Dagens Nyheter har idag en artikel om löne- och arbetsvillkorsskillnader ombord på Stena Lines fartyg. Tydligen tjänar filippinska sjömän endast 18 kronor i timmen och har mycket mindre ledigt än sina europeiska kolleger. ”Diskriminering”, säger de europeiska sjömännen. ”Justa lönevillkor på Filippinerna ”, säger Stena Line.

Problemet är att parterna använder helt olika måttstockar och att ingen av måttstockarna är a priori felaktig. De europeiska sjömännens måttstock är arbetets karaktär: européerna och filippinerna utför samma typ av jobb, men får olika betalt. Samma arbete, olika lön – visst är det orättvist?

Inte om man använder Stena Lines måttstock. Hur väl eller dåligt avlönat ett arbete är, säger rederiet, beror på vilka levnadskostnader man har och hur de allmänna arbetsvillkoren ser ut i hemlandet. Tjänar de filippinska sjömännen exempelvis 3 000 kr. i månaden efter skatt och betalar 1 000 kr. i hyra för sin bostad hemma, utgör den del av lönen som går till bostaden densamma som för europeiska sjömän som tjänar 18 000 kr. i månaden och betalar 6 000 kr. i hyra. Om nu filippinerna skulle tjäna 18 000 kr., skulle de i realiteten tjäna mycket mer än sina europeiska kolleger, då hyran i hemlandet nog inte omedelbart stiger bara för att sjömannen tjänar 18 000 kr. i månaden. Medan europén har 12 000 kr. kvar i plånboken och med dessa pengar måste betala dyrare livsmedel och nöjen med mera, skulle filippinen ha 17 000 kr. kvar i månaden och med dessa pengar betala billigare livsmedel och nöjen än europén. Det är väl knappast uppenbart rättvist heller.

Dessutom finns här mera systematiska hänsynstaganden som inte är direkt beroende av sjömännens lön, utan utgör följdverkningar. Framför allt kan jag tänka på två problem som skulle uppstå om filippinerna skulle få samma lön som sina europeiska kolleger.

Det första är att sjömansyrket skulle riskera bli omåttligt populärt på Filippinerna. Den som anställs av ett europeiskt rederi och får europeiska löner, skulle bli någon form av löneadel och alltså ha dragit den stora vinstlotten i arbetslivets lotteri. Lotten skulle kanske till och med inbringa en större vinst än att utbilda sig till dataingenjör eller något annat yrke som producerar välfärd och/eller jobb på Filippinerna. Höga sjömanslöner kan alltså riskera leda till en speciell sorts brain drain.

Det andra problemet är att filippinska sjömän med europeiska löner helt enkelt inte längre är attraktiva på arbetsmarknaden. Varför bekosta hemresor med mera för sjömän som kommer långväga ifrån när man kan hyra arbetskraft som i slutändan är billigare för att arbetsgivaren inte har samma kostnader för att få hem sjömännen? (Det är vanligt inom sjöfartsbranschen att arbetsgivaren bekostar resan till hemorten och därifrån till fartyget.) Med andra ord skulle samma lön för alla sjömän ombord leda till att filippinska sjömän utkonkurreras, med påföljd att arbetslösheten stiger på Filippinerna. Samma lön för samma arbete riskerar alltså att bli den arbetsrättsliga motsvarigheten till en tullmur: oönskad konkurrens låses ute och svaga länder förblir svaga.

Något liknande gäller ledighetsbestämmelserna, även fast de inte är lika lätta att försvara som löneskillnaderna. Även ledighet innebär ju en kostnad för arbetsgivaren och mindre ledighet en fördel för filippinska sjömän i konkurrensen om jobb inom sjöfarten.

Det som jag kan uppleva som eventuellt upprörande – men det skulle kräva mer information innan jag helt bestämmer mig – är att det här tydligen är fråga om både livrem och hängslen för arbetsgivaren: filippinska sjömän får både en mycket lägre lön än sina europeiska kolleger och mindre ledighet. Sammantaget innebär detta att de blir väldigt mycket billigare än sina europeiska kolleger.

Innan vi skäller ut arbetsgivarna, bör vi dock rannsaka oss själva. Den moderna globalieringen har kunnat åstadkommas till ett närmast obefintligt pris av inflation just för att vi européer lagt ut de okvalificerade och lågkvalificerade jobben på låglönearbetare. Om vi på allvar kräver samma lön för samma arbete, säger vi också att vi är beredda att betala mer för våra kylskåp, våra datorer, våra sjöresor och mycket annat som många av oss redan upplever som dyrt. Vi kommer alltså minska vår egen välfärd. Frågan bör alltså lyda: är vi beredda att fortfarande åka båt till Tyskland eller Finland om vi måste betala 500 eller 1 000 kr. mer för biljetten? Är vi beredda att acceptera att förhållandevis miljövänliga sjötransporter av kostnadsskäl ersätts med biltransporter? Om vi svarar ”nej” på dessa frågor, bör vi hålla tyst om löneskillnaderna.

Klara ställningstaganden till vad som är rättvist är ofta beroende av att vi renodlar frågan till att gälla två eller maximalt tre ganska enkla komponenter mellan vilka vi väljer. Så snart vi gör bilden komplicerad och mångfacetterad, blir våra ställningstaganden svårare och den moraliska frågan har inte längre något lika klart svar. Sjömännens argumentation ställer den europeiska sjömannen A på båten X mot den filippinska sjömannan B på samma båt. Då är det lätt att ta ställning.

När man dock ser implikationerna för både Filippinerna som nationell ekonomi och folk där samt implikationerna för oss själva och för miljön, blir bilden komplicerad och i vart fall jag kan inte längre lika klart ta ställning. Jag hoppas alltså att Uppdrag Granskning ikväll lyckas med att ge en mångfacetterad bild och att vi slipper den simplistiska ”samma lön för samma arbete”-diskussionen.

Jag är dock ganska övertygad om att jag hoppas förgäves.

Annonser