Kognitivt jäviga som vi alla är, ser vi – i huvudsak genom mediernas förmedling, och media älskar ju sådana saker – ofta fall där tillämpningen av juridiska regler i ett enskilt fall blir stollig. Ett sjukt barn skall utvisas för att det inte är politiskt förföljt. Någon får hjälp varken av den ena eller den andra av två potentiellt ansvariga myndigheter, eftersom hon inte klart faller inom någondera myndighets ansvarsområde. Och så vidare. Jag antar att läsaren vet vad jag menar.

Vi kan också bli upprörda över att juridiska regler emellanåt är sega att förändra. Ett exempel från mitt eget område är avtalslagen (som av somliga beskrivs som en ruin, vilket andra kontrar med att den i så fall är en ganska fin ruin), men mera brännande exempel är kanske miljöskyddsregler och andra mera offentligrättsliga bestämmelser som inte hänger med en föränderlig teknisk och ekonomisk verklighet. Juridiken är konservativ.

Varför skall det vara så? Eller rättare (eftersom ordet ”skall” i sammanhanget kan missförstås): vad är anledningen till att det är så?

Idag snubblade jag över en text som faktiskt lyckades slå huvudet på spiken. Så här säger Ian Ayres och John Braithwaite i sin bok Responsive Regulation. Transcending the Deregulation Debate:

Rules that strive for universal applicability cannot avoid some particularistic irrationality. (s. 110)

och

Universalistic laws cannot, or at least should not, be rushed through lest they are later found to create more problems than they solve by failing to consider some critical circumstance among the infinite array of possible conditions to which they might be applied. […] In every country, the consequence has been that legislators are notoriously slow to enact new regulatory laws when they are needed […].

Regler med anspråk på allmängiltighet tar alltså tid att skriva, eftersom de kommer att tillämpas på många olika situationer : reglerna skall alltså vara genomtänkta med syfte på många olika situationer och det tar tid att göra. Även när sådana regler skrivs och är genomtänkta som de skall, kommer de i enskilda situationer att få konstiga konsekvenser.

Detta leder till två knäckfrågor:

a) Skall vi ha regler med anspråk på allmängiltighet? Mitt bestämda svar är ”ja”, eftersom jag sätter rättsreglers förutsebarhet främst bland alla möjliga önskemål. Förutsebarhet går bara att åstadkomma när regeln har anspråk att tillämpas med allmängiltighet.

b) Vad skall ha företräde i en enskild situation då den allmängiltiga regeln får konstiga effekter, regeln eller önskan att undvika den konstiga effekten. Mitt svar är ”regeln”, av samma anledning som ovan: jag sätter förutsebarhet så högt att jag är beredd att acceptera hårda, konstiga eller till och med enskilda orimliga beslut som föranleds av regeln.

Jag är alltså egentligen ganska nöjd med juridikens stollighet och konservatism.

Advertisements