Igår handlade min DN-krönika om retributiv rättvisa. Som vanligt när man skriver om rättvisefrågor i svensk rätt så reagerar många starkt och ofta med en magkänsla som får dem att missa det där med att läsa texten för att istället kritisera vad de tror står i texten eller, lika vanligt, vad de menar borde stå i texten. Krönikan handlade således bara om varför vi straffar – av moraliska skäl – och inte något om vilka eller hur allvarliga straff skall vara.

En hel del kommentarer är bara puckade. Det dyker alltid upp några mejl om PROBLEMET SOM INGEN VÅGAR TALA OM, DET MÅNGKULTURELLA SAMHÄLLET SOM VITTRAR SÖNDER, plus feminazismen och några som framhåller att det enda en mördare egentligen behöver är en kram. Andra kallade den allmänt omfattade retributionstanken för ”barbari” – utan att veta vad den innebär – och åter andra menade att problemet med bestraffning är att vi alla egentligen är av strukturer determinerade robotar vars handlingar det vore meningslöst att bestraffa, ety vi har inte någon möjlighet att göra något annat. (En form av behaviouristisk variant på arvssynden, kan man säga.) Men det finns några som skickat med frågor och kommentarer som varit intressanta och dessa vill jag gärna säga något om.

Först finns det anledning att säga något om retributionstankens status. I huvudavsnittet om straff i Stanford Encyclopedia of Philosophy – Punishment – står det i inledningen så här: ”The concept of punishment — its definition — and its practical application and justification during the past half-century have shown a marked drift away from efforts to reform and rehabilitate offenders in favor of retribution and incarceration. Punishment in its very conception is now acknowledged to be an inherently retributive practice, whatever may be the further role of retribution as a (or the) justification or goal of punishment.”

Niclas skriver så här i en kommentar (och jag citerar in extenso för att kunna bemöta och hoppas att inte Niclas stämmer mig för upphovsrättsintrång med stöd av Lex M2):

  1. Schultz resonemang bygger på en outtalad men helt central premiss, nämligen fri vilja. Utan fri vilja går det inte att tala om ”moralisk skuld” eller att någon ”förtjänar ett straff av moraliska skäl”. Eftersom jag (liksom bl.a. EinsteinSchopenhauerBergströmStrawsonRussellDilbertO’HearHonderichSmilanskyPosner,
    Dendrophilian, Foucault och Nietzsche*) förkastar uppfattningen att människors vilja är fri, måste jag också förkasta Schultz uppfattning om straff som ”rättvisa”. Som Dawkins uttrycker det: ”Retribution as a moral principle is incompatible with a scientific view of human behaviour.” Debatten måste alltså skifta upp en nivå, till filosofins och vetenskapens område, för att kunna benas ut och förstås (i alla fall om uppfattningar om fri vilja har rationella grunder, vilket förvisso inte är säkert).
  2. Däremot tror jag att Shultz och jag är relativt eniga på ett praktiskt plan om att en rad handlingar bör bestraffas, låt vara att vi har olika grund för att anse det. I mitt fall är utgångspunkten empiriska forskningsresultat som antyder att straff innefattar lägre grad av brottslighet — se härhär och här — vilket jag finner önskvärt. Ungefär som jag anser åtgärder som motverkar sjukdomar påkallade, trots att jag inte, på ett grundläggande plan, klandrar bakterier och virus för den skada de ger upphov till.
  3. Det är något missvisande att hävda att ”instrumentella skäl” för straff inte är moraliska till sin karaktär — eftersom de i regel ingår i ett konsekvensetiskt argument där uppnåendet av ett visst mål i högsta grad anses vara moraliskt grundat.
  4. Till sist har jag en fråga till Schultz. Antag att straff skulle öka brottsligheten. Antag att straff av våldtäktsmän leder till att antalet våldtäkter tiodubblas. Är då straff ändå önskvärda? Schultz anser det uppenbarligen. Jag gör det absolut inte.

En svettig samling uppfordrande frågor och uppmaningar. Som man kan skriva hyllmeter om. Men några korta kommentarer. När det gäller punkten 1 röjer redan listan på uppräknade tänkare att jag och Niclas kommer från olika håll, särskilt Posner. Jag är inte lika övertygad som Niclas att ämnet den fria viljan egentligen är så intressant eftersom även den som intar en deterministisk inställning i allmänhet torde utgå från att vi i vart fall bör låtsas som att vi har en fri vilja när det gäller saker som brott och straff. Min egen inställning är f.ö. icke-deterministisk och min uppfattning synkar rätt väl med Nozicks, om någon nu undrar. (För att inte få den elake Aron Lund på mig vill jag framhålla att jag inte därigenom tar helhjärtat ställning för Anarki, stat och utopi men det ÄR en alldeles fantastisk bok.)

När det gäller punkten 3 har förstås Niclas rätt. Vad jag menade var att ofta motiveringarna för straff som inte är retributiva stannar på det instrumentella planet. Om det finns en bakomliggande konsekvensetik, av utilitaristiskt slag eller så, förblir den ofta implicit.

Punkten fyra är mest intressant. Jag provocerades först att svara ja på frågan. Det kanske jag fortfarande skulle göra. Men när jag tänkt att varv till inser jag att jag provocerades av hur frågan var ställd, snarare än frågan i sig. Frågan är för mig i grunden meningslös. Det är enbart om man utgår från att det går att i förhand med visst mått av exakthet antecipera hur människors beteende påverkas av en reform som frågan kan uppstå, enbart om vi – när vi bedömer om vi ska ändra i en straffreglering – kan på något rimligt sätt kan anta att det kommer att få människor att t.ex. våldta, som vi kan ställa frågan. Jag tror inte att vi kan göra sådana prediktioner. Jag tror att det är i sann mening omöjligt att hitta något enda scenario där en straffreform med säkerhet kan antas öka antalet våldtäkter.  Det kan som bäst bli svagt grundade gissningar. Och i en situation där vi väljer mellan ett moraliskt motiverat straff och en vag gissning är valet lätt.

Den roligaste kommentaren kom från Daniel via mejl. Han hade reagerat på att jag sagt att Steven Seagal inte kan sparka längre. Så här skrev Daniel: ”Angående Steven Seagal och hans förmåga att sparka: Anderson Silva, världens främsta mma-utövare, avslutade sin senaste match med en  enormt spektakulär frontspark på sin motståndares hakspets. Sekunden senare avbröt domaren matchen. Senare förklarade Silva att det var  Steven Seagul, som han hade tränat med, som lärde honom den sparken.”

Skönt att någon håller ögonen på bollen.

Annonser