Det finns områden som är så politiskt infekterade att de görs om hela tiden. Läroplanen för skolan är ett sådant område, där nya läroplaner, betygskriterier och annat avlöser varandra efter bara kort tid. Resultatet blir en stressad organisation utan klart mål, eftersom man inte lyckats få styrfart mot det gamla målet innan målflaggan försvinner och hela tankfartyget måste styras i en ny riktning.

Även på andra områden förekommer dock sådana missar: Dagens Nyheter rapporterar om den låga utnyttjandegraden av svensk kärnkraft och jämför den ofördelaktigt med den finska kärnkraften. Anledningen till den låga utnyttjandegraden uppges bland annat vara det tidigare avvecklingsmålet, där kärnkraften skulle ha varit avvecklat i år. Kombinerat med tuffa säkerhetskrav – och de måste ställas med tanke på verksamhetens potentiellt katastrofala farlighet – blev detta förödande: operatörerna har koncentrerat sig på att uppfylla de säkerhetskrav som gäller och har förståeligt nog struntat i att investera i sina verk mer än absolut nödvändigt. Det skulle jag heller inte ha gjort om jag levt under hotet att min investering inte kommer att kunna ge utdelning tillräckligt länge för att räknas hem.

Lärdomen tycks vara att vi måste lägga större vikt på planeringssäkerhet över huvud taget. Visst måste lagstiftning förändras, den måste anpassas till förändrade förhållanden och för all del också till förändrade politiska majoriteter. Det som jag dock emellanåt saknar i lagstiftningsdebatten är att planeringssäkerhet ges ett eget värde, att det faktum att den lagstiftning som skall ändras är av relativt nytt datum görs till ett eget kriterium i debatten. Det tar tid till dess regler tar skruv: ofta måste det finnas övergångsbestämmelser för att inte utsätta dem som inrättat sig efter viss lagstiftning för orimliga bördor, nya handlingsdirektiv måste dras upp hos dem som träffas av lagstiftningen, folk måste förstå vad som förväntas av dem och sedan tar det normalt också någon tid till dess nya processer leder till resultat.

Jurister anklagas ibland för att vara ett konservativt släkte. Det är vi kanske. Jag tror dock att det har att göra med att vi ser hur konstigt det kan bli när regler hela tiden förändras och ingen verkligen får överblick över hur man förväntas bete sig, med påföljd att man till slut inte längre vågar inrätta sig efter regler och planera sitt handlande efter dem, då reglerna ju kan ändras efter nästa tidningsutgåva, bara ”opinionen” (läs: journalister och bloggare med genomslagskraft) blir tillräckligt upprörd(a).

Lagstiftningen bör inte vara ”modern” (vad det nu skall betyda) hela tiden. Den bör vara tillräckligt genomarbetad för att hålla en stund även när de underliggande förhållandena börjat ändras. Lagstiftning kräver tid, både när den tas fram och för att den skall få effekt. Det skulle vara önskvärt att även politikerna och allmänheten inser detta.

För då skulle vi kanske slippa de planeringsmissar som oundvikligen sker när planeringsunderlaget blir så halt som lagstiftningen numera ofta är.

Advertisements