DN Debatt skriver idag företrädare för flera kundkategorier om elnätbolagens prissättning. Jag har inte möjlighet att ifrågasätta deras påståenden i sak,  och vill därför bara bidra med lite allmänna juridiska och regleringstekniska synpunkter runt artikeln.

Något som inte kommer fram i tillräcklig utsträckning i artikeln är skillnaden mellan de olika marknaderna på elmarknaden, trots att författarna nämner dem. Dels har vi produktionen av el: där finns i Sverige kärnkraftverk och vattenverk (i huvudsak) plus lite spridda och i det stora hela inte särskilt betydelsefulla vindkraftverk, solceller och oljekraftverk. Denna el kan sedan säljas, antingen av producenten själv eller av någon mellanhand. Här finns en väl fungerande marknad: man kan köpa sin el av ett stort antal olika handlare. Därutöver finns själva nätet, och det är här skon klämmer för artikelförfattarna.

Nätet i sin stomme ägs av staten och förvaltas av Svenska kraftnät. Med det är bara stommen – huvudsakligen de stora linjerna från norr till syd. Ifrån stamnätet går regionala och från dessa lokala nät. Dessa är privatägda av några få bolag: de ägs till övervägande del av Vattenfall, E-on och Fortum. För att elproducenten eller elhandlaren skall kunna överföra el till sina kunder, krävs ett nät att överföra kraften. Det innebär alltså att de få spelare som äger näten står i fruktansvärt stark ställning gentemot leverantörerna av el.

Kraftnät är nämligen naturliga monopol, precis som järnvägsspår. Det är företagsekonomiskt vansinne att bygga ett nytt kraftnät där ett fungerande kraftnät redan finns, för att inte tala om den förstöring av mark och andra naturvärden som det skulle medföra om man mångdubblade kraftnäten. Det innebär alltså att de som äger näten inte hotas av någon konkurrens, samtidigt som tillgång till el i ett modernt samhälle närmast måste betraktas som en livsnödvändighet, inte i samma dignitet som vatten, mat och kläder, men nära inpå. Nätägarna skulle i princip kunna sätta vilka priser som helst och förvägra enskilda leverantörer som inte behagar dem tillträde till nätet.

Detta försöker man nu förhindra dels genom allmän konkurrenslagstiftning, dels genom speciella regleringar för elmarknaden. Bland de senare finns en prisreglering: nätbolagen får inte sätta vilka priser som helst, utan måste hålla sig inom en ram som godkänns av Energimarknadsinspektionen (EI). Det är denna ram som idag ifrågasätts.

Nätbolagen skall nämligen kunna få ersättning för drift och underhåll av näten och dessutom en viss vinstmarginal, det vill säga avkastning på eget kapital. Dessa poster kan man manipulera, vilket visas i artikeln. Om man nämligen antar att näten är nya, representerar de mycket eget kapital: ett nytt nät är mera värdefullt än ett gammalt. Beräknar man då avkastning på eget kapital, blir det mycket pengar: 5 procent av 100 miljoner är mer än 5 procent av 50 miljoner.

”Problemet” för nätbolagen är dock att ett nytt nät inte behöver lika mycket underhåll som ett gammalt nät, och då riskerar man inte få ersättning för driften. Kostnaden för driften av underhållet kan nämligen tas ut på två sätt, antingen på förhand eller i efterskott. Det senare är svårt att göra, eftersom det skulle innebära att företaget måste ligga ute med pengar för driften till dess kostnaderna kan åter inhämtas från kunderna. Alltså beräknar man driftkostnaden på förhand, och då är kostnadsberäkningen beroende av antaganden: hur mycket underhåll kommer nätet att behöva? Tja, det beror ju på hur gammalt nätet är: ett gammalt skruttigt nät behöver mer underhåll, och debiterar man förstås också kunderna mer för, än ett splitternytt nät.

