Claes Martinson och jag har haft våra duster på den här bloggen om juridifiering och om frågan vilket ansvar juristerna har för att regler inte tillämpas på ett sådant sätt att de eldar på, snarare än verkligen löser, sociala konflikter (exempel på detta, framför allt i kommentarfältet, finns här, här och här). Jag påstår att den såkallade juridifieringen är driven av medborgarna, och att jurister i många fall inte har något annat val än att tillämpa de regler som följer – direkt eller indirekt – av lagstiftning och övrig juridik. Jag är fortfarande inte fullt säker på att jag förstår Claes, men jag tror att han menar att jurister genom sin formulering av problemet skapar problemet, och att de sedan har ett val hur detta problem skall lösas. I detta val, tycks Claes mena, bör ett avgörande kriterium för vilken lösning som väljs vara frågan vilka konsekvenser för olika sociala sammanhang en vald lösning ger.

Jag rekommenderar varje läsare starkt att själv bilda sig en uppfattning om Claes och min respektive position genom att själv läsa vad vi har skrivit. Min poäng är dock en annan, nämligen att jag idag på Björn Östbrings blogg [sorry, Björn] upptäcker ett citat ur en avhandling som jag garanterat kommer att läsa, nämligen Björn Baderstens avhandling Medborgardygd. Jag har en känsla av att boken kan innehålla åtskilligt bränsle till den pågående debatten. Jag upprepar här det citat hos Björn som gjort mig så nyfiken:

I ett litet fiskarsamhälle någonstans utmed Yorkshires kust fanns en gång en oskriven regel som reglerade insamlingen av drivved som flutit iland efter de stormar som med jämna mellanrum drog in över kusten. Den som först var på plats på stranden efter det att stormen lagt sig och högvattnet dragit sig tillbaka kunde i lugn och ro samla på sig den ved havet fört med sig och stapla den i små högar i sanden ovanför högvattenlinjen. Under förutsättning att två stenar var placerade i toppen på varje hög betraktades drivveden som insamlarens egendom, fri att fraktas hem när helst det passade; risken för att någon senkommen insamlare skulle tränga sig på var liten. En tydlig begränsning fanns emellertid. Var inte högen borttagen efter att ytterligare två högvatten passerat förverkades rätten till drivveden och vem helst kunde frakta bort veden och betrakta den som sin egendom. Författaren som fascinerat beskriver denna »först-till-kvarn«-regel talar inte om hur den från början uppstod; förmodligen är detta sedan länge bortglömt. Han talar heller inte om varför befolkningen i det lilla samhället åtföljde regeln, bara att de så gott som alltid gjorde det. Vad vi med säkerhet kan säga är att fiskarsamhällets invånare inte skulle ha vänt sig till domstol eller polis för att få ordningen upprätthållen i det fall någon mot förmodan skulle brutit mot den. På något sätt var regeln självuppfyllande.

En neoklassiskt skolad nationalekonom skulle mycket snart fästa uppmärksamheten vid effektiviteten i en sådan sedvana, med vilken äganderätten till en värdefull resurs snabbt kan fastställas. Samme ekonom skulle också med viss stolthet notera att principen om att den som först anländer till stranden har rätt att i lugn och ro samla in den drivved han önskar gör processen relativt effektiv ur arbetsdelningssynpunkt; åtminstone jämfört med en situation då många hade rusat runt och slagits om veden. En institutionellt skolad ekonom skulle därtill noterat att vanan att markera varje vedhög med två stenar drastiskt reducerar transaktionskostnaderna, genom att den snabbt ger information till omgivningen huruvida högen är någons egendom eller ej och genom att inga eller mycket begränsade resurser behöver läggas ner på att bevaka veden innan den tas från platsen av dess rättmätige ägare. I båda fallen är förklaringslogiken densamma: sedvanan kan betraktas som en relativt effektiv och rationell lösning på ett ekonomiskt koordinationsproblem, privatekonomiskt såväl som samhällsekonomiskt.

Denna ekonomisk-rationella förklaring till sedvanans uppkomst fångar emellertid bara en begränsad del av det problemkomplex vår illustration i själva verket ger upphov till. Egentligen, skulle någon hävda, handlar det inte alls om rationalitet. Det är i vart fall en alltför ensidig bild av ett problem som i grunden handlar om etik och moral, om enskilda människors förmåga att samverka i en mänsklig gemenskap. I ett vidare samhällsperspektiv kan exemplet därför tjäna som illustration av en mer fundamental moralisk och politisk-filosofisk frågeställning: Vad gör en samhällsordning möjlig?

Är det inte där någonstans Claes och jag tenderar att skilja oss i svaret? Jag ser fram emot att läsa boken.

Annonser