”Säpo tappar i terrorkamp”, lyder en tämligen sensationalistisk rubrik i Svenska dagbladet idag. Problemet uppges vara att svenskar som misstänks vara benägna att använda våld för att främja sina politiska mål (vilket torde vara en hyfsad arbetsdefinition på terrorism) inte kan övervakas utomlands, då Säpo saknar rätt att övervaka telefontrafik  eller att begära ut uppgifter från FRA, och alltså att övervaka vad de misstänkta håller på med.  Det finns flera saker att fundera på här: jag vill ta upp två.

För det första implicerar ”tappa” att Säpo på något sätt blir sämre, alltså att det varit bättre förr. Det finns dock inte nödvändigtvis mycket som tyder på det, eftersom FRA aldrig fått syssla med polisiär verksamhet [uppdatering: detta påstående är för långtgående – se Mark Klambergs kommentar på min egen blogg]. Dessutom ligger det väl i terrorismens natur att man inte riktigt vet hur aktiva dess utövare är: för att något skall anses ha blivit sämre, måste man veta exakt hur det var förr, och det går väl av naturliga skäl inte att beskriva? Hur vet Säpo att man ”tappar”? Myndigheten har inte de medel till sitt förfogande som den gärna skulle ha, så långt är jag med; man kan kanske också tycka att det vore lämpligt om myndigheten hade dessa medel (varom mera strax). Men ”tappa”? Det är en konstig formulering.

För det andra – och det är nu min centrala poäng – är det inte givet att målet (förebyggande av terrorverksamhet) är så viktigt att det rättfärdigar medlen (övervakning av teletrafik). Vi har här att göra med en klassisk värdekonflikt som riskerar att gå förlorad i den ena sidans påståenden om inadekvata brottsbekämpningsmedel och den andra sidans påståenden om den personliga integritetens förträfflighet. Problemt är mycket mera grundläggande än så, nämligen att det inte är givet vilket av dessa två värden, säkerhet för brott eller värn för den personliga integriteten, som i varje fall skall ha företräde.

Om vi nämligen utan kvalifikationer rankar den personliga integriteten högst, säger vi att den personliga integriteten får kosta liv, och i förekommande fall många liv. Förvisso har vi idag inget terrorproblem att tala om i Sverige, men det utesluter på inget sätt att vi får det, eller att en enstaka terrorattack i stil med 11 september sker här i landet (vilket då inte heller skulle leda till något större terrorproblem i sig – det har inte USA heller – men vilket är en stor mänsklig och samhällelig katastrof). Är vi beredda att för kommunikationshemlighetens skull riskera en människas liv utav 9,5 miljoner människors? Jo, kanske. Är vi beredda att riskera 3 000 människors liv? Jag tror att många skulle förneka det. Är vi beredda att riskera en längre serie återkommande attacker med ett tiotal döda till följd? Det tror jag ganska bestämt att vi inte skulle vara.

Problemet i det avseendet är att vi inte vet vad det är som underrättelseverksamhetens blotta existens lyckas förhindra. Vi ser inte det som inte sker. Vi kan alltså inte göra någon upplyst avvägning av vad ingrepp i den personliga integriteten skall få kosta, utan vi måste jobba med hypoteser av mer eller mindre svart natur. Det är svårt att bygga principiellt godtagbar lagstiftning på sådana spekulationer.

Men det innebär inte att jag vill sätta terrorbekämpningen främst, heller. Problemen är nämligen där exakt desamma. Är vi beredda att göra intrång i en oskyldig människas privatsfär för att rädda liv? Jo, kanske. Är vi beredda att acceptera att stora grupper av befolkningen får sin personliga kommunikation läst av statstjänstemän för att rädda några personers liv? Hmnja, svårt. Är vi beredda att ställa hela den svenska befolkningen under konstant övervakning för att säkerställa att ingen kommer till skada genom politiskt motiverade brott? Knappast.

Problemet med övervakning är ju också mångfacetterat. Å ena sidan kan man tycka att den som har rent mjöl i påsen inte behöver vara rädd för att någon tittar. Å andra sidan kan dock information missbrukas: får vi ett parti vid makten eller en generell samhällsströmning som misstänkliggör någon politisk åskådning, blir det lätt att snabbt röka ut och fängsla obehagliga personer. Man behöver bara föreställa sig vilken potentiering av mardrömmen som hade skett om nazisterna haft tillgång till dagens övervakningsteknik för att förstå att den personliga integriteten är något att värna om. McCarthy-eran i USA är ett mindre drastiskt, men fullt lika valid exempel. Eftersom extreme rörelser inte utmärker sig genom någon större respekt för lagstiftning, är juridiska säkerheter mycket svaga i sammanhanget: det enda säkra sättet att förebygga missbruk är att inte samla in data som kan användas i skumma syften.

Vi har alltså å ena sidan liv att värna, å andra sidan vår politiska frihet att värna. Är den politiska friheten värd liv? Är livet värt förlusten av den politiska friheten? Jag vill hoppas att endast mycket få personer är benägna att besvara någondera fråga utan tvekan jakande. Det handlar om kompromisser, om avvägningar: hur mycket politisk frihet är vi beredda att offra för en marginell ökning av vår personliga säkerhet? Hur mycket personlig säkerhet är vi beredda att sätta på spel för vår politiska frihet? Svaren kommer att variera och förändras över tid.

Om Säpo ”tappar” i kampen mot terrorismen, må det vara ett pris som tills vidare är värt att betala för politisk frihet i ett land som faktiskt inte har något direkt problem med terrorism. Om och när vi får ett problem med terrorismen, måste vi kanske diskutera igen om vi vill offra politisk frihet för att öka vår personliga säkerhet. Ingen rätt, ingen frihet, är utan gränser, och alla ”rättigheter” är relativa vis-à-vis andra ”rättigheter” (jag sätter termen i citationstecken, just för att den ger ett intryck av att beteckna något absolut, vilket den inte gör). Vi måste alltid väga.

Anyone who trades liberty for security deserves neither liberty nor security,

sade Benjamin Franklin. Det är simplistiskt och därför felaktigt.

Anyone who thoughtlessly trades liberty for security, or security for liberty, will be hard-put to achieve either,

vore bättre.

Och det vore bättre om Säpo – och Svenska dagbladet – förmådde att diskutera den värdekonflikt som vi står inför på ett rationellt sätt, istället för att bedriva enkelriktad propaganda för att underlätta Säpos verksamhet.

Annonser