna, men regler går att förändra och står därför i princip aldrig i vägen för en politisk vilja.

Dels har juridiken ingen naturlig kvalitet, det vill säga att juridiken endast finns i våra huvuden. Juridiken utgör föreställningar om hur det skall vara, inte påståenden om hur det är. Det räcker med att titta på vilken regel som helst för att inse detta: brott begås trots att handlingarna är förbjudna i lag, folk skattefuskar, bryter avtal och trafikregler. Man kan med andra ord, om tillräckliga incitament finns, ignorera juridiska regler. Detta kommer förhoppningsvis att föra med sig ett pris i form av sociala eller högst konkreta fysiska bestraffningar i form av utfrysning, brutna relationer, fängelsevistelser eller förmögenhetsminskning genom att man tvingas betala ett straff, men är man beredd att betala priset, kan man självfallet ignorera en juridisk regel.

Nu är detta ingen uppmaning till att ignorera EU-rätten och de åtaganden som Sverige faktiskt gjort. Dels skulle jag själv betrakta det som ohederligt av landet att lova runt och hålla tunt, dels tror jag i många fall att det politiska priset som måste betalas för brott mot EU-rätten i form av minskat inflytande och försämrade förhandlingspositioner inte är värt den förmån som man uppnår genom att ignorera EU-rätten. Mitt budskap är ett annat.

Det har blivit bekvämt för politiken att skylla ifrån sig, att påstå att juristerna sitter inne med makten över samhället. Det är helt enkelt inte sant. Makten i ett samhälle sitter hos den som det övervägande flertalet accepterar sätter reglerna: med andra ord är frågan om var makten sitter en sociologisk, inte en juridisk fråga. Från båda synpunkterna sitter makten i Sverige hos riksdagen (eller, eftersom riksdagen nedsänkt sig själv till att bli ett transportkompani, hos regeringen): de juridiska reglerna skapas av riksdagen, och i frågan om vem som stiftar lagarna och alltså sätter reglerna vill jag ändå tro att flertalet svenskar skulle identifiera riksdagen, inte Högsta domstolen, som regelsättare.

Allt går, förutsatt att man är beredd att betala priset. Det går att stoppa globaliseringen om vi är beredda att leva utan importprodukter. Det går att centralstyra ekonomin om vi är beredda att löpa risken att de ansvariga tjänstemännen på grund av informationsunderskott planerar ekonomin på ett felaktigt sätt och därigenom skapar elände. Det går att reglera, avreglera, re-reglera.

Frågan är endast och uteslutande huruvida vi är beredda att betala det pris som oundvikligen vidhäftar alla handlingsalternativ.

Advertisements