Det är måndagkväll och jag sitter på ett litet SAS-plan på väg norrut. Min första tjänsteresa för advokatbyrån jag praktiserar på. Känns fånigt nog lite stekigt.

På planet funderar jag över hur lyckligt lottad jag är som får vara med om allt det här. Allt bara faller på plats just nu, smälter som smör. Jag får jobben jag vill ha, lägenheten jag vill bo i, vännerna jag vill hänga med. Flyt.

Nästa sekund förebrår jag mig själv för att vara för ödmjuk. Det som smälter som smör i solen handlar inte alls om flyt, det handlar om resultat av mitt hårda arbete. Det är fan inte tur. Jag har lagt ner mycket tid för att ta mig hit, suttit kvällar och helger, inte tagit semester eller sovmorgon.

Juriststudenterna i min omgivning sliter överlag hårt, är ambitiösa, vill nå långt och ställer oerhört höga krav på sig själva. Jag är inte bättre själv. Jag känner mig som en ganska stereotyp juriststudent. Tjej, arbetar hårt men betraktar ändå mig själv som lat och otillräcklig, jämför hysteriskt mitt CV med andras, grymma betyg, massor av sidomeriter, ambitiösa planer för framtiden.

Jag tänker dessutom alltid att det går bra för mig, inte för att jag förtjänar det, utan för att det bara råkar bli så. Hoppsan nu fick jag det jobbet, hoppsan nu fick jag ett annat erbjudande, hoppsan jag kom visst på något vettigt att skriva om som folk vill läsa, hoppsan jag fick utbytet jag sökte och hoppsan tentan gick grymt bra. Hoppsan. Till och med i skrivande stund förvånas jag över att jag överhuvudtaget kommer på något att skriva.

Jag har pratat med flera som känner likadant. De är rädda för att bluffen ska genomskådas, att de egentligen inte är duktiga utan att de bara haft just flyt och att deras omgivning ska inse det. Då är det plötsligt slut på framgångarna.

Men så när jag sitter där på planet inser jag som sagt att mitt hårda arbete börjat ge resultat och att saker och ting inte sker av en slump. Det går bra på tentan för att jag pluggat, jag får utbytet för att jag lagt ner tid på ansökan, jag får jobbet för att jag gjort ett bra intryck, jag blir befordrad för att jag gjort ett bra jobb, folk läser mina texter för att jag skriver bra (eller åtminstone provokativt) och framför allt har jag grymma människor i min omgivning för att jag är en jävligt trevlig och ödmjuk människa. Herregud vad ödmjuk jag är.

Efter fem veckor av mindervärdeskomplex gentemot mina kompetenta kollegor på byrån unnar jag mig en klapp på axeln där jag sitter i flygstolen. Jag är också lite bra. Ibland.

Annonser