Svenska dagbladet rapporterade igår kväll om demonstrationer framför Sveriges ambassad i London till förmån för Wikileaks grundare Julian Assange. Tidigare samma dag publicerades i tidningen Roland Porier Martinssons kolumn om det som han anser vara ett förvrängt perspektiv på USA:s agerande gentemot Wikileaks. Jag har enormt svårt att acceptera vare sig demonstranternas eller Poirier Martinssons argumentation.

Vad gäller demonstranterna, gör dessa enligt min mening det fel som både Mårten Schultz och jag redan påpekat, nämligen att sammanblanda våldtäktsanklagelserna mot Assange med Wikileaks läckande av diplomatpost. Jag medger för all del att sammanträffandet av båda händelserna – under omständigheter (förundersökning inleds, inleds inte, inleds) som får det hela att se ut som en tanke – är uppseendeväckande och olyckligt. Icke desto mindre betyder ”Justice for Assange” i häktningsmålet ingenting annat än att han frias om det skulle visa sig att han skulle vara oskyldig till våldtäkt. Att kräva ”Quit prosecuting the truth teller”, som det står på en av plakaterna på bilden, är en konstig form av logik: bara någon berättar en obekväm sanning om en stat som många älskar att hata, skall åklagarmyndigheten hålla fingrarna ifrån den personen även i avseenden som ingenting har att göra med personens berättande av sanningen.

Sine ira et studio – utan ilska och ivrighet – brukar krävas av den juridiska processen. Om Assange är en våldtäktsman, bör han behandlas som sådan. Om han inte är det, bör han frias. Så enkelt är det faktiskt, alldeles oavsett Assanges förtjänster eller tillkortakommanden i andra avseenden.

Det är också (o)lustigt att demonstranterna alltså kräver att rättsväsendet skall ta hänsyn till politik. Den politiska önskan om Wikileaks fortsatta arbete skall styra rättsväsendets behandling av Assange i straffrättsliga sammanhang. Om det accepteras, är vi snart vid en punkt där en politisk opinion legitimt kan kräva att mutanklagelser eller anklagelser om tjänstefel lämnas utan utredning för att det finns någon politisk önskan som väger tyngre. Välkommen till bananmonarkin, i så fall.

Om – om – det svenska åklagar- och domstolsväsendet skulle ha låtit sig ledas av politiska hänsynstaganden i sin utredning av våldtäktsanklagelserna mot Assange, skulle det vara en skandal av sådan dignitet att vi skulle ha anledning att fundera över hela vårt sätt att hantera rättsliga frågor i det här landet. Jag håller det i likhet med Mårten för osannolikt att vi har sådan anledning, men jag låter mig överbevisas om att jag har fel. Det förs dock ingen bevisning, utan det som framkommer är konspirationsteorier av mer eller mindre avancerat slag. Jag har ytterst svårt att tro på konspirationer som kräver att fler än fem personer helt håller tyst om konspirationen. Det finns mera avancerade konspirationer – 11 september var en sådan – men de är ytterst sällsynta och har sannolikheten emot sig i sådan grad att jag för egen del kräver tung bevisning innan jag tror på något sådant. Att anmälarna, åklagare och domstolen skulle vara med i en konspiration utan att någon tingsnotarie eller bekant till någon av de inblandade skulle läcka information om konspirationen till någon bloggare eller journalist är helt enkelt väldigt långt ute på sannolikhetsbanan.

Vad gäller Poirier Martinssons argumentation, förefaller han att helt ha missat poängen. Man behöver inte vara någon USA-hatare för att tycka att det sätt på vilket landet nu tar upp kampen mot Wikileaks är förkastligt och inte värdigt en stat med USA:s moraliska anspråk. Det är en sak att låta rättsprocessen ha sin gång, att låta en åklagare utreda misstanke om spioneri och att lagföra Wikileaks för eventuella brott. Det är en helt annan sak att utsätta finansierings- och betalningsförmedlingsföretag för press att skära av någon från penningflöden på grundval endast av utrikesdepartementets åsikt om att målpersonen eller -företaget begått ett brott.

Utrikesdepartementets blanka påstående om att Wikileaks begått brott är, även om detta påstående skulle vara sannolikt, i sig inte ens ett indicium om Wikileaks skuld, lika lite som blanka påståendet om våldtäkt gör Assange till en våldtäktsman. Endast rättsväsendet har, efter en process i vilken skuldfrågan prövats, i en rättsstat rätt att konstatera att någon begått brott. USA:s utrikesdepatements åsikt i frågan om Wikileaks agerande är irrelevant för skuldfrågan.

Åsikten är dock inte irrelevant för ett privat företag vars verksamhet kan förvandlas till ett sannskyldigt helvete om staten USA skulle bestämma sig för att göra livet svårt för företaget. Det faktum att åtminstone Paypal medgivit att det amerikanska utrikesdepartementet propsat på att Paypal nog borde gå till handling mot Wikileaks är i sig en indikation på att en part i ett ännu så länge helt öppet mål utsatt motparten för sanktioner. Paypal har lånat sig som redskap för ett politiserat agerande från USA:s utrikesdepartement i en straffrättslig fråga, vilket i sig är en skandal. Det faktum att det amerikanska utrikesdepartementet genom press på Paypal skaffar sig sanktionsmedel mot en part som till dess att det finns en fällande dom måste betraktas som oskyldig, kastar tvivlets skugga över USA:s hållning till rättsstatlighet, due process och fair trial. Det måste få sägas, och det borde sägas främst av de som betraktar USA som en i stort sett positiv makt i världen (såsom jag själv).

Poirier Martinssons hållning tycks vara att det enkla faktum att USA är bättre än Saudi Arabien och att USA hittat ett sätt som utåt låter sanktionerna mot Wikileaks framstå som en privat aktörs handlande innebär att kritiska frågor eller höjda ögonbryn är ett tecken på anti-amerikanism. Om detta är den korrekta tolkningen av hans argumentation, måste jag nog tycka att hans argumentation är så totalt befriad från nyanser att den är lika konstig som argumenten som anförs av demonstranterna i London.

Och där står vi, i ett moras där den ena sidan inte förmår skilja våldtäkt från informationsspridning och den andra sidan inte förmår skilja mellan värnande om rättsstatlighet och anti-amerikanism. Hurra för det demokratiska samtalet!

Annonser