Kognitivt jäviga som vi alla är, ser vi – i huvudsak genom mediernas förmedling, och media älskar ju sådana saker – ofta fall där tillämpningen av juridiska regler i ett enskilt fall blir stollig. Ett sjukt barn skall utvisas för att det inte är politiskt förföljt. Någon får hjälp varken av den ena eller den andra av två potentiellt ansvariga myndigheter, eftersom hon inte klart faller inom någondera myndighets ansvarsområde. Och så vidare. Jag antar att läsaren vet vad jag menar.
Vi kan också bli upprörda över att juridiska regler emellanåt är sega att förändra. Ett exempel från mitt eget område är avtalslagen (som av somliga beskrivs som en ruin, vilket andra kontrar med att den i så fall är en ganska fin ruin), men mera brännande exempel är kanske miljöskyddsregler och andra mera offentligrättsliga bestämmelser som inte hänger med en föränderlig teknisk och ekonomisk verklighet. Juridiken är konservativ.
Varför skall det vara så? Eller rättare (eftersom ordet ”skall” i sammanhanget kan missförstås): vad är anledningen till att det är så?
Idag snubblade jag över en text som faktiskt lyckades slå huvudet på spiken. Så här säger Ian Ayres och John Braithwaite i sin bok Responsive Regulation. Transcending the Deregulation Debate:
Rules that strive for universal applicability cannot avoid some particularistic irrationality. (s. 110)
och
Universalistic laws cannot, or at least should not, be rushed through lest they are later found to create more problems than they solve by failing to consider some critical circumstance among the infinite array of possible conditions to which they might be applied. […] In every country, the consequence has been that legislators are notoriously slow to enact new regulatory laws when they are needed […].
Regler med anspråk på allmängiltighet tar alltså tid att skriva, eftersom de kommer att tillämpas på många olika situationer : reglerna skall alltså vara genomtänkta med syfte på många olika situationer och det tar tid att göra. Även när sådana regler skrivs och är genomtänkta som de skall, kommer de i enskilda situationer att få konstiga konsekvenser.
Detta leder till två knäckfrågor:
a) Skall vi ha regler med anspråk på allmängiltighet? Mitt bestämda svar är ”ja”, eftersom jag sätter rättsreglers förutsebarhet främst bland alla möjliga önskemål. Förutsebarhet går bara att åstadkomma när regeln har anspråk att tillämpas med allmängiltighet.
b) Vad skall ha företräde i en enskild situation då den allmängiltiga regeln får konstiga effekter, regeln eller önskan att undvika den konstiga effekten. Mitt svar är ”regeln”, av samma anledning som ovan: jag sätter förutsebarhet så högt att jag är beredd att acceptera hårda, konstiga eller till och med enskilda orimliga beslut som föranleds av regeln.
Jag är alltså egentligen ganska nöjd med juridikens stollighet och konservatism.
Juridikbloggen 
4 kommentarer
Comments feed for this article
april 1, 2011 den 6:47 f m
profanum_vulgus
Oftast när media rapporterar om konstigheter så är det ju media som missförstått eller låtsats missförstå.
För att ta några ur minnet:
Killen som kom undan rattfylla FÖR ATT han skyllde på Mållgan – Egentligen spelade Mållgan-historien ingen roll utan det saknades bevis för att han hade kört bilen.
Lindomefallet där de skyldiga kom undan genom att skylla på varandra – Egentligen spelade det ingen roll att de skyllde på varandra och bara en var skyldig.
Malexanderfallet där en av de mördades f.d. hustru höll ett brandtal som påstods ha avgörande betydelse – Egentligen borde nyheten ha varit att rätten inte avvisade så uppenbarligen obehövlig bevisning, vittnesmålet handlade om att mord var allvarliga grejer.
