Mitt i examinationsträsket får jag en liten stund över för att upptäcka denna notis: fyra moderata riksdagsledamöter vill komplettera diskrimineringslagen med en ”anti-Jantelag” i syfte att påverka attityder och i längden alltså djupt inrotade svenska kulturella föreställningar. Jag skulle tro att många –kanske de flesta – i likhet med mig anser att förslaget är – minst sagt – lite smålöjligt. För en jurist uppkommer frågan hur man skall definiera vad som utgör Jantelagen: det minsta man kan kräva när lagstiftaren drämmer till med den straffrättsliga släggan är väl att definitionerna är så klara som möjligt (därmed inte sagt att all straffrättslig lagstiftning uppfyller detta minstakrav). Jag har svårt att förstå hur man skall kunna skapa en hållbar definition av Jantelagen.

Mitt tema här är dock ett annat: jag vill nämligen rida käpphäst igen. Som sagt antar jag att många anser att förslaget är lite löjligt. Frågan är, som så ofta: varför? För egen del är mitt svar tudelad. Dels har jag svårt att se att den som tillrättavisar någon att inte förhäva sig skulle falla i samma kategori som den som diskriminerar någon annan på grund av sexuell läggning, etnicitet eller hudfärg, och det även fast jag har svårt att acceptera diskrimineringslagstiftning över huvud taget. Dels har jag svårt att tro att en komplettering av diskrimineringslagen med något Jante-element skulle påverka kulturella attityder.

Eller är det någon som på allvar tror att, bara för att riksdagen med en majoritet (alltså minst 175, maximalt 349 personer) säger ”aja-baja” till den som anser att ingen skall tro att hon är något, detta kulturella fenomen försvinner? Tror någon att den genomsnittliga svenskan genom lagstiftning kan förmås att bli mindre irriterad över folk som ivrigt pekar på sina egna förtjänster? Den som svarar ”nej” på dessa frågor – vilket jag skulle tro är en ganska stor del av läsekretsen – bör dock ta ett steg tillbaka och fundera på de vidare implikationerna av detta ställningstagande.

Om man anser att Jantelagen är utanför lagstiftarens räckvidd, att en diskrimineringslagstiftning som omfattar Jantelagen inte kommer att ha verkan, kan man väl rimligen inte anse att sexköpslagen, diskrimineringslagstiftningen, eventuell lagstiftning mot grooming, höjda straffsatser eller annan symbollagstiftning som skall sända en ”signal från samhället” påverkar attityderna hos adressaterna. Helt bortsett ifrån alla de andra komplicerade frågorna som sådan mera moralbetonad lagstiftning leder till: kan man på allvar anta att den som tycker att det är ok att köpa sex åtminstone från personer som inte är med våld tvungna att sälja sådana tjänster kommer att tycka att det är mindre ok bara för att det finns en sexköpslag? Kan man verkligen tro att något års tillägg till strafflatituden för våldtäktsbrott kommer at göra våldtäkter mindre frekventa i samhället? Är det verkligen rimligt att tro att den strikta förbudslinjen i narkotikapolitiken leder till att mindre droger används?

Som känt för de som läst mina inlägg förut, är mitt svar på dessa frågor ”nej”. Det kan för all del finnas andra anledningar att förbjuda, bestraffa och reglera än att påverka attityder. Anser man att varje sexköp är ett övergrepp även när säljaren av egen vilja saluför sin kropp, kan man argumentera att det är det allmännas uppgift att förhindra övergrepp mot dess medlemmar. Jag håller i just detta specifika fall förvisso inte med om beskrivningen av en frivillig sexförsäljning som ett övergrepp, men jag kan acceptera argumentationen som baserad på en något så när rimlig beskrivning av verkligheten och därför som förnuftig.

Men det är alltför sällan argumentationsmönstret. Det som allt oftare brukar anföras som argument är att det allmänna på något underligt sätt skulle vara förpliktat att lagstifta för att göra en moralisk poäng. Det som allt oftare brukar sägas är att ”samhället” sänder en ”signal”. Jag har svårt att acceptera att det skulle finnas någon mera konkret allmän samhällsmoral som med strafflagstiftningens hjälp måste genomdrivas. Det är en sak att all lagstiftning i slutändan baseras på moraliska föreställningar – det är en annan att använda lagstiftningen för att genomdriva moraliska föreställningar om vad som är rätt och fel.

Och jag har lika svårt att acceptera att samhället sänder ”signaler” genom strafflagstiftningen. Jag har svårt att tro att folk vid varje ord de yttrar, varje socialt missnöje de visar, varje avståndstagande till annan de markerar överväger huruvida deras handlingar eventuellt är straffbelagda. Jag tror inte heller att en våldtäktsman eller någon som är i färd med att dela ut en smocka stannar upp och funderar på att straffsatserna för det relevanta brottet nyligen har höjts. Det enda område där jag utan vidare kan tro att straffsatserna ingår i en nyttokalkyl är vid planerad ekonomisk brottslighet, eftersom det där normalt rör sig om annars välanpassade medborgare som har något att förlora genom att riskera finna sig själva på kriminalvårdsanstalten.

Den som alltså nu vill göra narr av våra fyra moderata riksdagsledamöter, får för min del gärna göra det. Den som gör det, bör dock vara uppmärksam på risken att göra narr av sig själv: det ser för mig inte ut som om man kunde skratta åt ”anti-Jantelagen” och samtidigt förespråka ”signaler från samhället” i andra sammanhang. Man får nog välja. Antingen förändrar lagstiftningen attityder, eller så gör den inte det. Om den förändrar attityder, kan den också förändra den såkallade Jantelagen.

Men det tror jag personligen som sagt inte på.

Advertisements