Dom från Svea. I en passage stöder domarna sig på vad de kallar ”Den avtalsrättsliga lojalitetsplikten”, se s 6 andra stycket. Intressant att se hur domare använder argumentet i det dagliga arbetet. Det har på senare tid underbyggts av flera i den akademiska litteraturen, (se exempelvis här, här och här). Tydligen lyckades man.

En annan reflektion rör åt vilket håll denna lojalitetsplikt skall riktas. Varför just mot säljaren? Varför inte mot parten i det andra kontraktet, d v s banken?

Annonser