Ett brott mot mänskligheten, enligt Nürnbergstadgan, är definierat som ”mord, utrotning, slaveri, deportation och dylika handlingar mot civilbefolkning. Vidare inräknas det som begicks i koncentrationsläger och förintelseläger samt förföljelser i politiskt, rasligt och religiöst syfte. Enskilda mordaktioner, massavrättningar verkställda av SS-trupper och Einsatzgruppen, räknas även hit; förintandet av de två tjeckiska byarna Lidice och Ležáky i juni 1942 samt den franska staden Oradour-sur-Glane i juni 1944.” (Klippt från Wikipedia.) En liknande definition följer av Romstadgan. Brott mot mänskligheten är primärt alltså gärningar där ett folk eller en grupp utsätts för utrotning. Helvetiska brott.
Pretty serious shit. Jag hör berättelserna från A Problem from Hell, Samantha Powers mäktiga bok om folkmord, för mig själv när jag läser en debattartikel om brott mot mänskligheten i Svenska Dagbladet. Gudrun Schyman och några andra skriver nämligen att ”Sexköp är ett brott mot mänskligheten”. De skriver inte bara det (den fullständiga meningen är ”Sexköp är ett brott mot mänskligheten, jämlikheten, och värdigheten hos den köpta personen.”). Men det är denna formulering som har svetsat sig fast i mitt huvud. Sexköp är alltså ett brott i paritet med Förintelsen, folkmordet på armenierna eller Rwanda. Det är där vi nu har hamnat.
Det finns något sorgligt över den här debattartikeln. Jag är själv skeptisk mot sexköpsförbudet, men känner inte så oerhört starkt för min skepsis. Men vad jag känner starkt för är hur nyanserna totalt fallit bort ur det samtal som först. Och inte bara nyanserna, allt vett har försvunnit i kampanjerna för ett starkare samhälleligt avståndstagande från sexhandel.
I debattartikeln sägs det, utan några som helst referenser, att prostituerade drabbas av samma typ av posttraumatiskt stressyndrom som hos ”krigsveteraner, tortyroffer, samt våldtagna och misshandlade kvinnor”. Det sägs att ”[f]örarbetena till den så kallade sexköpslagen och den forskning som finns visar att den överväldigande majoriteten prostituerade personer i världen, inklusive i Sverige och i jämförbara länder, befinner sig i prostitution på grund av tvingande omständigheter som typiskt sett inkluderar sexuella övergrepp som barn eller allvarlig försummelse, hemlöshet, fattigdom, rasism och könsdiskriminering.” Slutsatsen är att debattartikelns författare vill ge sexsäljare brottsofferstatus.
Vad som egentligen döljer sig bakom det är att man framför allt vill att sexsäljare skall tillerkännas skadestånd och – antar jag – brottsskadeersättning. Det vore en på många sätt märklig anomali i systemet. Kränkningsersättning utgår inte – på goda grunder – till den som inte värnat sin integritet. Sexsäljare i allmänhet värnar inte sin integritet, om de inte säljer sex i samband med att de blir utsatta för t.ex. hot eller våld. En sexsäljare har t.o.m. framhållit att hon uppfattar det som skymfligt att göras till brottsoffer mot sin vilja. Det är också alldeles uppenbart att debattartikelförfattarna inte har någon egentlig koll på hur ersättningsrätten är konstruerad idag – det hade ju varit smakligt att man kollar upp litet vad det är man vill förändra innan man föreslår förändringarna.
Men så ser förslaget ut. Som skattebetalare upplever jag det som litet konstigt att de skattepengar som jag helst skulle vilja gick till sjukförsäkringsreformer kan komma att betalas ut till personer som Alexander Bard. Alexander Bard är inte bara nybliven medlem av Idoljuryn och hitmakare utan har även nyligen kommit ut som sexsäljare. Jag har svårt att se att Alexander är ett brottsoffer på det sätt att han gjort sig förtjänt av mina skattepengar. Mest av allt har jag svårt att smälta att om Alexander Bard säljer sex så gör sig köparen av tjänsten skyldig till ett brott mot mänskligheten. Sexköpet som förintelseläger.
Juridikbloggen 
23 kommentarer
Comments feed for this article
april 12, 2011 den 6:30 e m
En Läsare
Att frivilligt vara hemma med sitt eget barn = Förtryck.
En frivillig sexuell sammankomst = Brott mot mänskligheten.
