I Svenska dagbladet ondgör sig professor emeritus Christer Fritzell över den byråkratiska styrningen av skolan, som han menar utgör ett tecken på en alltför snäv syn på kunskap. Det är svårt att inte hålla med Fritzell, men samtidigt finner åtminstone jag det svårt att hålla med honom.

För det första stör jag mig på att artikeln glider mellan olika former av argument utan att dessa skiljs åt. Han inleder med att kritiserar den undersökning som nyligen funnit att flickor i förhållande till pojkar får förvånansvärt höga slutbetyg i förhållande till deras resultat på de nationella proven. Fritzell anser att detta kan vara ett tecken på att lärarna på goda grunder vägrar att låta betygsättningen reduceras till ett genomsnitt på skriftliga prov.

Ifrån denna kritik glider Fritzell över till argumentet att en modern kunskapssyn måste inkludera sociala färdigheter som föräldrarna inte längre självklart kan förväntas ge barnen. Följden av detta anser han vara att lärarna måste ta hänsyn till elevens socio-ekonomiska bakgrund, och att kunskapsbegreppet måste inkludera ”människors möjligheter att tillsammans skapa mening i tillvaron”.

Medan detta är en åsikt som man kan dela eller inte dela, glider Fritzell därefter över till en kritik av betygskriterierna för de nationella proven som i sammanhanget ter sig konstig. Om jag förstår honom rätt, menar han att betygskriteriernas ganska öppna formulering gör det omöjligt att mäta objektivt hur väl eller dåligt målen uppnåtts. Det är en kritik som i förhållande till kritiken att kunskapssynen är för snäv är svår att verkligen förstå.

Därefter börjar jag verkligen tappa tråden. Utbildningsministerns förslag att utvidga de nationella proven till SO-ämnena gör det ännu svårare att mäta kunskapen på ett objektivt sätt. Därifrån går han till att konstatera att flickor tydligen av lärarna bedöms uppfylla de luddigt formulerade målen för betygen på ett bättre sätt än pojkar, vilket nog är ett ganska trivialt påstående (och dessutom vilar, som Fritzell själv säger, på ett aprioriskt antagande att lärarna faktiskt bryr sig om betygskriterier som enligt Fritzell inte verkligen går att förstå på ett objektivt sätt).

Nästa steg är att Fritzell antar att betygsättningen nog kommer att variera för andra delgrupper av elever än enbart flickor och pojkar. Sedan ställer han den för honom retoriska frågan om någon är betjänt av ”Google-kunskaper eller andra [triviala] självklara basfärdigheter”. Sedan avslutar han med att professionella pedagoger nog är bäst lämpade att betyg på ett likvärdigt sätt, eftersom de har ”insikt om kunskapens förankring i komplexa mönster mellan individ, samhälle och kultur”.

Så långt Fritzell.

Jag personligen har svårt att se den röda tråden i argumentationen, men jag upplever följande punkter som centrala:

a) Kunskap är mer än självklara basfärdigheter och ”Google-kunskap” (med vilket jag antar att Fritzell menar encyklopedisk kunskap man lätt kan slå upp).

b) Strävan efter likvärdighet i betygsättningen riskerar att skymma utsikten på, eller i värsta fall förstöra, insikten att kunskap är mera än basfärdigheter.

c) Lärare är professionella och därför är det deras sak att avgöra hur mycket kunskap – i motsats, antar jag, till lexikalt vetande – en elev har.

Jag har stora problem i synnerhet med punkt c), då min erfarenhet av professionella pedagoger inte är den bästa. Jag stör mig också på den nedvärderande formuleringen med vilken Fritzell avfärdar basfärdigheter, som enligt min erfarenhet numera är långt ifrån triviala eller självklara: många studenter klarar inte av att skriva en argumenterande text på hyfsat korrekt svenska. Men det är inte min centrala poäng här.

Min poäng är frågan om förvaltningen av skolan.

En skola som förvaltas av det allmänna måste på något sätt styras av det allmänna. Detta sker genom lagar, förordningar, kommunala föreskrifter och rektorsbeslut. Inom skolans ram finns förstås olika regleringsområden, allt från systemet för hur rummen används, via anställningskrav för lärare till tilldelning av medel för inköp av material.

