Denna gång ett lite mera tekniskt inlägg, eftersom frågan är teknisk och eftersom jag har ont om tid att förklara vad frågan innebär. Jag uppmärksammades via bloggen (tack, JTS) på denna dom från Högsta domstolen, som jag tycker är besynnerlig.

Fallet handlar om förvärv av löpande skuldebrev i stock och negotiabilitetsverkningar vid ett sådant förvärv. En i ett orderskuldebrev uttryckt skuld för en försträckning för förvärv av en bostadsrätt hade överlåtits i olika omgångar, och när den sista förvärvaren krävde gäldenärerna på betalning, invände dessa att skulden redan var betald. Ett solklart fall för 15 § skuldebrevslagen, kan det tyckas: invändningen är svag och därför extingverad.

Icke, sade Högsta domstolen. Såvitt jag hittills kunnat förstå (jag har ännu inte haft tid att noga analysera domen), säger domstolen att betalningsrutinerna för löpande skuldebrev ändrats sedan 1936. Numera betalar inte gäldenären längre hos borgenären och får skuldebrevet tillbaka, utan gäldenären betalar in medel på ett konto, får aldrig skuldebrevet tillbaka och det antecknas inte heller på skuldebrevet att det betalats. Med andra ord har risken för misstagsöverlåtelser av i och för sig redan betalda skuldebrev ökat markant, och frågan är nu hur detta skall hanteras.

Högsta domstolen hänger upp sitt resonemang i godtrosrekvisitet och kommer fram till den mycket långtgående slutsatsen att (åtminstone, om jag förstår saken rätt) finansiella förvärvare av stockar av löpande skuldebrev måste förstå denna risk för misstagsöverlåtelser, och att de därför inte kan vara i god tro endast på grund av att de företagit stickprovskontroller med tidigare borgenärer när stocken av skuldebrev förvärvades. Istället – och det är tydligt – måste förvärvare nu före förvärvet höra av sig till skuldebrevens gäldenärer och fråga dessa huruvida det finns invändningar mot skuldebrevet. Med andra ord måste förvärvaren före förvärvet vända sig till gäldenären för att ta reda på invändningar som kan ha uppkommit i kausalförhållande eller gentemot tidigare borgernärer. Endast när inget svar kommer, anses förvärvaren vara i god tro avseende gäldenärens invändning.

Det skall också påpekas att detta utan tvekan inte är något konsumentmål. Agneta Bäcklund är skiljaktig avseende motiveringen och hänger upp sitt resonemang uteslutande i konsumentkrediträtten. Det följer att majoritetens godtrosregel gäller alldeles oavsett gäldenärens identitet: även kommersiella gäldenärer skyddas alltså tydligen av majoritetens nya regel.

Under min nu pågående kurs i krediträtt har jag ännu lärt ut att tanken bakom de löpande skuldebreven är att de skall snabbt kunna omsättas och att kraven på god tro inte får ställas för höga för att inte undergräva den besparing i transaktionskostnader som negotiabiliteten är tänkt att åstadkomma. Jag hade fel, och Högsta domstolen höjer alltså nu godtrosribban markant. Det återstår ännu att se vilka följdverkningar detta har för besläktade rättsområden och för områden som direkt eller indirekt är beroende av skuldebrevslagen. Håstad säger i ett särskilt yttrande tydligt det som man misstänker, att nämligen de löpande skuldebreven här i praktiken närmats de enkla skuldebreven.

Jag har svårt att acceptera denna dom. Jag kan helt förstå Bäcklunds dissensdom, men jag ställer mig ytterst frågande till majoritetens dom. Kan det verkligen gå an att Högsta domstolen på detta sätt ingriper i rätten som den hittills uppfattas och i praktiken redigerar en befintlig lag? Det är en sak att tänja på reglerna för att åstadkomma ett skäligt resultat i ett enskilt fall (vad det nu skall vara), men att underminera en central regel i en central lag inom förmögenhetsrätten – kan det verkligen gå an?

Vad anser den ärade bloggpubliken?

Annonser