Feministisk urholkning.
april 12, 2011 den 8:01 e m
Erikun
Nu håller jag inte med debattartikelns tes, men jag undrar om du inte läser den där meningen lite väl stringent. Jag läser den mer i stil med ”Sexköp är ett brott mot mänskligheten […] hos den köpta personen.” Dvs att författarna menar inte att det är ett brott i klass med den juridiska definitionen ”brott mot mänskligheten” utan ett brott som riktar sig mot sexsäljarens mänsklighet (och jämlikhet och värdighet).
april 12, 2011 den 9:10 e m
Gudrun Schyman anser bestämt att Alexander Bard ska ha era skattepengar! | Liberaldemokraterna
[…] citerar från den alltid lika kloke juridikprofessorn Mårten Schultzs blogg om detta bisarra […]
april 12, 2011 den 9:45 e m
anders
I uppräkningen ovan finns slaveri med, och det kan mycket väl vara det som Schyman syftar på. Om prostitution är lika med slaveri, och slaveri är ett brott mot mänskligheten, ja då är ju sexköp ett brott mot mänskligheten.
Eller så menar de det så som Erikun menar här ovan.
april 12, 2011 den 10:59 e m
Fröken Hjärter
Att alla som prostituerar sig ska ses som offer anser jag vara extremt degraderande. Det gör att jag ses som mindre vetande, att jag inte har förmåga att fatta rätt beslut om mig själv och min egen kropp. Jag är väldigt trött på att bli patronized och klappad på huvudet jämt och ständigt. Jag vill bli tagen på allvar precis som alla andra. Jag har frivilligt valt att sälja min kropp. Jag kan förstå ilskan när man ser kvinnor och män som tvingats in i prostitution, som hålls fångna under omänskliga förhållanden men det gäller att skilja på vad som är vad.
april 13, 2011 den 9:15 f m
Johnny Cliff
Det stora problemet jag ser med prostitution är inte de personer, som i likhet med Fröken Hjärter, av egen vilja och medvetna om konsekvenserna säljer sex.
Problemet är all skit som finns i nära anknytning till prostitution, t.ex. tvång, hot, trafficking, tjejer som drogas osv. Jag håller med Fröken Hjärter om att man måste skilja på vad som är vad, men samtidigt har jag även en förståelse för de som förknippar det ena med det andra. Jag vet verkligen inte mycket om hur det förhåller sig inom denna ”bransch” i verkligheten men intrycket de flesta förmodligen har är att fall som Fröken Hjärters snarare utgör undantaget än regeln.
Hur man på effektivaste sätt motverkar brott som ofta uppstår i samband med prostitution är naturligtvis en knepig fråga, men kanske skulle en legalisering ge större insyn och göra det lättare för myndigheter att kontrollera hur det förhåller sig inom ”branschen”.
april 13, 2011 den 10:42 f m
Jakob Heidbrink
Johnny Cliff: Tyskland legaliserade 2002 i viss utsträckning prostitution. Undersökningar avseende resultaten är svårtydda. Här finns ett inlägg som inte riktigt håller isär antalet polisiära ärenden och traffickings verkliga omfattning: om den senare vet vi ju inte särskilt mycket, då trafficking sker i det fördolda.
http://rightswork.org/2010/10/claim-%E2%80%9Cgerman%E2%80%99s-legalized-prostitution-brought-more-exploitation-than-emancipation-to-women%E2%80%9C/
Här finns ett annat inlägg som gör felet att förväxla prostituerades missnöje med sin situation med trafficking – missnöje med ens syssla ensamt eller ens i förening med att man har eller har haft det väldigt svårt och kanske psykiskt är skadad (vem av oss som nu är oskadad) räcker väl inte för att klassificera sysslan som ett brott.
http://www.examiner.com/human-rights-in-national/german-s-legalized-prostitution-brought-more-exploitation-than-emancipation-to-women#comments
I slutändan är frågan om den frivilliga prostitutionen – som nog också den kan medföra en del konsekvenser som Svenne Banan anser är otrevliga – en fråga om ens personliga moraliska inställning, och det är väl här kritiken mot sexköpslagen blir som mest fundamental. Den utgör återigen ett försök av personer i maktställning i ett samhälle att pådyvla alla andra sina moralföreställningar med straffrättens hjälp. Istället för att fokusera på det verkliga problemet – trafficking och våld – fokuserar man på ett moralproblem.
