En statlig utredning har föreslagit att elever i skolan skall kunna få sina betyg omprövade och även få möjlighet till överklagande. Ganska förutsägbart har en vild debatt dragit igång där positionerna sedan länge är välkända. Utbildningsminister Jan Björklund avvisar förslaget på grund av de byråkratiska och ekonomiska konsekvenser det skulle medföra. MUF är kritiskt till förslaget att låta rektorn vara andra instans, alltså den instans till vilken ett överklagande riktas. Dagens Nyheters ledarsida anser att en möjlighet till omprövning och överklagande skulle medföra en ensidig fokusering på betyg istället för lärandeprocessen. Själv är jag mycket kluven.

Först ett terminologiskt klarläggande. Förslaget talar om omprövning. Detta är helt korrekt om man anser att skolan ger betyget, och något felaktigt om man anser att läraren ger betyget. Jag själv anser att läraren ger betyget och att alltså rektorn föreslås bli instansen för överklagande.

Omprövning och överklagande utgör två olika förvaltningsrättsliga medel när en elev är missnöjd med sitt betyg. Omprövning innebär att man går till samma instans som fattat det ursprungliga myndighetsbeslutet – i förevarande fall alltså betygsbeslutet – och ber denna att rätta till en uppenbar oriktighet. Den lärare som sätter betyg skall alltså enligt förslaget förvaltningsrättsligt tvingas att rätta till sina egna felaktigheter, vilket nog knappast kan anses vara något uppseendeväckande förslag. Högskolan lever sedan länge med denna regel.

Överklagande är en annan sak. När man överklagar, vänder man sig till en annan instans – enligt förslaget rektorn i skolan – och denna andra instans har då makt att undanröja det ursprungliga betygsbeslutet och sätta ett annat beslut i dess ställe. Det är här skon klämmer, och det är detta som skulle vara en principiell nyhet: tills vidare anses betygsbeslut vara förvaltningsbeslut där ingen möjlighet till överklagande finns. (Jag låter bli att förklara de tekniska skälen bakom denna hållning, men för den som förstår detta: betygsbeslut anses i varje fall vara gynnande förvaltningsbeslut, och även ett Underkänt anses alltså vara ett för den enskilda gynnande beslut där ingen möjlighet till klagomål finns.)

Eftersom jag inte upplever omprövning som något problem – det är bara rimligt att uppenbara felaktigheter rättas till av läraren själv – koncentrerar jag mig här på den föreslagna möjligheten att överklaga betyget till rektor.

Min kluvenhet har följande skäl. Å ena sidan står den verksamhet som betygsättning utgör. I vart fall i mitt ämne juridik är det långt mycket mer än bara det faktum att en student lyckats eller inte lyckats rabbla upp rätt rättsregler som utgör underlag för betyget. Det som för mig är det allt avgörande är argumentationens kvalitet: har de olika argument som varje rättsregel utgör använts på ett sådant sätt att slutsatsen känns övertygande, att det känns svårt att säga ”du har fel”, utan jag tvingas säga ”jag håller inte med”? Eftersom i en process (åtminstone i högre instans) alltid båda sidorna har en rimlig version av hur utfallet i målet bör bli – annars skulle det ju inte finnas mycket att bråka om – är nämligen juridik en argumentationens och retorikens konst. Mot bakgrund av den inställningen väljer jag att bedöma argumentationen hos mina studenter, mera än steril kunskap om vilka regler som finns.

Vad som dock utgör en lysande, en bra, en godtagbar eller en undermålig argumentation, kan i synnerhet i gränsfall vara en fråga om personlig smak. Det finns ofrånkomligen ett subjektivt element i betygssättningen, och detta subjektiva element avgör i de flesta fall just de svåra frågorna. För att så långt som möjligt motverka subjektiviteten, vinnlägger jag själv mig om att rätta alla tentor i ett svep, så att jag kommer ihåg mina funderingar vid tidigare betygsättningar och så att jag kan hålla kvar samma grundläggande humör (som påverkar betygsättningen: är jag på gott humör, har jag mera överseende med argumentativa konstigheter än när jag är grinig).

I den mån detta förhållningssätt till betygsättningen är allmänt – vilket jag inte kan bedöma – skulle en möjlighet till omprövning innebära en orättvisa. Rektorn skulle nämligen ofrånkomligen införa ett annat subjektivt element i betygsättningen än jag själv gjort. Den elev som lyckas med sitt överklagande  skulle alltså få fördelen av en annan bedömares preferenser, dagshumör och generella inställning än alla andra fått leva med. Ur detta perspektiv är överklagande ett rättviseproblem, inte frånvaron av möjligheten att överklaga.

