Genom ett nyhetsbrev uppmärksammas jag på Svea hovrätts dom i mål T 6367-10 (som vanligt anser jag mig förhindrad att här lägga upp en dom av vilken framgår personuppgifter), som rör frågor inom avtalsbundenhetens gränsmarker. Tvisten är komplicerad, så jag skall här bara nämna det viktigaste.

A hade en fastighet på en skärgårdsö. Denna fastighet överläts till A:s bror B. Fastigheten var vid överlåtelsen pantsatt till Handelsbanken och panträtten stod kvar efter det att B förvärvat fastigheten: B hotades alltså av utmätning för A:s skulder om A inte erlade sin skuld till Handelsbanken. Det blev strax efter försäljningen osämja mellan bröderna.

Genom en räcka avtal vars närmare karaktär här inte behöver förklaras såg A till att hans advokat C fick kontrollen över skulden och över pantbreven till fastigheten. Domstolarna fann sedermera att hela upplägget mellan A, C och Handelsbanken endast syftade till att försvåra för B att få tag i pantbreven och att avstyra hotet om utmätning.

Så småningom fick dock B både fordringen och pantbreven överlåtna på sig, varmed panträtten upphörde (en ägare kan ju inte ha pant i sin egen fastighet), men fordringen mot A kvarstod (ett krav upphör ju inte bara för att en säkerhet som ansluter till kravet upphör). B begärde först att A skulle flytta från fastigheten – vilket så småningom skedde genom avhysning, alltså Kronofogdemyndighetens försorg – och krävde sedan, sex år senare och antagligen efter det att förhållandet mellan bröderna surnat ännu mer, betalning av A:s skuld som ursprungligen tillhört Handelsbanken. A anförde dels att skulden redan var betalad, dels att det skulle vara oskäligt att B skulle få göra skulden gällande.

Tingsrätten fann att B:s agerande – han väntade ju sex år efter avhysningen till dess han kom på att kräva A på betalning – visade att han ville göra fordringen gällande endast i repressaliesyfte, eller på ren svenska, för att jävlas med sin bror, och jämkade därför med stöd i förarbetena till 36 § avtalslagen betalningsskyldigheten.

Hovrätten gick en annan väg. Domstolen fann att upplägget genom vilket advokat C fått kontroll över skulden och pantbreven, och genom vilket sedermera B fick skulden och pantbreven överlåtna på sig, framstår som konstruktioner vilka endast syftade till att få kontroll över pantbreven. Hovrätten uttalade:

Utan att i övrigt ta ställning till i vilken omfattning som bankskulden har reglerats konstaterar hovrätten att omständigheterna vid avtalens tillkomst och i övrigt är sådana att hela den ursprungliga bankskulden inte skäligen bör få göras gällande mellan parterna (36 § avtalslagen). De dispositioner som parterna har gjort och som rör denna skuld framstår som konstruktioner utan något skyddsvärt syfte.

Detta är enligt min mening ett besynnerligt uttalande. Jag ser två tolkningsmöjligheter, men ingen övertygar.

a) Man kan anse att hovrätten här underkänner de avtal som ledde till att B fick kontrollen över skulden och pantbreven, eftersom det utgör ”konstruktioner”, med vilket torde menas något liknande skenavtal. Detta underkännande är begränsat i sin verkan till att avse parterna (alltså rimligen A och B), ingen annan. Med andra ord är överlåtelsen från Handelsbanken och fram till B giltiga, men skulden kan inte göras gällande mellan A och B, och detta för att avtalen framstår som skenavtal.

Men varför det? Det här är ju tydligen inte någon avtalsrättslig fråga, eftersom avtalet ju i princip är gällande (har rättslig verkan), eftersom annars alla överlåtelser av skulden och pantbreven skulle behöva underkännas – även om avtalen alltså utgör ”konstruktioner”, är de inga skenavtal, eftersom skenavtal saknar all giltighet.

Alltså är det en fordringsrättslig fråga. Hovrätten hade kunnat säga att fordringen inte kan göras gällande, eftersom den inte var avsedd att kunna göras gällande mellan förvärvaren av skulden (B) och skuldens gäldenär. Detta hade man kunnat motivera med att A och B implicit eller uttryckligen slutit avtal om att skulden inte skulle få göras gällande. Men det är inte det som hovrätten gör. Domstolen frånkänner avtalen verkan endast mellan parterna i målet. Det verkar vara en nyhet i svensk rätt.

b) Man kan också tro att hovrätten jämkade avtalet mellan A och B, eftersom det dyker upp en kryptisk hänvisning till 36 § avtalslagen i citatet. Frågan är dock i så fall vad man jämkade och hur. 36 § första stycket avtalslagen (som här är relevant, trots att hovrätten hänvisar till hela bestämmelsen) har följande lydelse:

Avtalsvillkor får jämkas eller lämnas utan avseende, om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Har villkoret sådan betydelse för avtalet att det icke skäligen kan krävas att detta i övrigt skall gälla med oförändrat innehåll, får avtalet jämkas även i annat hänseende eller i sin helhet lämnas utan avseende.

Märk att det sägs att villkorET skall vara oskäligT: det rör sig om ett villkor som kan jämkas. Om villkoret har stor betydelse för avtalet, kan sedan resten av avtalet jämkas. Det är inte så att hela avtalet kan jämkas utan vidare motivering.  Jag undrar alltså vilket villkor hovrätten jämkat i första taget och hur domstolen därifrån gick vidare till att underkänna hela avtalet. Om det är jämkning som hovrätten är ute efter, måste jag nog ändå tycka att domen är illa motiverad (för att uttrycka mig hövligt).

Det hela visar på något som enligt min mening börjar bli ett problem i svensk rätt, nämligen dåligt motiverade domar, där rättsreglerna används lite med vänster hand och rekvisiten för deras tillämpning inte ordentligt gås igenom. Jag har ingen åsikt om det kanske etiskt eller moraliskt berättigade i hovrättens dom: det kan hända att domen är enligt dessa måttstockar tillfredsställande. Men jag har en åsikt om att en hyggligt motiverad tingsrättsdom ändras på ett sätt som inte ens en forskare i avtalsrätt kan följa.

Domar skall vara ordentligt motiverade, och denna dom är inte det. Avtalsbundenheten kanske inte längre har det värde som den en gång ansågs ha – vi har satt någon dunkel form av ”rättvisa” (eller formellt ”skälighet”, vad det nu är) över principen att avtal skall hållas. Men om man nu avviker ifrån avtalsbundenheten, skall man åtminstone göra sig mödan att göra det med juridisk skärpa. Domar av den typen som Svea hovrätt här levererat leder bara till att parterna inte längre kan bedöma de rättsliga verkningarna av sina handlingar och att de behöver en domstol för att i efterhand avgöra vilken bundenhet, om någon, måhända uppstått. Någon förutsebarhet kan man då inte längre tala om, vilket också i längden tenderar till att ifrågasätta det rättsstatliga i civilrättens tillämpning. I synnerhet när man befinner sig i extrema gränsområden för ett rättsområde, måste motiveringarna vara genomtänkta och klart redovisade. Här brister det i denna dom, och tyvärr också i många andra.

Jag hoppas att domen överklagas och Högsta domstolen åtminstone sätter en klar och hållbar motivering bakom domslutet.

Advertisements