Som de flesta torde ha lagt märke till, publicerade professora emerita Madeleine Leijonhufvud igår på Dagens Nyheters debatt några tankar om den svenska straffrätten och om vilka handlingar som vi kollektivt väljer att bestraffa. I detta sammanhang funderade hon på om det skulle vara motiverat att bestraffa föräldrar som supar sig fulla när de har hand om ett barn. Detta uppfattades allmänt som ett konkret förslag att straffa föräldrar som beter sig på detta sätt – vilket det inte är. Men det ger ändå upphov till några allmänna påpekanden av käpphästkaraktär.

Madeleine Leijonhufvud förekom i TV4:s nyheter igår kväll och funderade i den lilla snutt man fick höra på om en lag mot supande föräldrar skulle kunna få samma attitydverkningar som lagen mot barnaga påstås ha haft. Därtill kan man säga att

(a) kausalitetsverkan mellan lag och allmän opinion är omöjlig att fastställa (var det lagen som ändrade attityden eller skiftande attityder som möjliggjorde lagen, bara att attitydförändringen visade sig i opinionsmätningar först efter lagens tillkomst). Med tanke på den uppsjö av lagar vi har som inte påverkar attityder ett dyft – till exempel att äkta makar skall vara trogna varandra – tyder dock det mesta på att det inte var lagen som ändrade attityder, utan tvärtom; och

(b) vem i hela friden har givit lagstiftaren eller någon annan rätt att ändra folks attityder? Man kan legitimt straffa beteenden, men att påverka attityder genom lagstiftning har starka drag av Orwells 1984.

Talet om attitydförändring visar också att Leijonhufvud själv ser vilka enorma övervaknings- och därmed effektivitetsproblem en lag mot supande i barns närvaro skulle leda till (vilket är självklart: Leijonhufvud är  bra på sitt ämne). Vad är supande: tre eller fyra eller fem glas vin, starköl eller sprit? Hur får man reda på supandet i barns närvaro: genom att installera kameror i folks hem? Eller genom angiveri, vilket oundvikligen leder till utpressningssituationer? Vilka beviskrav skall gälla: behövs det av vittnesmål oberoende stödbevisning? Med mera.

Kort sagt: en lag av det innehåll som Leijonhufvud tagit upp till funderande skulle inte fungera – den skulle vara en såkallad ”signal från samhället” och lagar skall inte vara ”signaler från samhället” – de skall vara verkställbara och allvarligt menade. Samtidigt har Leijonhufvud lyft en intressant och viktig fråga som i rabaldret om superi-”förslaget” (som sagt, något förslag är det inte) kommit bort.

Behöver vi verkligen alla straffbud vi håller oss med?

Annonser