Jag hör inte till Wikileaks reservationslösa påhejare. Den senaste publiceringen av diplomattelegram anser jag vara betänklig: inte ens i en demokrati bör alla statliga förehavanden enligt min mening vara offentliga. De som nu börjar drömma om att lammen skall kunna ta plats bredvid lejonen i den internationella sfären, är i mina ögon något blåögda.

Enligt min mening riskerar Wikileaks att försvaga stater som i sammanhanget är relativt harmlösa – såsom USA – eftersom där finns folk som är beredda och kapabla att för det som de uppfattar som det moraliskt rätta läcka känsliga dokument till sajten, medan det i de stater som verkligen skulle behöva öppenhet – Kina, Saudi Arabien, Nordkorea och andra – inte verkligen är möjligt att göra samma sak. Västs hemligheter dras alltså ut i ljuset, medan de ännu värre skurkstaterna gnuggar händerna och fortsätter att hårdkontrollera informationen.

Inte heller de i och för sig intressant och hederliga försöken att kategorisera olika former av information på ett sådant sätt att Wikileaks läckande av diplomatpost blir helt försvarlig övertygar mig: problemet är nämligen kategorin i mitten, när information om det förflutna tillåter slutsatser om framtiden, och den löses inte så enkelt som det låter påskinas. Att privata informatörer riskerar att få sina liv förstörda, hörs heller inte särskilt ofta i debatten. Världen riskerar genom Wikileaks aktion att bli en sämre plats, helt enkelt, samtidigt som det finns en chans att den kanske blir bättre. Vi vet inte, vi får se: det finns för mig i vart fall ingen anledning att hurra för Wikileaks.

Den svenska förundersökningen mot Assange kan, såsom konspirationsteoretikerna anser, vara en plot att komma åt en för statshemligheterna farlig människa. Det kan dock också handla om att en person som i ett sammanhang med erkänt stort mod gör något som många beundrar – läcka statshemligheter eller sådant som uppfattas som statshemligheter – i ett annat sammanhang gör något som många människor avskyr, nämligen våldtar kvinnor. Jag vet inte om Assange är en våldtäktsman eller inte, men jag anser att det bör prövas i den ordning som gäller för sådana anklagelser. Visst kan man beskylla åklagarmyndigheten för att ha varit senfärdig i att komma på att man skulle höra Assange igen, men man kan också undra varför Assange – om han nu är oskyldig till det som han anklagas för – inte tog en sväng förbi Stockholm och ställde upp för ytterligare ett förhör.

Jag har svårt att tro konspirationsteoretikerna, men jag vill heller inte utesluta att de kan ha rätt: jag vet inte, men jag vet också att ingen annan vet heller. Alltså vill jag faktiskt se ett domstolsförfarande avseende våldtäktsbeskyllningarna mot Assange.

Men när jag idag i Sveriges radio fick höra att Paypal medgivit det uppenbara, att nämligen det amerikanska utrikesdepartementet genom blotta påståendet att Wikileaks begått brott kunnat få företaget att stänga av penningflödet till sajten, blir jag riktigt bekymrad. Då är vi nämligen helt utan tvekan utanför varje rättslig prövning: en stats politiker meddelar företag att de tycker att någon är en brottsling och vips! står personen eller organisationen utan medel. Hur värjer man sig mot det? Vilken domstol vänder man sig till när ens avtalsmotpart lyder politiska order?

I Sverige har vi haft ett sådant mål, nämligen målet mot de terrormisstänkta Al Barakaat-medlemmarna. Där fann EG-domstolen att strypningen av dessas finansiella tillgångar var ett brott mot de mänskliga rättigheterna (jag bloggade om detta här). Det amerikanska utrikesdepartementets agerande mot Wikileaks nu är exakt parallellt, och måste fördömas på exakt samma sätt. Om Wikileaks begått ett brott, är det en domstols, inte tjänstemäns, uppgift att frysa organisationens tillgångar och penningflöden och att döma folk. Ogrundade och icke närmare motiverade påståenden mot någon vars beteende eller åsikter man inte tycker om får inte utgöra grunden för sanktioner. Det faktum att det amerikanska utrikesdepartementet nu alltså missbrukat en privat part för att få sitt agerande icke-statligt (och därmed utanför de även för USA bindande konventionerna om mänskliga rättigheter) gör hela beteendet ännu mera föraktligt. Här har vi den verkliga skandalen, inte i den diplomatpost som Wikileaks ursprungligen läckt.

Men, å andra sidan: när det jämt påstås att kapitalistiska företag skulle vara starkare än stater, är detta kanske på ett riktigt sjukt sätt en påminnelse om att den slutliga makten ligger där den alltid legat: nämligen hos statliga organ med snabb tillgång till statens tvångsmakt. Kanske kan det vara en tröst för mina socialistiska meningsmotståndare.