I förrgår avkunnade Högsta domstolen en dom om jämkning enligt 36 § avtalslagen som jag tycker leder till intressanta följdfrågor. Målet handlade om en frisörsalong som enligt det centrala kollektivavtalet var skyldig att teckna försäkring för sina arbetstagare hos ett visst försäkringsbolag (bolag A). Av kollektivavtalet framgick också att arbetsgivare som inte tecknade försäkring ändå skulle vara tvungna att betala premier för försäkringen från och med det datum då kollektivavtalet trädde i kraft. Kollektivavtalet försökte alltså att ta bort incitamentet för en arbetsgivare att helt enkelt strunta i dess skyldighet att teckna försäkring hos bolag A. Till saken hör också att försäkringsvillkoren hos bolag A, om försäkring hade tecknats där, innehöll en bestämmelse om att tvister avseende försäkringen skall lösas genom skiljenämnd, vilket innebär att en vanlig domstol normalt inte är behörig att slita tvister om avtalet.

Frisörsalongen ville teckna försäkring hos ett annat försäkringsbolag och stämde av detta med fackföreningens lokala avdelning som inte hade några invändningar. Bolag A förde nu talan mot frisörsalongen om skyldighet att enligt kollektivavtalet betala avgifter till bolag A, trots att alltså någon försäkring hos bolag A inte hade tecknats. Frisörsalongen anförde att detta var oskäligt, eftersom försäkring ju hade tecknats hos ett annat bolag: en skyldighet att betala avgifter till bolag A skulle bara leda till dubbla försäkringspremier för frisörsalongen. Frisörsalongen yrkade alltså att dess skyldighet att teckna försäkring hos bolag A skulle jämkas.

Högsta domstolen för ett komplext resonemang i domen. Det första som domstolen gör är att göra en skillnad mellan själva kollektivavtalet och ett enskilt rättsförhållande som uppkommer mot bakgrund av kollektivavtalet. En bestämmelse i ett kollektivavtal kan inte lätt jämkas, det är både lagstiftaren och den juridiska expertisen överens om. Kollektivavtalet är dock något annat än avtalet mellan en enskild arbetsgivare och dennas anställda och andra som kan härleda rättigheter från kollektivavtalet (som bolag A). Detta senare avtal – alltså det enskilda avtalet – kan visst jämkas, och den försiktighet som gäller avseende jämkning av kollektivavtalet gäller inte detta enskilda avtal.

Den andra ribban som domstolen tar sig över är skiljeklausueln i de försäkringsvillkor som gällde för de relevanta försäkringarna hos bolag A. Domstolen anser sig vara behörig att ignorera denna klausul, eftersom ingen av parterna åberopat den. Detta innebär att invändningar mot domstolens behörighet när det finns en skiljeklausul måste åberopas av parterna och att domstolen inte självmant (ex officio) prövar invändningar mot sin behörighet. Samtidigt är det dock det som Högsta domstolen gör i målet genom att resonera om skiljeklausulens betydelse: det ligger enligt min mening en viss självmotsägelse i denna punkt i domen.

Slutligen kommer domstolen till kruxet, till själva jämkningen som frisörsalongen begärt och som domstolen efter ganska långa resonemang anser sig kunna göra i princip. Som sagt grundade frisörsalongen sitt jämkningsyrkande på dels beskedet från den lokala fackföreningsavdelningen, dels på dubbelkostnaden.

Avseende beskedet från den lokala fackföreningsavdelningen säger domstolen bara kort och gott att det beskedet inte har avtalsverkan, utan att närmare motivera det. Bakgrunden ligger nog i att den lokala fackföreningsavdelningen inte har rätt att efterge kollektivavtalsenliga skyldigheter för arbetsgivarna, eftersom kollektivavtalet inte är slutet av den lokala avdelningen.

