Dagens Nyheter skriver idag på ledarplats om lobbyism och personval. Det är förtjänstfullt att tidningen inte låter sig frestas att stöta i det populistiska hornet och mana till jakt på lobbyister: även folkrörelser är i många fall lobbyister, liksom forskningsinstitut och till och med enskilda personer med någon viss agenda. I ett samhälle med många röster och många grupperingar med olika intressen, är lobbyism enligt min mening ett närmast oundvikligt och också i huvudsak välkommet fenomen. För att kunna skapa sig en överblick över hur intressekonflikterna i samhället ser ut, behöver vi företrädare för dessa intressen – och alltså lobbyister.

Ändå har själva ordet ”lobbyist” en dålig klang. Det låter som köp av politikers röster i stängda och mörka rum. Även om den bilden är felaktig, är det många som reagerar emot att politiker kan få favörer av olika grupperingar för att avge ”rätt” röster i riksdagen. Men även på den punkten är känslan inte helt lätt att förena med klar tanke: partimedlemmar som betalar in till partikassan, kan väl rimligtvis anses ha en särskild och från andra grupper avvikande agenda? Är då partimedlemmar betalande lobbyister för någon viss politisk inriktning? Ja enligt definitionen, nej eftersom vi vill ha partier och politiska intressegrupper.

Problemet ligger i att det inte tycks finnas någon hållbar definition på vad lobbyism är. LO är en lobbyorganisation som betalar rundliga pengar till Socialdemokraterna: jag har aldrig hört någon som är upprörd över företagens lobbying som också skulle ha klagat på LO:s lobbying. Omvänt gäller detsamma: det som för vissa borgerliga politiker framstår som LO:s lobbying är tydligen något annat än Svenskt näringslivs eller andra företagsorganisationers stöd av Moderaterna. Lobbying ligger till stor del i betraktarens ögon, kan man säga, och ett sådant begrepp lämpar sig föga för lagstiftning.

Man måste här också beakta att lobbyism gränsar mot korruption, men är något annat. Korruption är att mot betalning företa någon viss bestämd åtgärd, exempelvis när någon riksdagsledamot skulle låta sig betalas för ett trycka på en viss knapp under omröstningen. Lobbyism är snarare ett gynnande av en viss åsiktsriktning: det är alltså inte någon bestämd åtgärd som köps, utan åtgärder åt ett allmänt håll som stöds. Att betala en summa pengar till ett visst parti för att man tycker om dess allmänna inriktning är något annat än att betala en individ för att trycka på en viss knapp.

En utväg som ofta diskuteras är att man, istället för att lagreglera lobbying (som man alltså inte kan definiera), bör instifta en öppenhetsplikt: var och en som kandiderar till ett offentligt ämbete skall visa varifrån pengarna kommer, och är någon ansluten till en organisation vars syfte det är att få sina medlemmar valda till offentliga ämbeten, gäller detsamma organisationen. Detta är i och för sig en rimlig och förnuftig utväg, men jag vill varna för att tro att det kommer att hjälpa oss med våra uppfattade eller äkta problem. Jag vill peka på två förhållanden som innebär att det inte nödvändigtvis är lätt att lagstifta om transparens heller.

För det första måste man bestämma sig huruvida verkligen alla pengar måste redovisas eller endast pengar över någon viss brytpunkt. I det förra fallet blir problemet ett informationsöverflöd: om varje krona som man får skall redovisas, måste man till och med skapa namnlistor när man samlar in pengar genom insamlingsbössor; om någon betalar för ett brev som någon kandidat skickar, skall också de 12 kronorna bokföras och redovisas. Det blir mycket information som skall lämnas, vilket leder till en ofantlig byråkrati och därmed till ganska stora kostnader. För visst vill vi hellre att våra politiker och politiska kandidater sysslar med sakfrågorna än med bokföring?

Om man dock skapar en brytpunkt, går det att dölja donationer. Om brytpunkten ligger på 5 000 kr., kan den som vill donera 100 000 kr., men inte dyka upp med sitt namn, se sig om efter 20 medhjälpare som var och en donerar 4 999 kr. – penningkällan själv donerar de resterande 20 kr. Ett vattentätt system leder alltså till byråkrati, ett mera öppet system till missbruksmöjligheter för den som behöver dem.

Dessutom – och det är den andra punkten – är systemet svårt att övervaka. Skall man ha en myndighetsperson som hänger med politikern på sina politiska luncher och säkerställer att politikern inte får en flådig lunch på Grand Hôtel i Stockholm som en lobbyist betalar för? Övervakningsproblemet blir störst när man skapar ett system där verkligen varje krona måste redovisas, men även när endast större summor måste redovisas, behövs övervakning: den lobbyism som vi är rädda för är ju just sådan lobbyism som skyr ljuset och som därför har incitament att kringgå reglerna.

Jag är inte säker på att det är ens värt den möda som det kommer att kosta att försöka med juridikens hjälp reglera lobbyism. Det går säkerligen, men reglerna – det visar exempel från alla de länder som har sådana regler – kommer inte att slutligen lösa problemet och dessutom skapa sina egna problem.

Det sagda innebär inte att jag tycker att vi lever i den bästa av alla världar. Det innebär kanske snarare tvärtom att jag är rätt cynisk och anser att vi lever i en ganska dålig värld och att det inte går att göra så mycket åt den saken. Lösningen ligger kanske snarast i att vi som medborgare inser att ”det allmänna intresset”, alltså någon lösning som objektivt sett skulle vara den bästa för oss alla som kollektiv betraktad, normalt inte finns. Alla företräder vi någon speciell synvinkel, har någon medveten eller omedveten personlig agenda som någon annan förnuftig människa på goda grunder anser leder oss käpprätt åt skogen.

Lösningen ligger kanske just i det, nämligen i en kulturell cynism. Alla har sina egna intressen. Något allmänt accepterat allmänna bästa finns inte. Alltså kan vi lika gärna fortsätta ha rätt lösa tyglar och istället utgå ifrån att varje förslag som någon lämnar i det politiska rummet är påverkat av andra, av speciella intressen, av personliga intressen.

Alla är vi lobbyister – och då är i slutändan ingen någon lobbyist.

*****

Jag kommer för övrigt att vara utomlands nu på ett tag och kommer inte att ha tillgång till Internet över huvud taget. Åter i Sverige och därmed potentiellt på bloggen från dne 23 mars.

 

Annonser