Sveriges radio rapporterar att polisens egna uppgifter visar att gränspolisen i Stockholm avvisat minst 45 personer på grund av tiggeri och dagdriveri. De flesta av dessa uppges vara romer. Polisens tidigare försvar att de avvisade uppträtt aggressivt saknar tydligen stöd i polisens egna anteckningar. Polisen hänvisar till ett förarbetsuttalande från 1954 som anger att det skall förhindras att utlänningar tar sig till Sverige för att ägna sig åt ”dagdriveri”. Det går förstås inte att enbart på grund av medierapporteringen avgöra vad som har hänt, men när jag hörde inslaget i morse, baxnade jag. Det finns mycket i den argumentation som i inslaget förs å polisens vägnar som är fel.

Det första är helt uppenbart att mycket har ändrats sedan 1954. Framför allt är Sverige numera en medlemsstat i Europeiska unionen, och denna – vars rätt går före svensk rätt – tillförsäkrar medborgarna i samtliga medlemsländer att utan uppehållstillstånd vistas i upp till tre månader i en annan medlemsstat för att söka arbete. Eftersom ingen kontroll får förekomma, går det dock i praktiken inte att kontrollera huruvida en EU-medborgare i ett annat EU-land aktivt söker arbete, så att vistelserätten i praktiken är fri. Kommer man i konflikt med lagen, kan vistelserätten förverkas, men det är det inte tal om här. Tiggeri är inget brott och har inte varit det på rätt länge.

Det andra är jämställandet av gatumusik med tiggeri. Man kan på mycket goda grunder säga att gatumusik är arbete (jag har hört några av de bästa konserter jag fått vara med om på olika gator i olika länder): en musiker som spelar i det publika rummet utför ett jobb och tjänar pengar på det. En försäljare på gatan tigger inte: lika lite tigger en musiker. Polisen hade kanske kunnat göra ett nummer av något eventuellt tillstånd som man kan tänka sig krävs för att få spela musik på gatan (såsom det krävs tillstånd för att idka försäljning), men det är ju inte det som åberopas. Med argumentet att musiken helt enkelt ersätter den vädjande blicken och den öppna handen avfärdas gatumusik som tiggeri.

Om man förutsätter att polisens företrädare är sofistikerade – vilket de inte ger sken av att vara – skulle man kunna säga att det inte kan handla om någon tjänsteförsäljning eftersom musikern inte kan exkludera icke-betalande lyssnare. Men det argumentet är inte heller hållbart: man kan lika gärna säga att den musikern som inte ser till att endast betalande personer får tillgång till hennes framförande är en usel företagare. Att jämställa en prestation som lämnas i hopp om – men utan garanti för – betalning med tiggeri är att tänja på begreppen när man lider argumentationsnöd.

Det tredje som är fel är den påstådda bundenheten till förarbetsuttalanden från 1954. Förarbetsuttalanden – alltså uttalanden i regeringens försäljningsprospekt när en lag läggs framför riksdagen för godkännande – är aldrig formellt sett bindande. Ingen begår ett juridisk-tekniskt fel genom att avvika från förarbetsuttalanden, förutsatt förstås att man argumenterar för varför uttalandet inte är relevant. Inom förvaltningsrätten – till vilken utlänningslagstiftningen hör – är bundenheten till förarbetsuttalanden av rättssäkerhetsskäl förvisso rätt hård, men formellt sett är och förblir förarbetsuttalanden icke-bindande.

I detta sammanhang är det viktigt att uppmärksamma att även förarbetsuttalanden förstås har ett bäst-före-datum. Detta datum är inte fixerat i tiden, men att utan kritisk granskning tillämpa ett mer än halvsekelgammalt förarbetsuttalande är enligt min mening närmare ett juridisk-tekniskt fel än att bortse ifrån det. Polisen försöker här att gömma sig bakom en formalism som jag uppfattar som närmast upprörande.

Det fjärde som är fel är att med polisens argumentation all gatumusik är tiggeri och alltså sedeslöst och ett gravt brott mot ordningen. Jag undrar i så fall varför jag ännu inte fått se och höra några rapporter om svenska gatumusiker som inte endast ombetts packa ihop sina grejor, utan som också tagits med till polisstationen för förhör och eventuell sanktion. Det kan förstås hända att det är så att svenska gatumusiker kniper käft om att ha blivit utsatt för sanktioner, men det har jag svårt att tro på. Om det görs en skillnad mellan svenska och utländska gatumusiker i det här avseendet, handlar det om inget annat än utlänningsfientliga åtgärder från polisens sida.

Det man borde ha förväntat sig är en pudel, i synnerhet eftersom polisens uppgifter om att de deporterade gatumusikerna skulle ha uppträtt aggressivt så lätt går att kontrollera. Att man istället väljer att blåneka, vittnar antingen om ett ganska stort mått av brist på förståelse för hur journalistiken fungerar eller om att man inte ser något i grunden fel med de kritiserade åtgärderna.

Jag vet inte vilket av de två alternativen jag skall tycka är värre: att polisen ljuger i förhoppning om att komma undan med sin lögn, eller att den tydligen anser att den har carte blanche att tillämpa egenpåhittade regler på ett diskriminerande sätt.

Annonser