”Här kommer sexbrottslingar undan”, skriver Dagens Nyheter idag och påstår att Karlskrona är sämst på att utreda sexualbrott. Grunden för detta? Kvotienten mellan antalet anmälda sexualbrott och åtal. Om det ändå vore så enkelt!

Hela resonemanget bakom DN:s populistiska räkning vilar på att det bakom varje anmälan ligger ett äkta brott, och att det enda problemet är att bevisa att så har skett. Ligger man i tillräckligt hårt, får man fram bevisningen, och då kan man åtala och gärningsmannen sättas i fängelse.

Nu är det inte riktigt så simpelt. Även enligt modern sexualbrottslagstiftning finns beteenden som en part förvisso kan uppleva som obehagliga, men som likväl inte utgör brott. Det finns alltså en del påståenden i statistiken som inte utgör brott. Vidare kan det finnas okynnesanmälningar – jodå, sådana lär finnas – som påverkar statistiken.

Det finns i sig ingen anledning att tro att frekvensen av felaktiga anmälningar är konstant över hela landet. Det kan gå mode i anmälningar, det kan finnas lokala organisationer som anmäler hellre än att låta ett eventuellt brottsligt beteende vara obeivrat, och allt detta kan förekomma i lokala variationer. Det är alltså inte ens verkligen möjligt att jämföra hela landets alla kommuner med varandra genom en så enkel måttstock som kvotienten mellan anmälningar och åtal.

Sedan är det helt riktigt att sexualbrott är notoriskt svårbevisade. Högsta domstolen påminde bara relativt nyligen återigen om att det i situationer där ord står mot ord inte räcker med att målsäganden (offret) anses vara mera tillförlitlig än den åtalade: det som krävs är stödbevisning, något utöver parternas egen berättelse som styrker brott. Även förekomsten av stödbevisning varierar över ärenden och över landet, och det kan mycket väl slumpa sig så att det i Karlskrona funnits en serie ärenden där sådan bevisning inte kunde hittas.

Slutligen ligger det något riktigt, riktigt farligt i en hållning som tycks utgå ifrån att den enda tillfredsställande situationen är den där alla anmälningar leder till åtal och helst till fällande dom. Vart har rättssäkerheten tagit vägen? Om anmälan ensam skall få räcka för åtal, då behövs väl ingen polis? Om det samtidigt – vilket ofta sker – framhålls som dåligt att långt ifrån alla åtal leder till fällande dom, tycks väl bakom detta resonemang stå uppfattningen att det där med bevisning bortom allt rimligt tvivel inte är så viktigt. Varför alltså inte genast sätta alla i fängelse som anmäls för sexuella övergrepp? Då har vi väl enligt den tankegången uppnått den bästa av alla världar.

Det är i det sammanhanget föga hjälpsamt att ta fram en enskild berättelse och låta den stå som ett enda stort ”J’accuse” (efter Zolas berömda tidningsartikel i Dreyfussaffären). Även fast jag noterar att polisen i denna artikel inte får komma till tals – vilket i sig torde strida mot pressetiken – vill jag inte påstå annat än att ”Karins” berättelse åtminstone inte ter sig osannolikt och förmodligen förekommer i varianter i alltför många sexualbrottsfall. Men hur vägen går därifrån till utsagor om hur systemet fungerar, i synnerhet om dessa utsagor stöds på endast en jämförelse mellan antalet anmälningar och antalet åtal, är mig en gåta. Vad har detta att göra med att Karlskrona är ”sämst” på sexualbrott? Det finns ingen självklar länk mellan artiklarna, utan då måste man nog göra ett mycket bättre jobb än DN bemödar sig om att göra.

Inget av detta skall antyda att det inte ligger något i kritiken mot polisen: det kan säkerligen vara så att sexualbrott inte tas på allvar. Men den form i vilken kritiken framförs är avslöjande: den ger stöd för det påstående som förekommer i debatten att det på sexualbrottsområdet är synnerligen dåligt beställt med känslan för rättssäkerhet, låt vara faktiskt rättssäkerhet.

”Hellre må tio oskyldiga gå fria än en oskyldig bli dömd”, har det sagts för länge sedan. Att oskyldigt sitta i fängelse för något så förfärligt som våldtäkt är nog helt jämförbart med att bli våldtagen. Vi skall självklart kritiskt övervaka vad polisen och rättsväsendet gör.

Men kritiken måste ha respekt för rättssäkerheten och utgå från oskuldspresumtionen.

Annonser