Avslöjandet att ett friskolebolag drivits av en dömd ”pedofil” (vad nu närmare menas med det) och att dömda personer – till yttermera visso dömda för sexualbrott – suttit i bolagets styrelse har väckt en upprörd debatt (se här och här). Många tar till brösttoner och det ropas efter utdrag ur brottsregistret och förbud – det enda som verkar saknas är högafflarna och facklorna. Jag tycker att debatten är osmaklig.

Det kan finnas personer som är olämpliga för ett visst yrke. Vissa kategorier av dömda personer kan höra dit, i synnerhet om deras brott föranletts av en psykisk sjukdom eller störning som inte går att behandla. En person med patologiska vredesutbrott bör inte få jobba i yrken där man stressas av andra personer, såsom polis, säkerhetsvakt eller taxiförare. En person med en patologisk brist på empati har inget i ett vård- eller utbildningsyrke att göra. En ”pedofil” kanske inte bör jobba med barn.

Men det är långt ifrån alla brottslingar som efter avtjänat straff är olämpliga för vissa yrken. En person som i berusat tillstånd och efter att ha blivit starkt provocerat pucklat till någon annan med ett tillhygge och därför dömts för grov misshandel är inte automatiskt olämplig som lärare eller taxichaufför. En person som dömts för ett överlagt och kallblodigt mord är inte automatiskt olämplig som läkare. En person som dömts för skattebrott är inte automatiskt olämplig som innehavare av ett järnvägsbolag, i synnerhet som denna person utan vidare får driva ett handelsbolag.

Vi talar om att någon ”sonat sitt brott” efter avtjänat straff, att rättvisan (vad det nu vara månde) är återställd och att man måste kunna få börja på en ny kula. Samtidigt likställer vi poster i brottsregistret med monströsa egenskaper. Vi har i praktiken yrkesförbud avseende vissa yrken för folk vars brott har lite eller inget med det ifrågavarande yrket att göra. Vi jagar efter flera år ännu människor som en gång gått över den gräns som skiljer straffbart från icke-straffbart, och vi gör det mekaniskt, utan att fråga vilket brott det är som personen i fråga gjort sig skyldig till. Vi funderar inte på hur sannolikt det kan tänkas vara dels att det sker ett återfall i brottslighet över huvud taget, dels att ett återfall underlättas av att få utöva ifrågavarande yrke. I praktiken låter vi inte brottslingar sona sina brott: vi förföljer dem under mycket lång tid – jag misstänker att vi förföljer dem till deras livs ände.

I det nu aktuella fallet undrar jag varför någon som dömts för koppleri inte kan sitta i styrelsen för ett bolag som driver en skola. Styrelseledamoten står ju inte i klassrummet, och även om hon gjorde det, är frågan om ett koppleribrott skulle underlättas av att personen i fråga är lärare. Beslut om att erbjuda eller icke erbjuda ett nytt program, om att öppna ytterligare en skola eller inte har väl knappast med koppleri att göra?

Detsamma gäller faktiskt den dömda ”pedofilen”. För det första skulle det vara intressant att veta exakt vilket brott människan gjort sig skyldig till. Våldtäkt mot barn? Eller kanske barnpornografibrott? Om det var det senare: tog människan själv bilder på övergrepp mot barn? Eller tittade hon bara på sådana bilder? Eller ritade hon barnpornografiska bilder? Eller tittade hon – likt den uppländske översättaren av mangaserier – kanske till och med bara på ritade bilder? Ordet ”pedofil” är oprecist i den allmänna debatten och används utan urskiljning för att frammana den mentala bilden av ett monster. Som lagstiftningen ser ut behöver inte varje dömd ”pedofil” vara något monster (fast det säkert finns sådana i de dömdas skara).

Dessutom, och det är kanske den mest centrala frågan: vilken risk för barnen uppstår genom att den dömda ”pedofilen” innehar aktierna i ett bolag som driver skolan? Om den ifrågavarande personen skulle stå i klassrummet och ha daglig kontakt med barnen, skulle jag också reagera – men när han endast äger aktierna i bolaget? Vad i hela friden har aktieinnehavet med barnen att göra?

På hela detta område brer sig enligt min mening ut en moralism som med blodsprängda ögon och fradga vid munnen jagar folk som inte passar högt ställda moraliska förväntningar. Det finns en enligt min mening ganska vidrig intolerans inför svaghet, dumhet och avvikande beteenden bakom denna moralism. Men det kanske mest är en social iakttagelse som inte har så stor bäring på juridiken.

Det som dock har bäring på juridiken är att vi i tilltagande grad tenderar till att låta denna moralism ligga till grund för lagstiftning, för yrkesförbud, för statligt administrerat tvång. Det är i grunden exakt samma typ av moralistiskt beteende som en gång fick oss att straffbelägga homosexualitet, som låg bakom censuren av filmer, som låg bakom straffbudet för försökt självmord. Vi återvänder till ett historiskt normaltillstånd som jag ändå skulle hoppats att vi lämnat bakom oss. Tydligen inte.

Sexuella övergrepp mot barn är i en sådan vidrighetsklass att många av oss vid minsta antydan om att något sådant skulle ha skett reagerar instinktivt, med stark ilska och ett stort mått av aggressivitet. Vi slutar tänka och verkar vilja slå, vilja skada. Desto viktigare är det att hålla huvudet kallt, sätta igång de små grå och fundera på vad vi håller på med.

Måtte vi ännu se den dag då så sker.

Advertisements