Jan Sandberg, vd för NTF (Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande), skriver idag en mycket intressant artikel på Svenska dagbladets Brännpunkt. Han diskuterar fortkörningen – ett större trafiksäkerhetsproblem än rattfylleri – och noterar att vi börjar nå vägs ände med det inventarium av åtgärder som vi hittills använt för att höja trafiksäkerheten i landet. Sandberg efterfrågar kreativitet och hänvisar till ett nyligen genomfört experiment där den juridiska piskan ersatts med en morot: istället för att använda en fartkamera för att straffa fartsyndarna, har samma kamera används för att ge de som håller sig till hastighetsbegränsningen chansen att få en belöning i pengar. Enligt uppgift utföll experimentet väl: frekvensen av hastighetsöverträdelser minskade.

Även Claes Martinson efterlyste i somras på denna blogg ett nytänkande på området reglering. Jurister är vana att använda piskan: det känns främmande att investera i morötter istället. Men kanske kan man använda motrötter för att frammana det goda i folk, alternativt – med samma effekt – att använda sig av människans själviskhet och strävan att uppnå ära och berömmelse i flocken. Inom ekonomin har detta tänkande utvecklats till en hel ny gren, kallad behavioural economics, där man funderar på att ordna incitamentsstrukturer på ett sådant sätt att folk, utan att känna sig tvungna till detta, beter sig i enlighet med en uppsatt standard. Istället för att i regleringssyfte använda sig av straffhotet för att förändra beteenden, använder man sig av erbjudanden att uppnå en fördel (såsom en vinstchans i ett lotteri) eller av omedvetna kognitiva processer som får folk att bete sig i enlighet med vissa stimuli.

Det som diskussionen här alltså gäller, är inte så mycket frågan om vi skall reglera: denna fråga är redan besvarad. Frågan är egentligen inte heller hur vi skall reglera, alltså vilka beteenden vi skall uppmuntra eller hindra. Den gemensamma nämnaren bakom de frågor som Sandberg, Martinson och många företrädare för behavioural economics ställer är vilka medel vi skall använda för att uppnå vårt regleringsmål. Hur skall vi få folk att hålla sig till hastighetsbegränsningar, hur skall vi få fotbollsspelare att hålla sig till spelets regler, hur skall vi få folk i allmänhet att bete sig enligt riktlinjer som lagstiftaren sätter upp? En kritik som går ut på att staten inte skall reglera eller att en reglering av vissa beteenden inte främjar det mål som skall uppnås, går alltså i det avseendet förbi poängen: frågan är hur vi uppnår regleringsmål som redan accepterats.

Juristens standardsvar – och även lekmannens standardsvar, skulle jag anta med hänsyn till tongångarna i den allmänna debatten – är att använda förbudet och straff. Vi har problem med sms-krediter – förbjud krediter, då! Vi har problem med kvinnor som tvingas till prostitution – förbjud sexköp! Vi har problem med alkoholkonsumtionens sociala följder – förbjud hembränningsapparater och privat försäljning av alkohol! Problemet med samtliga dessa sätt att gå till väga är dels att vi har en utgångspunkt som anger att allt som inte explicit är förbjudet är tillåtet, dels att vi måste skapa en ganska stor kontrollapparat för att säkerställa att förbuden följs.

Den första aspekten är ett problem eftersom den tvingar oss att noga definiera vad det egentligen är vi vill förbjuda. Allt som inte uttryckligen är nämnt, är alltså tillåtet. Med andra ord finns all anledning att förvänta sig att kredithajarna i framtiden kommer att finna andra vägar för sin kreditgivning än sms-krediter, när vi förbjuder sms-krediter (eller åtminstone gör dem svårare genom att kräva att en ordentlig kreditvärdighetskontroll görs). Ett uttalat förbud timar en motreaktion, där de som omfattas av förbudet letar efter vägar att fortsätta på samma sätt som de hittills gjort. Med andra ord kanaliseras den skadliga aktiviteten till nya verksamhetsfält. Detta tvingar i konsekvensens namn fram fler förbud, vilket leder till ytterligare motreaktioner, och snart har vi inget som inte är förbjudet eller reglerat längre. Voilá, juridifiering!

Den andra aspekten är ett problem eftersom många av oss betraktar byråkrati som något som inte i sig har ett existensberättigande, utan som utgör ett nödvändigt ont. Ingen, tror jag, är förtjust i byråkrati bara för att det är byråkrati. Byråkrati är kostsamt – byråkrater måste betalas med skattemedel – och inskränker den enskildes rörelsefrihet även vid legitima förehavanden, genom att verksamhet måste rapporteras och verifieras. Småföretagare kan ofta sjunga långa klagosånger om byråkrati. Alltså vill vi helst ha så lite byråkrati som möjligt.

Om vi dock vill ha trovärdiga förbud, måste vi sätta makt bakom orden, och då måste vi kontrollera medborgaren och straffa henne när hon gör fel. Det behövs alltså kontrollanter som måste ha tillgång till information avseende medborgarens förehavanden. För att dessa kontrollanter inte skall falla för frestelsen att utnyttja sin makt i illegitima syften, måste kontrollanterna kontrolleras av andra byråkrater. Den information som inhämtas måste gås igenom och värderas, vilket kräver ytterligare byråkrater. I förekommande fall måste straff utmätas, vilket innebär att (helst andra byråkrater än de som redan bildat sig en uppfattning i ärendet) måste värdera akten och utmäta rätt påföljd. Varje förbud som är allvarligt menat (och inte bara skall sända en ”signal från samhället”) för alltså med sig en uppsjö av byråkrati.

Så visst är en annan linje än förbud välkommen. Bara en liten varning: morötter för ett problem med sig i det att folk kan välja att inte tycka om morötter. Jag själv är exempelvis inte särskilt mottaglig för lotterier – jag vinner så gott som aldrig något när jag spelar, och skulle jag spela i sådan omfattning att jag skulle ha chans att vinna något, överstiger investeringarna i all regel vinsterna. Jag kör i och för sig normalt redan enligt hastighetsbegränsningar, men i de få fall då jag väljer att inte göra det, skulle en vinstchans knappast göra mig mera benägen att respektera vägskyltarna.

Jag tror med andra ord inte att morötter allena räcker, utan snarare är det i så fall en kombination av morot och piska som är verksam. Då kommer dock ett kostnadsargument in: om piskan måste bibehållas samtidigt som vi erbjuder moroten, ökar vi den sammanlagda kostnaden för att få folk att bete sig så som lagstiftaren eller myndigheterna önskar. Ökar kostnaderna, uppstår frågan efter prioriteringar: vilka kostnader är vi beredda att acceptera för ett visst givet mål, givet att våra totala resurser är begränsade?

Mitt budskap här är att all reglering til syvende og sidst har som mål att påverka folks beteende. Vi förstår inte riktigt varför folk beter sig som de gör och jobbar därför enligt ett antal hypoteser som förefaller mer eller mindre rimliga (folk är rationella nyttomaximerare, fok ser bara till sitt eget bästa, folk är i grunden goda och behöver bara ges en rimlig chans för att bete sig juste…). Försöket att få folk att inse att hastighetsbegränsningar finns av en anledning, försöket att få fotbollsspelare att hålla sig till spelets regler, och vad fler försök att påverka beteenden som finns, måste utgå från en beskrivning av incitamenten för att bete sig på ett visst sätt. Bara när vi vet det, kan vi eventuellt justera förutsättningarna för folks beteende.

Den stora frågan är: vill vi verkligen veta?

Advertisements