Rödebymordet där en snubbe bara försvarade sin familj vilket olyckligtvis råkade kosta en av angriparna livet men ändå blev fälld – Egenetligen (mycket kort) så var det ett mycket kallblodigt mord på ett barn som aldrig hade gjort snubben eller hans familj ett smack. Snubben själv menade att han aldrig skulle kunnat ha gjort något sådant utan att vara psykiskt sjuk.
Slagskämpen som blev dömd för misshandel av en knarkare som försökte mörda/våldta/strypa en tant bara för att han räddade tanten – Egentligen så var ju misshandeln planerad och tanten bara ett sammanträffande, dessutom friades han från det första slaget som kunde betecknas som nödvärn och det andra gick inte att kalla annat än misshandel eller dråpförsök.
osv osv osv
Men sedan är det ju inte ovanligt med underliga slut i domstolar och hos myndigheter. Oftast beror detta på att de som fattar beslutet ser juridik som en strikt formalistisk verksamhet och saknar förmåga till teleologisk tolkning.
april 2, 2011 den 1:03 e m
Alex
Men hur förutsebar är egentligen den regel som vid tolkning ger ett konstigt eller orimligt resultat? Det låter nästan som en självmotsägelse. Rimlighet och rättvisa utgör även de viktiga delar av rätten.
april 3, 2011 den 7:12 e m
Alex Larsson
Här är nog ett område där vi är oense, Jakob – och det är ju roligt: en bra grund för diskussion.
Det går inte att skriva regler som är så pass allmängiltiga att de alltid fungerar – det är nog riktigt. Åtminstone klarar vi det inte idag. Det beror kanske på ett undermåligt språk med undermåliga variationsmöjligheter.
Är inte bl.a. det ett skäl för att inte ha datorer som tillämpar lagen, utan människor som kan känna vad som ”blir rätt” och vad som ”blir fel”? Att enbart göra en bokstavstolkning medför ju inga betydande svårigheter och kräver knappast en advokatlön för att klara av. Sätt i så fall hellre dit en lingvistiker, som dessutom är billigare.
Det är nog just teleologiska tolkningen vi vill åt. För att ta ett exempel på ett tillfälle som – tror jag – intresserar oss båda. I de internationella sjövägsreglerna står det (regel 5):
”På fartyg ska man ständigt hålla noggrann utkik med syn, hörsel och alla andra tillgängliga och under rådande omständigheter och förhållanden användbara medel så att man kan göra en fullständig bedömning av situationen och risken för kollisionen”.
Utöver att den svenska översättningen innehåller en rad bokstavliga fel (t.ex. ”man”, kan en tvååring ”hålla utkik”?, ”på fartyg”: vad ska man titta efter och var ska man titta? Kan jag sitta i mässen?) – som tillämpas korrekt i praktiken – tillkommer flera element av bedömningar. Vad är ”ständigt”? Vad är ”noggrann”? Vad är ”utkik”? m.m. m.m.
Detta är exempel på en sådan regel som i rättssociologiska studier har blivit omdiskuterade. Inte minst med frågan: ”vad tillför den?”, är den till för sjöbefälet eller advokaten o.s.v.
En annan viktig fråga är förstås skillnaden mellan när regeln tillämpas såsom stöd för ett brottmål, eller som stöd i ett civilmål. Betyder den olika saker de bägge gångerna? Sannolikt. Här har vi alltså ett exempel på hur en bokstavstolkning kan leda till två skilda lösningar beroende på om frågan ställs i en straff- eller civilrättslig kontext.
Det finns alltid undantag. Här har vi ett, när regeln tillämpas bokstavstroget och ändå leder till två skilda resultat. Icke mycket förutsägbarhet i det.
I all hast och med stor välbevågenhet,
Alex L
april 13, 2011 den 11:29 f m
Jakob Heidbrink
Alex: Det har gått en tid, och jag väljer att inte gå i svaromål (ämnet kommer säkerligen att bli föremål för diskussion någon annan gång igen). Vill bara be om ursäkt att du fått vänta så länge på att få kommentarerna godkända: av någon anledning hamnade de i skräpkorgen.