Upprördheten är stor över Frälsningsarméns inställning till homosexualitet. Jag är lite förvånad över förvåningen: såvitt jag vet, har alla de tre stora abrahamistiska religionerna en rätt så ogin inställning till homosexualitet. Det som kanske kan göra saken lite mera delikat, är att Frälsningsarmén – liksom flertalet trossamfund – tar emot statligt stöd, och att statens officiella inställning till homosexualitet är att det är en sexualitetsform bland andra. Frågan är alltså om och i så fall hur den officiella statliga inställning skall påverka stödet.

Två utgångspunkter förefaller mig vara tämligen givna. Å ena sidan har vi yttrandefrihet och därmed åsiktsfrihet i Sverige. Så länge ingen uppmanar någon annan till fysiska övergrepp, bör alla meningar – alldeles oavsett hur korkade de är, eller kanske just i synnerhet sådana yttranden som uppfattas som korkade, trångsynta och fördomsfulla – få yttras. Självklart får det privata samfundet Frälsningsarmén hålla sig med vilka stenåldersfördomar som helst utan att straffas för det. Å andra sidan har ingen ”rätt” till statliga pengar: den som utan krav på vederlag ger någon annan en present, måste ha rätten att låta bli att ge en present (eller ”bidrag”, som det i sammanhanget kallas). Om Frälsningsarméns fördomar inte passar staten, har staten prima facie ingen skyldighet att finansiera Frälsningsarmén, inte ens delvis.

Men det är bara utgångspunkterna. Problemet är att de krockar, och därför måste fler argument anföras och vägas mot varandra för att konflikten skall kunna lösas upp. Jag tror att några av dessa argument kan vara följande.

Frälsningsarmén – vars världssyn jag på intet sätt delar och är beredd att bekämpa med alla till buds stående argument – gör ett beundransvärt jobb. Frälsningssoldaterna går dit ingen annan går: de finns där längst ner på samhällets botten och gör en viktig och central social insats. De insatser som Frälsningsarmén gör – även om jag tycker att de förtecken under vilka de görs är ganska oattraktiva – komplementerar statens insatser, och statens pengar betalas alltså för verksamhet som någon måste göra.

Vidare skall staten vara neutral, det vill säga staten skall inte blanda sig i trosuppfattningar: att den officiella statliga inställningen är att homosexualitet är en sexualitet bland andra, skall inte spela någon roll när statens pengar delas ut. Staten har helt enkelt inte till uppgift att uppfostra medborgarna. Om staten skulle ta sig sådan frihet, skulle staten bli ett tvångsmedel för åsikter i den rådande majoritetens hand. Tanken med demokratin är att alla åsikter skall ha möjlighet att fredligt verka för att få en majoritet på sin sida. Detta förutsätter att den för tillfället rådande majoriteten inte med tvång eller genom att dra undan förmåner som majoriteten får
från andra åsiktsriktningar omöjliggör för någon åsiktsriktning att så småningom bli majoriteten. Delas pengar ut till en grupp, måste motsvarande andra grupper också få pengar. Det är olämpligt att knyta den statliga penningpåsen till någon viss materiell åsikt i någon fråga, utan kriterierna bör vara utformade så att den politiska eller sociala åsikten hos de olika grupperna inte spelar någon roll.

Med andra ord skall nazister få pengar om kommunister får dem, och kommunister skall få pengar om liberala får dem. Om Svenska kyrkan får pengar av staten, skall också de judiska samfunden, moskéerna, buddhisterna och Frälsningsarmén få pengar. Att sålla mellan grupperna på grundval av deras åsikter, är inget annat än åsiktsdiktatur.

För mig framstår alltså frågan som svart-vit. Antingen säger vi att religiösa samfund kan få pengar på ett liknande sätt som andra föreningar: då skall alla religiösa samfund få dessa pengar, alldeles oavsett om de tillbeder någon gud, några gudar, djur, sex eller någon entitet som andra uppfattar som djävulen. Eller så säger vi att inget religiöst samfund skall få pengar, i vart fall inte i denna egenskap. Då skall inte heller Svenska kyrkan eller katolska kyrkan eller någon annan få pengar.

Väljer man det senare alternativet, kan man fortfarande stödja verksamhet av allmännyttig karaktär. Man kan alltså ge Frälsningsarmén öronmärkta pengar för dess sociala verksamhet, utan att för den skull ge den pengar för sin religiösa verksamhet (såvida dessa två sidor av myntet nu går att skiljas åt i just Frälsningsarméns speciella fall). Man kan också kräva att den sociala verksamheten skall vara fri från åsiktspropaganda. Men man kan inte kräva att Frälsningsarmén ändrar sin inställning i sociala eller politiska frågor: gör man det, måste man också acceptera att även Saudi Arabien kräver av sina medborgare att de skall dela och följa just Saudi Arabiens speciella inställning till sociala och politiska frågor. Det finns helt enkelt ingen principiell skillnad mellan staten Sveriges inställning till Frälsningsarmén och det wahabbistiska Saudi Arabiens inställning till kvinnor som kör bil.

Med andra ord: argumentera mot Frälsningsarmén, men undandra inte just Frälsningsarmén det stöd som andra trossamfund får. Om vår demokrati inte är starkare än att den tål att ett gäng homofober som ändå lyckas göra ett bra socialt jobb får använda sig av sin yttrandefrihet, är den ändå inte mycket värd.

*****

Jag vill i sammanhanget gärna tipsa om Chandran Kukathas utmärkta bok The Liberal Archipelago, där författaren visar hur man kan få ihop en liberal stat med illiberala samfund inom dess ram.

*****

Uppdatering: Se också Sanna Raymans ledare idag.

Annonser