april 13, 2011 den 11:01 f m
Johan Tjäder
Socialstyrelsens rapporter ”Kännedom om prostitution” är klargörande läsning för den som vill fördjupa sig i ämnet. Tre rapporter har kommit ut: 1999, 2004 och 2007
april 13, 2011 den 11:20 f m
Fröken Hjärter
Jag har en väldigt kluven inställning till att legalisera prostitution, som Jakob skriver i inlägget här ovan så hamnar fokus oftast på moral istället för de riktiga problemen. Tyvärr tror jag att en legalisering kan öppna en större marknad för trafficking och ofrivillig prostitution än främja för sådana som likt mig säljer sex av egen fri vilja. Jag oroar mig även för att prostitutionen ska krypa ner i åldrarna och att unga kvinnor och män kanske väljer att prostituera sig utan att fundera över de faktiska konsekvenser som sorgligt nog ibland kan sitta kvar hela livet.
april 13, 2011 den 12:08 e m
Johan Tjäder
Jag tror iofs inte heller på legaliserad prostitution i den meningen att man betraktar utförande av sexuella tjänster som vilket yrke som helst. Det blir ju intressant på arbetsförmedlingen om inte annat.
Däremot tror jag inte heller på sexköpslagen. Läser man Socialstyrelsens rapporter, så ser man att det rör sig om 300 i gatuprostitution och kanske något tusental sammanlagt. Detta problem borde främst vara ett problem för socialtjänsten i Stockholm, Göteborg och Malmö, därefter andra socialtjänster i landet och inte alls en fråga för polisen som har gott om våldtäkter och andra värre sexbrott att hantera.
april 13, 2011 den 12:10 e m
David Bergkvist
Jag trodde att det var den dömde som betalade skadeståndet, inte staten. (Såvida inte det är bevisat att ett sexköp skett, men man inte vet vem som är skyldig, men det kan väl knappast vara vanligt?)
Och i de fall där sexsäljaren tycker att det är förnedrande att få skadestånd av sexköparen, är det väl bara för sexsäljaren att betala tillbaka pengarna? (Eller gratis ge sexköparen sex för det belopp som skadeståndet motsvarade).
april 13, 2011 den 12:14 e m
Jakob Heidbrink
David: Brottsskadeersättning betalas väl av staten i gärningsmannens ställe (och med regressrätt mot gärningsmannen)? För att någon skall kunna identifieras som sexsäljare, måste väl vidare åtminstone en sexköpare identifieras? Annars skulle det ju räcka med blanka påståendet om att man är sexsäljare, och det kan väl rimligen inte ens Schyman och hennes medförfattare mena?
april 13, 2011 den 12:43 e m
David Bergkvist
Man skulle ju kunna tänka sig att sexsäljaren filmat akten och betalningen, men från en sådan vinkel att huvudet (eller andra identifierande attribut) hos köparen inte kommer med, så att han/hon inte kan identifieras. Då vet man ju att brottet ägt rum, men inte vem som begått det.
Men om det räcker med att köparen inte har några pengar (och inte tror sig kunna tjäna några i framtiden och därför inte har något emot att bli dömd till att betala skadestånd), så blir det ju iofs tämligen enkelt för ”sexsäljaren” att mjölka staten på pengar: bara att i hemlighet ge ”sexköparen” pengar, och sedan videofilma när ”sexköparen” använder dessa pengar till att köpa sex, varvid ”köparen” återigen är pank, så att ”sexsäljaren” får sitt skadestånd från staten.
april 14, 2011 den 9:10 f m
Paragrafryttaren
Eller snarare kanske den prostituerade du avser, som tycker det är förnedrande att få skadestånd, helt enkelt inte begär skadestånd, och faktiskt tackar nej till att vara målsägande. Det finns väl inget krav under svensk rätt på att alla de som är att anse som målsägande, vilket här kan vara såväl personen som staten, måste uttnyttja sin skadeståndsrätt under sexköpslagen eller andra lagar mot sexbrott som begås mot vuxna, även om brottet naturligtvis skall beivras och åtalas genom åklagarens försorg?
april 13, 2011 den 2:57 e m
Mårten Schultz
Davids sista tanke är intressant. Om förslaget går igenom skulle då den frivilliga sexsäljaren kunna filma varje transaktion och erhålla skadestånd för dessa? Det framstår ju som uppenbart orimligt.