Jag kan inte bedöma sanningshalten i påståendet att nätbolagen skulle ha på ett för dem fördelaktigt sätt kombinerat antagandet om ett nytt nät när det gäller avkastning på eget kapital med antagandet om ett gammalt nät när det gäller förhandsberäkningen av underhållskostnaderna. Jag skulle dock inte bli förvånad om det vore sant. Incitament till en sådan fördelaktig kombination av antaganden ligger i varje regelstruktur: den som vill maximera sin egen nytta – alldeles oavsett om det rör sig om en enskild skattebetalare som lägger sina intäkter och utgifter på ett sådant sätt att skatten minimeras eller om ett nätbolag – hittar luckorna i systemet. Prissättningssystemet för elbranschen är dessutom med nödvändighet så komplicerat att icke-experter (om de ens skulle vara intresserade) inte genomskådar det. Det handlar om en rationell maximering av egennyttan, och skulle därför inte vara överraskande. Men jag vet som sagt inte.

Frågan är hur man kan komma åt denna något perversa incitamentsstruktur. En del av svaret är att det var oklokt att privatisera naturliga monopol som elnät: det måste ändå betraktas som en motsvarighet till det britiska experimentet att privatisera själva järnvägsnätet. Naturliga monopol utgör inga marknader, och därför finns inga konkurrensfördelar att inhämta. Naturliga monopol mår antagligen bäst av att förvaltas av ett enda bolag som antingen är ägt av det allmänna och därför måste ge stor insyn i sin verksamhet eller som på annat sätt tvingas att ge insyn i sin verksamhet. Fördelen med allmänt ägda bolag på sådana marknader är att misskötta bolag inte behöver exproprieras, vilket gör en eventuell sanktionsmekanism kraftigare. Problemet med sådana bolag är när de drivs av politiska istället för kundintressen. Vad som väger tyngre, för- eller nackdelarna, är en politisk fråga: jag tenderar till att naturliga monopol av infrastrukturkaraktär bör vara allmänt ägda, men det är en personlig uppfattning, inget mer.

En expropriation skulle dock inte lösa de akuta problemen (om de nu är äkta). Sådana akuta problem kan dock lösas, de också. Man kan tänka sig en oberoende värdering (kanske genom en utländsk myndighet) av nätet som binder kraftbolagen, så att de inte har möjlighet att manipulera denna post i kostnadsberäkningen. Varje förbättring av nätet skulle då kunna leda till en justering av värderingen, men kräva att kraftbolaget visar att en förbättring verkligen ägt rum.

Man skulle också kunna kräva en redovisning av driftskostnader i detalj och sedan minska eller öka ersättningen för nästa ramperiod. Det innebär att man kraftbolagen skulle behöva redovisa vilket faktiskt underhåll de bedrivit under den gångna perioden för prissättningsplanen: har det faktiska underhållet inte kommit upp till antagandena, minskas det högsta tillåtna priset för nästa period med mellanskillnaden, har det faktiska underhållet överstigit antagandena, ökas priset. Om alltså nätbolagen lägger till grund ett underhåll om 100 miljoner under en period, men faktiskt bedriver underhåll för bara 80 miljoner, skulle nästa period justeras så att ett antagande om underhåll för 100 miljoner minskas till 80. Problemet är att det skulle skapa incitament att konstant överskatta driftskostnaderna: har underhållet i mitt exempel understigit antagandena med 20 miljoner, antar man helt enkelt underhåll för 120 miljoner nästa period.

Man kan också tänka sig att underhåll måste godkännas, men den byråkrati som ett sådant krav leder till, är nog knappast hanterlig. Då kan man lika gärna fundera på att åter förstatliga näten, med alla de nackdelar det för med sig. Författarnas förslag att schablonisera underhållskostnaderna riskerar att leda till att plötsliga underhållsbehov som inte omfattas av normala års driftkostnader inte täcks upp, alternativt att de överkompenseras under nästkommande prissättningsperiod. Helt så oproblematisk som författarna påstår, är inte den regleringen heller.

Det grundläggande regleringstekniska problemet ligger i att naturliga monopol i privata händer närmast automatiskt tycks kräva någon form av prisreglering. Prisreglering är dock svårt om man inte vill riskera konstiga incitament. Någon fullständigt tillfredsställande lösning kommer vi nog aldrig att hitta.

Till dess kan vi dock börja med att tvinga nätbolagen att göra koherenta antaganden i sina beräkningar och värdera deras nät istället för att låta dem själva värdera sina tillgångar.

Advertisements