Jurister har en kännetecknande yrkessjukdom, nämligen den sjukdomen att de undrar vad ord betyder – egentligen. Vad är ett köp, egentligen? Kan man egentligen ”köpa” elektricitet även fast man som köpare efteråt inte har någon vara i handen, utan fått del av en (tillfällig) effekt? Vad betyder det, egentligen, att ett avtalsvillkor är ”oskäligt”? Vad innebär det, egentligen, att en skada måste vara ”förorsakad” av ett vårdslöst beteende för att skadestånd skall utgå?

Min hjärna går därför genast i spinn när jag i Svenska dagbladet läser att EU planerar att införa en ursprungsmärkning på en mängd möjliga varor. Bland annat skall alltså ett krav införas att det på kläder skall stå ”Made in China” eller ”Made in EU”. Förespråkarna anser detta vara en form av konsumentupplysning: konsumenten skall med ledning av ursprungsmärkningen kunna förvissa sig om bland annat produktionsmetoder och miljöpåverkan avseende de varor som hon köper. Jag har svårt att förstå hur man kan få ett ”Made in”-märke till konsumentupplysning annat än för nationalistiska konsumenter.

För det första det där med produktionsmetoder och miljöpåverkan. Hur skall det framgå av en nationell ursprungsmärkning? Endast om man utgår ifrån att samtliga fabriker i Kina, Bangladesh, Egypten eller vilket land det nu må röra sig om har exakt samma produktionsmetoder, kan man anse att ett ”Made in”-märke ger upplysning om dessa förhållanden. Det är en generalisering som gränsar mot diskriminering, i synnerhet eftersom vi här i Europa sällan eller aldrig lär få höra om fabriker och företag som sköter sig exemplariskt – vi får bara höra om företag som blandar gifter i leksaksfärger eller textiler, eller som behandlar sina anställda som slavar.

Made in”-märkningen leder alltså till att i generaliserande anda de (relativt få) riktigt vidriga företagen i olika länder tillåts färga av sig på de företag som vi aldrig får höra talas om. Den argumentationen vilar på samma grundval som argumentationen att alla judar skulle vara zionistiska extremister eller alla muslimer självmordsbombare. Den utgör knappast ett bra argument för införande av en ursprungsmärkning.

Sedan själva det där ”Made in”. Som också sägs i artikeln, är det förbaskat svårt att avgöra var exempelvis ett klädesplagg framställts. Ponera följande, fullt realistiska situation.

Ull klipps av får som är uppvuxna på Nya Zealand. Ullen exporteras till Pakistan för färgning och därifrån till Bangladesh för bearbetning till tråd och vävning. Det färdiga tyget forslas till Egypten där det klipps till efter mönster som är framtagna i Sverige. Det klippta tyget transporteras sedan till Rumänien, där det sys ihop. Var är plagget tillverkat?

Denna fråga avgörs efter regler som kallas för ursprungsregler och vilka jag bloggade om för länge sedan här. Den korta poängen i förevarande sammanhang är att ursprungsregler kan manipuleras. Man kan ta till en värdemetod, så att saker och ting anses komma ifrån det land där senast värde lades till produkten. I exemplet ovan skulle det alltså vara Rumänien, då ihopsytt tyg (alltså plagg) klart är mera värt än klippt tyg. Då skulle alltså plagget vara ”Made in EU” – vilken konsumentupplysning, när de avgörande produktionsmetoderna torde vara de som härskar i Pakistan (eftersom färgning är den mest miljöpåverkande och mest hälsofarliga aspekten av denna produktionskedja).

Man kan också anse att plagget kommer ifrån det land där det mesta av den avgörande råvaran kommer ifrån. Eftersom exempelplagget är gjort av ull, skulle det alltså anses vara producerat på Nya Zealand och antagligen till och med kunna säljas lite dyrare än annars, eftersom Nya Zealand torde ha ett bra rykte här i Sverige – man skulle kunna lägga på ett ”vänligt i-landstillägg”.

”Made in”-kravet infördes en gång i tiden i England av Oliver Cromwell i syfte att lättare kunna tullbelägga utländska varor. Kravet var alltså från första början ett protektionistiskt krav: målet var att kunna fördyra utländska varor. Det kan hända att kravets karaktär ändrats under de seklen som gått, men den argumentation som de olika företrädarna för kravet framför i artikeln är en skenargumentation, och alltså kan jag inte annat än misstänka att det åter handlar om protektionism när EU nu diskuterar ett sådant krav.

Protektionism är en politisk fråga. Jag är för frihandel, bland annat för att ett skyddande av exempelvis den italienska klädes- eller den portugisiska skoindustrin riskerar slå mot människor som verkligen inte har något annat alternativ än att tillverka kläder eller skor, medan italienarna och portugiserna har andra alternativ. I en demokrati måste det dock vara tillåtet att ha en annan uppfattning, och jag låter mig alltså i förekommande fall överröstas.

Men om det skall ske vill jag gärna hör en öppen argumentation för protektionism, inte en skenargumentation som går ut på konsumentskydd. Ursprungsmärkning må tjäna många syften, men konsumentskydd är inte ett av dem.

Annonser