Nyheten har några dagar på nacken vid det här laget, men jag hann inte förrän nu. Den åklagade läkaren i fallet om flickan som dog på Astrid Lindgrens barnsjukhus gav nyligen en intervju som stämmer till eftertanke. Man måste förstås också i hennes fall bedriva vettig källkritik och ifrågasätta syftena med både intervjun och de uttalanden som hon gör i den, men om hennes påståenden stämmer, kastar de ljus på ganska skrämmande brister hos polisen och dess behandling av misstänkta.

Det i detta sammanhang centrala framgår av följande avsnitt i intervjun:

Morgonen den 2 mars 2009 var hon upptagen med ronden när hennes chef på Astrid Lindgrens barnsjukhus kom och sade att någon sökte henne.

– Där stod fyra poliser i skinnjackor. De ville att jag skulle följa med på ett samtal men jag sa att jag måste avsluta arbetet med patienten först. Det fick jag inte. På frågan vad jag hade gjort svarade de att det var något så förfärligt att det kan man inte glömma.

Utan att få veta vad hon anklagades för blev hon förd till polisstationen och satt i en cell. Hon funderade över om hon kanske kunde ha kört på någon utan att ha märkt det – om hon var misstänkt för smitning.

Hon uttrycker stor frustration över att hon bemöttes med hårdhänt ovänlighet. Först efter mycket tjat fick hon dit en advokat. Ingen brydde sig om att hennes hundar var ensamma hemma, hon blev knuffad, nekades först sina mediciner, fick varken duscha eller borsta tänderna.

Tror du att bemötandet har att göra med att du har ett så prestigefyllt yrke?

– Ja, en kvinnlig polis spottade mig i ansiktet och sa: Tror du att att du är märkvärdig för att du är läkare? Jag vill inte bli annorlunda behandlad än någon annan, men om alla behandlas så här ovärdigt så är det fruktansvärt.

Som sagt skall man inte utgå ifrån att allt läkaren säger är sant. Vårt mänskliga minne är inte pålitligt nog: uttalanden hos polisen som i stunden kändes som oförrätter kan i minnet (och utan att något ont uppsåt föreligger från läkarens sida) ha förstorats upp och ändrat skepnad. Vissa uttalanden behöver aldrig ha gjorts. Upplevelsen att arresteras måste ha varit traumatisk för läkaren, och det är inte givet att hon minns rätt. Icke desto mindre torde den huvudsakliga riktningen av hennes minne stämma, om än detaljerna går att ifrågasätta.

Jag tvivlar till exempel inte på att läkaren inte fick någon förklaring till varför hon arresterades. Varför inte det? Vilken skada kan det rimligen göra att berätta för någon som är omringad av fyra poliser att berätta vilket brott hon är misstänkt för? Kan det verkligen saknas tid att under de lugna former under vilka den här häktningen gick till gå till ett enskilt rum och meddela misstanken? Kanske någon kan kommentera denna fråga, men för mig är det obegripligt varför man skall utsätta en person vars skuld ännu inte är bevisad – och som därför måste anses vara misstänkt, men oskyldig tills vidare – för den psykiska tortyr som den akuta undran över vad man kan tänkas ha begått för brott måste innebära.

Jag är inte övertygad om att läkaren verkligen fick vänta länge på advokat. Minnet kan här spela ett spratt: väntar man på undsättning i ett trängt läge, blir minuterna långa och en kort stund känns som en evighet. Däremot kan jag gott tänka mig att ingen brydde sig om läkarens privata sfär, eftersom inga människor var inblandade. När polisen arresterar en person under planerade former, har man dock rimligen en bra bild av denna persons liv och leverne och vet huruvida hon har djur hemma, huruvida en familj väntar på att den misstänkta skall komma hem och så vidare. Då måste det rimligen finnas rutiner för att möjliggöra för en misstänkt person att ordna sina privata förhållanden så att effekterna för utomstående (även hundar) minimeras. Har man tänkt så långt inom polisen?

Jag kan också gott tänka mig att läkaren bemöttes otrevligt, men jag tror mindre på spottloskan och på knuffandet (det första kan ha varit ett salivfyllt fräsande som i minnet blev en spottloska, det senare kan ha varit oskyldigt i sammanhanget – någon råkade knuffa, snarare än knuffade avsiktligen – och blivit stort i minnet). Otrevligheten har, tror jag, sina förståeliga orsaker: jag kan gott tänka mig att en polis som under längre tid står i frontlinjen där man utsätts för sociala problems symtomer får en krigsmentalitet. Detta ligger enligt min mening också bakom de skandalösa uttalanden som kravallpoliser i fjol fällde om invandrare (om vilket jag då bloggade här). Att jag kan förstå mekanismen, innebär inte att jag kan ursäkta fenomenet. Om det verkligen är rutin att misstänkta bemöts med total otrevlighet, har vi tydligen med en avtrubbningseffekt att göra, och då måste vi fundera på om poliser inte med jämna mellanrum skall tas ur skottlinjen och placeras någonstans där de inte möter misstänka (på samma sätt som soldater plockas ur frontlinjen med jämna mellanrum).

Redan det lilla som jag direkt tror på indikerar alltså att polisens rutiner brister. Skulle det visa sig att allt som läkaren påstår är sant, tyder det på allvarliga missförhållanden inom polisen.

Med tanke på de återkommande klagomålen på polisen och poliserna undrar jag om det inte är dags för polismyndigheten att titta på det militära och på hur man där hanterar (eller borde hantera) soldater som befunnit sig i en stressituation. Att vara polis kan nog sällan jämföras med att ligga under artillerield, men den konstanta stress som det innebär att ta hand om berusade, våldsamma och/eller allmänt otrevliga och hätska personer är antagligen inte heller lätt att hantera. Precis som soldater fick lära sig att det inte var omanligt eller på annat sätt skamligt att lida av ”shell shock”, ”combat fatigue” eller någon annan beteckning för posttraumatisk stress, måste polisen lära sig att ”vi mot buset”-mentaliteten är misstänkt lik en krigarmentalitet och bör behandlas efter samma principer.

Jag hoppas att det någonstans inom polismyndighetens organisation just nu sitter någon med beslutsmakt som inser att skandalerna inom polisen tydligen inte enbart har med rötägg att göra, utan att det kan finnas anledning att över huvud taget se över organisationsformerna.

Annonser