När man en gång börjat läsa in sig på regleringsteknik, är ämnet faktiskt hur spännande som helst och det poppar framför allt upp hela tiden. Idag publicerar företrädare för förbundet Sveriges ingenjörer på Svenska dagbladets Brännpunkt en bredsida mot CSN som heter duga. CSN påstås bete sig ”dumt” och misstanken yppas att svansen viftar med hunden.

Argumentationen i artikeln utmärker sig inte genom någon större stringens, och mycket i texten känns som insider information, men faktum är att – som det skrivits i tidningarna under hösten, se här hos Svenska dagbladet – studiestödssystemet inte verkar passa alla utbildningar. Problemet ligger i att högskolorna räknar poäng per helår, medan CSN insisterar på en avräkning per halvår. En student vars poäng ligger på båda sidorna om terminsgränsen, som börjar läsa en kurs på hösten som avslutas och examineras på våren, kan alltså se ut att inte sköta sina studier.

Visst måste det här gå att lösa, men återigen är detta ett exempel på det vanliga problemet om vilket jag bloggade senast i morse: studiemedel är ett bidragssystem på vilket det finns krav att det endast skall komma folk till godo som faktiskt studerar. Litar man inte på att folk gör som de påstår att de gör – litar man inte på att alla som registrerar sig för studier faktiskt studerar – måste man sätta en standard för hur mycket man måste plugga, hur många poäng som måste tas, måste övervaka denna standard och bestraffa den som inte håller sig till reglerna, alltså kräva tillbaka utbetalda studiemedel med ränta.

I just förevarande fall får dock problemet ytterligare en dimension. Högskolorna är numera mycket fria i sin interna organisation, och den tidigare strömlinjeformningen har till stor del försvunnit. Det innebär bland annat att högskolorna inte behöver anpassa sina kurser till terminsstrukturen. Med andra ord finns numera en rik flora av olika lösningar på samma problem, nämligen organisationen av högskolestudierna över det akademiska året.

Detta varierade byråkratiska system på högskolenivå möter alltså nu en administrativ koloss, nämligen en myndighet som administrerar studiemedelsutbetalningen till alla landets tiotusentals studenter. För att studiemedelssystemet skall bli hanterligt, måste det vara något så när enhetligt, annars riskerar sprickor att uppkomma där pengar sinar ut för att ingen känner sig ansvarig för kontroll och uppföljning. Med andra ord har CSN incitament att behandla alla studenter på samma sätt, alldeles oavsett studiestrukturen på deras högskolor. Även om CSN skulle införa flexibilitet, skulle det kräva ett system där det ligger på högskolorna att se till att förändringar i kursplanerna meddelas CSN, då CSN centralt knappast kan förväntas hålla reda på hur varje enskild kurs ser ut på varje högskola. Med andra ord skulle en del administrativ börda läggas på högskolorna.

Ett alternativ skulle kunna vara att även låta CSN anpassa sig till det akademiska året, men det passar illa med sådana studenter som börjar läsa på våren. Att låta systemet löpa per år från det ögonblick som studenten börjar studera passar inte heller alla utbildningar och studenter som läser fristående kurser. Ytterligare en möjlighet skulle vara att åter tvinga högskolorna till one size fits all-organisationen, för vilket den politiska viljan och kraften torde saknas.

Med andra ord är den enda lösningen på problemet som jag kan se att göra CSN flexibelt, vilket kommer att kräva kommunikation mellan CSN och högskolorna, med all den risk för att information försvinner i kontakterna som ett sådant system innebär. Dessutom måste alltså den stora floran av olika organisationer inte bara meddelas CSN, utan detta måste då läggas in i datasystemet och kontinuerligt uppdateras, vilket torde vara ett jobb som kanske inte kräver överdrivet mycket folk, men ändå åtminstone någon arbetskraft. Dessutom skulle detta antagligen kräva en förändring av den underliggande regelstrukturen, vilket i sin tur kräver byråkrattimmar och alltså pengar. Just pengar är dock det som staten gärna snålar med, och det gör med nödvändighet myndigheterna oflexibla.

Flexibilitet i all ära, men det saknas insikt hos artikelförfattarna om att flexibilitet har ett pris i reda pengar. Vi har alltså inte bara en, utan tydligen två parter som inte förstår den andra. Inte precis de bästa förutsättningarna för det som alla helst vill och som tycks vara mycket svårt eller kanske till och med de facto omöjligt att åstadkomma.

Nämligen ett effektivt och välriktat studiemedelssystem som är enkelt att förvalta och funkar för alla studenter.

Annonser