När det gäller den välvilliga tolkning som flera har gjort av vad undertecknarna egentligen menar så känner jag sympati för era försök. Man bör sträva efter tolkningar som får det som tolkas att framstå som så rimligt som möjligt. Jag hade inte ens tänkt på att ”brott mot mänskligheten” skulle kunna tolkas som ”..hos den köpta personen”.) Av följande anledningar, tror jag:
1: Det låter väldigt konstigt att betrakta ett brott mot en person över huvud taget som ett brott mot en persons mänsklighet. Det är ett avigt sätt att uttrycka det på. Även i situationer när det i och för sig kan anses som särskitl kränkande. Om någon utsätter en utländsk person för ett brott, säg en misshandel, för att hon har mörkt hår är det konstigt att säga att brottet riktar sig mot offrets ”mänsklighet”. Det är inte mänskligheten hos offret som förtjänar rättsordningens skydd utan offret i sig.
2: Uttrycket ”brott mot mänskligheten” i just den sammansättningen har ett tydligt signalvärde, det har en etablerad konnotation.
3: Ordet jämlikhet är inskjutet emellan vilket gör tolkningen av meningen som en uppräkning uppenbart orimlig. Man kan inte tala om ett brott mot jämlikheten hos en person.
Någon har sagt att det är en felskrivning. Det låter som ett omyndigförklarande av debattartikelförfattarna: Här handlar det om flera, smarta personer som tillsammans ställt sig bakom detta. En person kan göra fel, men inte alla dessa. Det här måste vara vad författarna faktiskt vill säga.
När det gäller den mänskliga slavhandeln – vår tids vidrigaste brott – finns det anledning att se över regelverket och tänka utanför lådan. Det återkommer jag till i ett annat sammanhang.
april 13, 2011 den 4:12 e m
David Bergkvist
Enligt lagen.nu så döms man för människorov till fyra år och livstids fängelse om man för ”bort eller spärrar in […] annan med uppsåt att […] tvinga honom eller henne till tjänst”. Det borde väl räcka för att få dit alla som sysslar med ”mänsklig slavhandel”? Eller är felet att de som betalar för dessa tjänster inte döms för anstiftan till samma brott?
april 14, 2011 den 3:37 e m
spencklester
Den första meningen i vår debattartikel använde inte termen “brott mot mänskligheten” i den rättsliga bemärkelsen. Vi uttalade att köpet av sex är ett brott mot den köpta personens mänsklighet, jämlikhet, och värdighet.
Vänliga hälsningar
Max Waltman
april 14, 2011 den 3:44 e m
Max Waltman
Den första meningen i vår debattartikel ”Prostituerade är brottsoffer” använde inte termen “brott mot mänskligheten” i den rättsliga bemärkelsen. Vi uttalade att köpet av sex är ett brott mot den köpta personens mänsklighet, jämlikhet, och värdighet.
Vänliga hälsningar
Max Waltman
april 15, 2011 den 11:14 f m
profanum_vulgus
Jag har svårt att få ihop detta med det kraftiga ställningstagandet för retributionstanken.
Om det är omoraliskt att köpa sex så ska det ju vara straffbart också.
Är det ett brott mot sexsäljaren så ska sexsäljaren ha skadestånd.
Lätt som en plätt.
april 15, 2011 den 4:21 e m
Mårten Schultz
Du menar att om man ger en moralisk förklaring av en företeelse så måste den gälla för alla andra företeelser också? Praktiskt med en universalförklaring!
april 18, 2011 den 10:54 f m
profanum_vulgus
Det här är ju samma företeelse.
Men visst borde principen för lagstiftande gälla även annan lagstiftning?
Om lagar på ett område inte behöver baseras på förnuft, ha några syften eller uppfylla några följder så borde väl inte heller andra områden avkrävas sådant?
Om inte annat borde man väl ha en väldigt god anledning till ställningstagandet på det avvikande området? (Fast i det här fallet så är det ju samma område).
april 17, 2011 den 7:29 e m
Sexsäljare, ersättningar och moral hazard « Juridikbloggen
[…] den diskussion som förts här tidigare har jag funderat litet mer på det där med sexsäljare som brottsoffer. Det är alltså […]
april 17, 2011 den 7:29 e m
Sexsäljare, ersättningar och moral hazard « Mårten Schultz.
[…] den diskussion som förts här tidigare har jag funderat litet mer på det där med sexsäljare som brottsoffer. Det är alltså […]