Den krisfinansiella grytan kokar vidare. Svenska dagbladet rapporterar om de sydeuropeiska ländernas problem och om att Greklands ekonomiska sjuka nu åter hotar Spanien och Italien. Om Spanien och Italien skulle dras med i fallet, får de tyska och franska bankerna ta sig en rejäl smäll, vilket i sin tur kan tänkas leda till konsekvenser för andra, inklusive Sverige. Det ser helt enkelt inte särskilt bra ut. Frågan är vad som skall eller ens kan göras. Jag vill idag spåna lite om det, vilket medför att detta inlägg kommer att ha många starkt politiska inslag, även fast det enligt min mening finns en juridisk grundsyn bakom inlägget: ibland är det svårt eller omöjligt att skilja mellan juridik och politik.

Det finns några hörnpelare här som man måste ha i minnet, alldeles oavsett hur man sedan värderar händelserna. De flesta av dessa pelare är byggda av insikten att man visst politiskt kan göra som man vill, men att inget handlingsalternativ är utan pris.

Den första pelaren utgörs av bankerna. Jag är själv mäkta irriterad på denna sektor, som på något förunderligt sätt lyckats styra skutan så att vinsterna tillfaller privata företag och alltså i förlängningen individer, medan förlusterna bärs av skattebetalarna. Vi har som samhälle betraktat blivit den finansiella sektorns gisslan.

Problemet är att det är sant och inte bara något som vi kan ändra på i en handvändning. Den finansiella sektorn har en mycket viktig samordningsfunktion (helt bortsett ifrån betalningsförmedlingsfunktionen) i det att den kopplar ihop folk som har pengar med folk som behöver pengar. När jag skriver ”folk”, går säkerligen mångas tankar till individer, men det handlar för all del om företag också: investeringskostnaderna är numera så stora att nästan varje företag som vill expandera, och för all del även företag som skall grundas, behöver krediter. Förr i världen vände man sig ofta till någon rik person som hade så mycket pengar att han (nästan alltid ”han”) kunde låna ut en del till någon annan. Numera är pengarna mera spridda och de koncentreras därför i den finansiella institutionerna, genom våra konton eller våra investeringar genom bankernas förmedling. Bankerna och andra finansiella institut samlar alltså ihop de överskott av pengar som finns i ekonomin och slussar vidare dem till sådana personer som behöver mer pengar än de för närvarande har.

Faller den finansiella sektorn bort, får alltså personer som vill grunda företag eller som vill expandera sitt företag svårt att få ihop medel för att göra det. Med andra ord skadar problem i den finansiella sektorn också den reella ekonomin. Alternativet till krediter skulle förstås vara att spara ihop pengarna, men om pengarna inte investeras någonstans – vilket åter sker genom de finansiella institutionernas förmedling – utan stoppas i madrassen, urholkas deras värde genom inflation, och man måste alltså spara länge och idogt till dess man kan investera i ett företag. Denna fördröjning riskerar att medföra att det, när pengarna väl är ihopsparade, inte längre är aktuellt att investera, och investeringen riskerar då att inte bli av. Vi behöver den finansiella sektorn.

En finansiell institution är också motpart i en mängd avtal, både som inlånare och som utlånare. När en finansiell institution faller bort genom konkurs, skadas alltså inte bara institutionens ägare, utan också alla andra som har fordringar mot institutionen, det vill säga kontohavare och andra investerare. Att låta en bank eller ett försäkringsbolag gå i konkurs kommer alltså att sprida förluster som ringar på vattnet – en kontohavare som förlorar pengar genom en banks konkurs kan ju i sin tur vara skyldig pengar och därför gå i konkurs när hon inte får tillbaka sina pengar av banken. Åter är det i slutändan den reella ekonomin som skadas.

Vi har alltså som skattebetalare all anledning att gå in och rädda bankerna, helt enkelt för att det är så många andra som hotas av bankens konkurs att vi i praktiken räddar många fler än bara bankerna. Problemet är bara att bankerna blivit så stora att knappt någon skattebetalare har råd med sådana räddningsaktioner, vilket exemplen Island och Irland tydligt illustrerar. Vi måste alltså försöka att få bankerna och andra finansiella institut att bli mindre, så att en banks fall inte drar med alltför många andra: vi måste åtgärda too big to fail-problemet. Innan vi gjort det, är och förblir vi dock den finansiella sektorns gisslan, alldeles oavsett vad vi tycker om det.

Nästa hörnpelare är att stater lånar av bland annat banker. När alltså en stat inte längre kan betala sina skulder, riskerar detta att utgöra en rejäl smäll för en bank. Handlar det om en liten stat som Grekland, är detta land som gäldenär betraktat tillräckligt litet för att det skall gå att smälta förlusterna inom banksektorn, men dras andra med i fallet, aktualiseras gisslanproblemet igen: om den finansiella sektorn tar sig en smäll, tar vi alla en smäll. Genom att tyska och franska banker friskt lånat till Grekland och andra – och därmed bland annat finansierat dessa staters sjukvård, utbildning och annat -, och genom att de tyska och franska bankerna förstås står i nära kontakt med den svenska finansiella sektorn, får vi plötsligt ett intresse av att rädda Grekland för att vi själva inte skall ta skada. Om dock flera länder samtidigt faller, blir problemet så stort att inte ens skattebetalarna kan åtgärda det.

I privata sammanhang finns regler om skuldnedskrivning och konkurs för sådana lägen som de i vilka många stater just nu befinner sig. När vi kommer till den offentliga sfären, saknas dock klara sådana regler, vilket utgör nästa hörnpelare. Ett land kan ställa in betalningarna eller förklara bankrutt, visst: med det är ju just då som gisslanproblematiken blir akut. Ett alternativ är att försöka pressa investerarna att ”frivilligt” minska skulderna. Frågan är hur man gör det: investerarna är så många att man inte rimligen kan få samtycke av var och en av dem. Alltså måste man ha något kollektivt system, men ett sådant saknas. Ingen stat skulle dessutom frivilligt gå med på att ställas under ett internationellt organs myndighet: statssuveräniteten är en helig ko som ingen får röra. Det är alltså lätt att säga att de privata investerarna skall ta smällen, det är mycket svårare att genomföra det.

När en stat ställt in betalningarna, är det dessutom svårt att komma igen (ännu en hörnpelare). En investerare som en gång bränt fingrarna i ett land kommer nog att vara tveksam till att återvända. Med andra ord riskerar en statsbankrutt att lösa det akuta problemet, men att låta det långsiktiga problemet kvarstå, nämligen att tillgångarna inte räcker för allt som ett land vill göra.

Den viktiga insikten här är kanske att vi befinner oss på ett område där regler inte längre hjälper så mycket. Det hjälper inte heller att peka fingret på ”kapitalisterna” eller ”gräshopporna”, utan det här är ett politiskt problem. Västvärlden har på länge inte varit rik nog att finansiera alla de förmåner som vi kollektivt unnar oss, utan vi har lånefinansierat vår konsumtion. Vi har med andra ord intecknat framtida intäkter. Vi börjar komma till en punkt där våra pensionsfonder och vi själva inte längre tror att vi vill låna till kollektiv vars framtida betalningsförmåga är tveksam.

Nu krävs bara insikten om att vi själva är del av det kollektiv som inte längre kan betala för sig.

Annonser