I Sverige, liksom i många andra länder, förekommer ofta klagomål på antingen myndigheters slapphet i hanteringen av de som skall övervakas – myndigheterna påstås gå i industrins eller kapitalismens eller någon annans ledband – eller på att myndigheterna är oflexibla och insisterar på byråkrati när man istället skulle kunna hantera något visst ärende bättre på ett informellt och flexibelt sätt. Jag har här på bloggen flera gånger skrivit om att rättssäkerhet och flexibilitet enligt min uppfattning utgör kommunicerande rör, att ökad flexibilitet minskar rättssäkerheten och att ökad rättssäkerhet minskar flexibiliteten (bland annat här). Idag har jag upptäckt stöd för min åsikt (i Morgan och Yeung, An Introduction to Law and Regulation som citerar Ayres och Braithwaite, Responsive Regulation): följande långa citat fångar på ett bra sätt vad jag menar.

Let us illustrate this explanatory capability and in doing so go to the nub of the theoretical concern of this chapter. Grabosky and Braithwaite’s (1986) study of ninety-six Australian business regulatory agencies found that agencies were more likely to have a cooperative (nonprosecutional) regulatory practice when they regulated: (1) smaller numbers of client companies; (2) a single industry rather than diverse industries; (3) where the same inspectors were in regular contact with the same client companies; and (4) where the proportion of inspectors with a background in the regulated industry was high.

Grabosky and Braithwaite interpreted these findings as support for [the] notion of … formal law increasing as relational distance between regulator and regulatee increases, and more ambiguously as support for capture theory. But equally these finding are just what would be predicted from … theor[ies about cooperation] … [that] show that the evolution of cooperation should occur only when regulator and firm are in a multiperiod prisoner’s dilemma game. Repeated encounters are required for cooperation to evolve … Thus, cooperation should be more likely when the same inspector is repeatedly dealing with the same firm. Similarly, when an agency regulates a small number of firms in a single industry the chances of repeated regular encounters are greater than with an agency that regulates all firms in the economy. And indeed inspectorates recruited from the industry may be in a better position to secure an evolution of cooperation because they are enmeshed in professional networks that give more of an ongoing quality to their relationship.

Yet the fact that such findings can be interpreted in either capture or evolution of cooperation terms goes to the heart of our dilemma. The very conditions that foster the evolution of cooperation are also the conditions that promote the evolution of capture and indeed corruption. A revolving door simultaneously improves the prospects of productive cooperation and counterproductive capture. Where relationships are ongoing, where encounters are regularly repeated with the same regulator, corruption is more rewarding for both parties: the regulator can collect recurring bribe payments and the firm can benefit from repeated purchases of lower standards. Moreover, ongoing relationships permit the slow sounding out of the corruptability and trustworthiness of the other to stand by corrupt bargains (and at minimum risk because an identical small number of players are involved each time).

I ett befolkningsmässigt litet land som Sverige, där de som över huvud taget har den kunskap som behövs för att vara effektiva utövare av tillsyn och reglering är ganska få, torde detta dilemma vara särskilt accentuerat. Flexibla och ”vettiga” myndigheter med öppna öron för behoven hos dem som övervakas riskerar också att vara myndigheter som går i den reglerade kretsens ledband, där jäv och åtminstone någon form av lågintensiv korruption riskerar att sprida sig.

När jag läser detta, undrar jag om vi inte i Sverige hittills har sett det positiva – samarbetet mellan övervakarna och de övervakade – och blundat hårt för det negativa som kan följa av detta bekväma samarbete. Utmärks inte i synnerhet kommunal korruption (som den i Göteborg) av att övervakarna och de övervakade träffas ofta och regelbundet, så att ett förtroendeförhållande uppstår som lätt övergår i korruption? Det är i så fall väldigt allvarligt, och den hyllade flexibiliteten bör därför ses med en del skepsis. Att Sverige historiskt sett varit tämligen fritt från korruption, ändrar inte detta: det historiska är ingen garanti för framtiden, och frågan är dessutom i vilken utsträckning vår historiska upplevelse av frihet från korruption verkligen varit korrekt – bjudresor och naturaförmåner är inget som uppfunnits nyligen. Kanske har vi varit fria endast från den korruption som utmärker sig genom bruna kuvert som innehåller penningsedlar.

Hur skall vi hantera detta? Det är inte lätt att svara på. Författarna (alltså de redan citerade Ayres och Braithwaite) gör nämligen också följande viktiga poäng:

In another sense this chapter is about who guards the guardians. The problem of guardianship … is that we tend to deal with failures of trust by accumulating more and more layers of guardianship. The untrustworthiness of n-th order of guardians is monitored by n + 1th order of guardians, and so on in infinite regress.

Om vi alltså har ett problem i den alltför nära relation som lätt utvecklas mellan övervakarna och de övervakade – och mycket tyder enligt min mening at vi har det – är detta ingen lätt uppgift att lösa. Återigen visar sig dock att det inte finns något gott som inte också för något ont med sig.

Och att det med anledning av olika besticknings- och mutskandaler kanske är dags att justera vår bild av oss själva.

Annonser