Ekot avslöjade igår ett utbrett fusk med assistansbidrag, alltså med bidrag för att personer som behöver personlig assistent skall kunna få en sådan. Sanna Rayman reagerar på Svenska dagbladets ledarsida: hon är ”tvärilsk” och ställer också följande vidareledande frågor:

Samtidigt är det svårt att inte fråga sig hur dessa lukrativa möjligheter kunnat uppstå? Varför har det varit så lätt att plocka ut miljoner från Försäkringskassan? Hur länge har det pågått? Vilka systemfel ligger bakom att hundratals miljoner kronor, kanske rentav miljarder, så enkelt har kunnat plockas ur den skattekista vi alla betalar till i syfte att ta hand om varandra? Kunde de ha upptäckts i förväg?

Jag vill inte påstå att jag kan svara på hennes frågor, men ett allmänt hållet svar kan jag nog ge.

Varje reglering – och det är klart som korvspad att ett offentligt bidragsssytem är ett reglerat system – kräver tre element, nämligen (i) att man sätter en standard för ett beteende eller en rätt, (ii) att man övervakar att denna standard uppfylls, alltså att alla berörda handlar enligt standarden eller endast den får en rätt som uppfyller standarden och (iii) att avvikelser från standarden beivras, respektive att den som inte uppfyller standarden inte får den ifrågavarande rätten. Så långt, så enkelt.

I realiteten är dock dessa krav ganska komplicerade. För att kunna sätta en rimlig standard, måste man ha kunskap om det som skall regleras. För att kunna införa ett licenssystem för assistensbolag måste man veta vilka funktionshinder som ger rätt till assistens, hur utbredda dessa funktionshinder är och vilken utbildning som krävs för den som skall (a) fastställa att den som söker assistensbidrag verkligen har ett relevant funktionshinder och (b) fastställa vilken form av personlig assistens som krävs. Dessa krav innebär i sin tur att man behöver information: denna skall samlas in och uppdateras, systematiseras och omsättas till hyggligt välformulerade krav i lagtext. Detta kräver en del resurser i personaltimmar och pengar.

Därefter skall alltså systemet övervakas. Det kräver att det finns folk som tar in anmälningar från allmänheten, gör inspektioner, granskar papper, kontrollerar att eventuella utbildningskrav uppfylls på ett korrekt sätt och vad mera det krävs. Med tanke på att det ändå är rätt så många människor som kommer ifråga för personlig assistens, plus ett närmast lika högt antal människor som levererar personlig assistens, plus utbildningsinstitutioner och arbetsgivare, genererar övervakning en ytterligare del jobb som måste skötas.

Slutligen skall dessutom övervakningen leda till att de som bryter mot den standard som krävs bestraffas på något sätt, genom att bli av med sin licens eller genom att få böter eller genom att behöva betala ett skadestånd eller vad mer det kan tänkas vara. Sanktionerna kräver i sin tur en del arbetstimmar för kommunikation, utredning, påförande av sanktion och övervakning av att sanktionen verkligen genomförs. Dessutom behövs, om detta skall göras rättssäkert, ett system för överprövning i domstol eller högre upp i förvaltningshierarkin: ytterligare arbete, ytterligare behov av folk och pengar.

Det går inte att göra ett sådant system vattentätt: kraven på övervakning och resurser blir för stora. Med andra ord är välfärdsstaten beroende av samarbete från de som skall få välfärd: brister detta samarbete, behövs en kontrollapparat som yttrar sig i byråkrater som slukar en del av våra gemensamma resurser, som kräver rapportering och granskning av rapportering. Redan utdelning av pengar genererar byråkrati: övervakningen av att pengarna kommer rätt part till godo, kräver ännu mer byråkrati. Så är det, och det är oundvikligt.

Frågan är – och det är en öppen fråga i varje enskilt fall – vad vi vill investera gemensamma resurser i. Vill vi lita på att folk är ärliga och därigenom minimera antalet byråkrater och rapporteringsbördan för de som är inne i ett välfärdssystem? Eller vill vi att ingen skattekrona skall komma någon till godo som inte har rätt till den, vilket i så fall innebär att vi investerar en försvarligt stor del skattekronor i en övervakningsapparat? Välfärdsstaten som sådan, som fenomen, kräver en stor byråkrati för att dela ut pengar – det är faktiskt jobbigare än vad man kan tro att göra av med pengar – och om det skall vara en välfärdsstat som vet vart pengarna går, krävs ännu mer byråkrati.

Inget av detta är ett argument mot välfärdsstaten som sådan. Det är bara en förklaring till att vi har den enorma byråkrati vi har. Vi har valet mellan en välfärdsstat som för med sig en stor byråkrati och en nattväktarstat som klarar sig med ganska liten byråkrati. Möjligheten att lägga sig mellan dessa motpoler är med nödvändighet begränsad.

Och det är åtminstone ett element i svaret till Sanna Raymans frågor.

Advertisements