Avseende det andra beskedet säger domstolen – vilket förefaller mig vara riktigt – att merkostnaden i sig inte kan utgöra skäl för jämkning, eftersom man i annat fall skulle behöva jämka kollektivavtalsenliga skyldigheter för varje arbetsgivare som valde att ignorera kollektivavtalet och att istället teckna försäkring hos något annat bolag. Det skulle med andra ord medföra att arbetsgivaren i strid med kollektivavtalets lydelse skulle få valrätt avseende var hon vill teckna försäkring, och den konsekvensen är domstolen inte beredd att acceptera. Frågan är dock om inte detta innebär att det i praktiken ändå blir lika svårt att jämka ett enskilt förhållande som har sin bakgrund i kollektivavtalet som det är att jämka själva kollektivavtalet: problemet att man riskerar att underminera själva kollektivavtalet finns ju alltid.

Detta lämnar oss alltså med ett antagligen rätt litet bolag som försökt göra rätt för sig och frågat den lokala fackföreningsavdelningen om lov innan det tecknade försäkring hos någon annan försäkringsgivare än som angivits i kollektivavtalet. Den lokala avdelningen hade inga invändningar, men kunde inte befria bolaget från sin kollektivavtalsenliga skyldighet att teckna försäkring hos ett visst bolag. Jämkning kan inte heller ske, eftersom avdelningens besked tekniskt sett inte utgör något avtal. Bolaget sitter alltså nu – till synes helt utan att ha haft för avsikt att kringgå sina skyldigheter – med en merkostnad som ytterst förorsakats av den lokala fackföreningsavdelningen (som nog i sammanhanget antagligen måste anses utgöra den starkare parten vis-à-vis bolaget). Konstigt.

Men nu kommer det intressanta. Högsta domstolena avslutar nämligen med orden (i stycke 16):

När det gäller beskedet från [den lokala avdelningen] sammantaget med kostnaden för den försäkring som tecknats med anledning av detta, står det naturliga rättsskyddet att finna på skadeståndsrättens område. Bestämmelsen i 36 § avtalslagen bör då inte tillämpas.

Med andra ord anvisar Högsta domstolen frisörsalongen att föra ännu en process, den här gången mot den lokala fackföreningsavdelningen, och att göra det på skadeståndsrättsliga grundvalar. Den enda grund som jag kan tänka mig skulle kunna anföras är att avdelningen vårdslöst tillfogat frisörsalongen en ren förmögenhetsskada. Sådana skador ersätts inte rutinmässigt i svensk rätt, utan en dom på ersättning anses normalt behöva anföra särskilda skäl för varför den rena förmögenhetsskadan skall ersättas. Frågan är hur man skall hantera Högsta domstolens avslutande ord.

Högsta domstolen kan knappast genom denna skrivning anses ha bundit sig till någon viss bedömning om målet i sin skadeståndsrättsliga form skulle dyka upp hos den igen, utan bedömningen i den andra processen kommer att behöva göras på de grunder som anförs då. Än mindre har Högsta domstolen bundit upp lägre instanser. Domstolen inbjuder alltså en förlorande part att ännu en gång ge sig in i en process vars utgång alltid är osäker.

Dessutom är fråga efter rättegångskostnaderna. Dessa ser i den publicerade domen inte ut att ha varit särskilt höga, men vi vet inget om den förlorande partens (frisörsalongens) egna kostnader för advokater m.m. Skulle frisörsalongen i förekommande fall kunna få ersättning av den lokala fackföreningsavdelningen också för sina rättegångskostnader i detta första mål, som alltså tydligen enligt Högsta domstolen på fel grund gick mot fel part? Jag är ingen kausalitetsexpert (tjena, Mårten!), men jag har svårt att tro att så skulle vara fallet.

Med andra ord ser det ut som om Högsta domstolen inbjuder en part som just förlorad en antagligen inte helt oväsentlig summa pengar att återfå en del av dessa pengar genom en ny process mot en annan part, och att därvid riskera att förlora ännu mer pengar, nämligen om frisörsalongen skulle förlora också målet mot den lokala avdelningen.

Jag är tveksam till om jag vill beteckna denna inbjudan som särskilt lämplig.

Annonser