Den fråga som Fritzell tycks ställa är hur långt den byråkratiska styrningen av skolan som verksamhet betraktad skall gå. Här är jag osäker på hur fundamentalt han ställer frågan: texten tillåter två alternativ, nämligen antingen att Fritzell ifrågasätter huruvida betygskriterier över huvud taget skall finnas, eller att han ifrågasätter hur detaljerade och objektivt mätbara betygskriterierna skall vara.

I den mån Fritzell ifrågasätter huruvida betygskriterier över huvud taget skall finnas, kanske man kan ge honom rätt: ett betygskriterium ger oundvikligen uttryck för någon viss syn på kunskap, och det är verkligen en öppen fråga om det är byråkraters syn på kunskap som skall styra. I den mån man dock skall ha betyg – i sig självt en öppen fråga: jag själv anser att betygen utgör den morot och piska som utgör en komponent av flera vid framgångsrik inlärning – måste man ha någon syn på kunskap som skall premieras. Om det nu inte är byråkraterna som skall få styra kunskapen, måste i sådant fall någon annan göra det. Vem skulle det vara? Lärarna? Men är inte också de – som alla andra grupper – rekryterade ur en grupp med en viss sammansättning och typiska socio-ekonomiska drag? Varför skall lärarnas – eller de akademiska pedagogernas – syn på kunskap anses vara bättre? För att de är professionella? Är inte det samma typ av argumentation som den man ibland kan höra från bankvärlden: ”Lägg er inte i, ni förstår ju ändå inte den mystiska verksamhet vi håller på med”? Jag har svårt att acceptera det argumentet.

Tar man den andra varianten av argumentationen – att betygskriterierna inte skall vara för detaljerade – så ligger det förvisso en del i den. Samtidigt är det ett faktum att det skolan omgivande samhället tar betygen som en indikator på ett visst mått av förvärvad kunskap. Det innebär att betygsättningen – i synnerhet vid vissa vägskäl, som klass 9 eller slutet av gymnasiet – starkt påverkar enskildas liv, att lärarna utövar makt över eleverna. Denna makt är för utomstående svår att kontrollera, eftersom den till stor del utövas bakom stängda dörrar i klassrummet. Alltså finns ett i sig åtminstone inte obefogat krav på att lärarna skall kunna rättfärdiga sin betygsättning, och det innebär med nödvändighet en viss objektivisering av kunskapskraven och därmed en risk för att kunskapsbegreppet snävas in.

Jag är den förste att erkänna att betygsättning innehåller oundvikliga subjektiva element, och att det är ytterst svårt att på ett förnuftigt sätt åstadkomma objektiva kriterier. På så sätt ligger det en inherent motsättning mellan det faktum att skolan såsom en offentligt styrd förvaltning måste anpassas till byråkratiska krav och ett bredare kunskapsbegrepp. Denna motsättning går inte att få bort och alla lösningar kommer att ha drag av kompromiss över sig som lämnar ingen sida helt nöjd. Det kan säkerligen vara så att vi i dagens debatt betonar den byråkratiska mätbarheten i alltför stor utsträckning. Rättssäkerheten – ett ideal som nog alla jurister omhuldar på ett eller annat sätt – kan inte utgöra det enda värde som skolan skall sträva efter.

Men att svara på de krav som byråkratin åtminstone till del befogat ställer med ”låt bli, vi vet vad vi gör”, är inget mindre än ett anspråk på expertstyre i en tid då många – inte bara utbildningsministern, utan även stora delar av högskolelärarkåren och allmänheten – upplever skolan som inadekvat. Kritiken mot den härskande trenden måste rimligtvis ta hänsyn till den kritik man själv utsätts för.

Det är inte bara utbildningsministern och byråkratin som inte lyssnar – de professionella pedagogerna är inte heller särskilt bra på att föra debatten framåt i en fruktbar riktning. Hur vi i tumultet där två tämligen döva parter skriker åt varandra skall kunna komma fram till en byråkratisk styrning av skolan som inte förstör mer av höga ideal än absolut nödvändigt för att verksamheten skall fungera på ett något så när över landet likvärdigt sätt, är mig en gåta.

Stackars skoljurister som skall omforma det larmet till författningstext.

Annonser