Samtidigt är skolan och högskolan vid närmare betraktelse inte unika i detta hänseende. De flesta förvaltningsbeslut innefattar skön, alltså ett element av subjektivitet. Finns angelägna skäl att upphäva strandskyddet på en viss fastighet? Begärs expropriation i ett angeläget allmänt syfte? Det finns – precis som vid betygsättning – inte enbart objektiva kriterier när det gäller sådana bedömningar, utan även många subjektiva element spelar in. Om vi tillåter att andra förvaltningsbeslut som innefattar skönsmässiga bedömningar att bli överklagade, bör detta väl rimligen också gälla betygsbeslut.

Kostnadsargumentet förefaller mig lite märkligt. Rättssäkerhet kostar, så är det. Det finns väl ingen anledning att just i skolans sammanhang spara på rättssäkerhet? Jag tror också att Björklunds bedömning av kostnaden – han talar om 250 miljoner – är lite väl tilltaget: antagligen skulle det initialt bli dyrt att införa en möjlighet till överklagande, men när det väl börjar finnas praxis på området, kommer det att bli enkelt att avfärda uppenbart ogrundade överklaganden och kostnaden för hanteringen av ”går det så går det”-överklaganden torde sjunka. Hur som helst är dock kostnadsargumentet enligt min mening knappast giltigt när det handlar om förvaltningsrättsliga rättssäkerhetsgarantier.

MUF:s invändning att rektor är fel överklagandeinstans har viss fog för sig. Samtidigt finns andra förvaltningsrättsliga beslut som enbart kan överklagas inom förvaltningen, och betygsbeslut skulle inte vara särskilt uppseendeväckande rent principiellt. Det måste dock i sammanhanget observeras att tendensen för närvarande är att fler och fler förvaltningsbeslut överprövas av domstolarna, och införs en överklagandemöjlighet avseende betygsbeslut, är det bara att vänta till också dessa beslut hamnar på domstolarnas bord. Kanske bör man direkt utforma en möjlighet att överklaga på sådant sätt att den jävssituation som MUF är oroligt för inte uppkommer.

Samtidigt undrar jag varför man inte gör helt annorlunda. Varför låter man inte eleverna skriva anonyma prov och skickar dessa prov till en lärare på en annan skola för rättning? Då skulle det problem som tydligen många elever upplever – att de bedöms enligt andra grunder än proven – försvinna, eftersom den främmande läraren inte skulle kunna veta vems prov hon rättar. Samtidigt skulle man kunna bevara det nödvändiga subjektiva element i betygssättningen genom att föreskriva att betygen på proven skall utgöra, säg, hälften eller två tredjedelar av slutbetyget, och att resterande del utgör ett allmänt omdöme av den ansvariga läraren avseende elevens kunskapsnivå. Med en sådan reform skulle man kanske inte behöva någon möjlighet till överklagande och även fast den också skulle kosta, har jag svårt att tro att det skulle kosta 250 miljoner om året.

Hur som helst, trots all kluvenhet: betyg är förvaltningsbeslut med tilltagande stor betydelse för den enskilda. Det finns enligt min mening inga principiellt giltiga invändningar mot att äntligen införa en möjlighet till överklagande också i skolan och högskolan. Det kommer att göra mitt liv mycket svårare.

Men det är ju just det som är poängen med rättssäkerheten.

Ett tillägg: En del av den kostnad som Björklund talar om skulle tydligen förorsakas av att lärarna skulle behöva dokumentera underlaget för sin betygsättning och motivera denna på ett helt annat sätt än idag, om en möjlighet till överklagande infördes. Detta är obekvämt och tar tid. Samtidigt finns det dock en allmän regel om att alla myndighetsbeslut skall dokumenteras och motiveras. Varför skolan skulle vara undantagen från denna regel, förstår jag inte. Själv brukar jag motivera mina betygsbeslut med marginalnotiser och en sammanfattande kommentar i slutet av varje tentafråga och motivera mina omprövningsbeslut utförligt i ett särskilt dokument som studenten får i sin hand. Merarbetet är kännbart, men inte över hövan belastande. Kostnadsargumentet är inte heller i denna variant principiellt giltigt.

Annonser