Sedan krisen började kliar det i fingrarna på mig att skriva något om HQ Bank och dess öde. Artiklarna är så många att jag inte ens skall försöka länka någonstans annat än det mest nödvändiga (vilket gör det svårt att komma ut på Twingly). Jag vill bara så där i största allmänhet lufta en teori – jag hoppas på upplysande och initierade kommentarer.

Sedan finanskrisens början beklagas att det regelverk som i och för sig också gäller för banker – bland annat att ett företag som saknar förmåga att betala sina skulder i den takt som de förfaller riskerar att sättas i konkurs – inte appliceras, att bankerna tycks stå höjda över de regler som gäller för annan kapitalistisk verksamhet. Det talas om ”too big to fail”, om systemiska risker, om att skattebetalaren har ett sådant intresse av en fungerande finansmarknad att banker inte rimligen kan tillåtas gå omkull. Avskräckningen har försvunnit, sägs det, bankerna har fått lära sig att när allt kommer till kritan skattebetalaren hoppar in i bräschen och langar upp plånboken. Finansmarknaden riskerar att utvecklas till en verksamhet där man kan tjäna grova pengar när det går bra och låta skattebetalaren stå för notan när det går dåligt. Regler behöver man inte bry sig om, varken sådana regler som gäller för andra eller ens regler som är skapade med banker som adressater.

Därav min teori. Jag har ingen aning hur grova HQ Banks förseelser mot regelverket egentligen var. Jag vet inte vilken ställning banken hade på marknaden. Jag noterar dock med stort intresse att ingen drar parallellen med Lehman Brothers. HQ Bank är alltså en så liten spelare att man kan offra den utan att sänka hela banksektorn.

Kan det hända att Finansinspektionen helt enkelt hittat rätt bank för att statuera ett exempel? Genom att dra in HQ Banks tillstånd visar inspektionen att reglerna är tänkta att efterföljas, och att efterföljas till punkt och pricka. Annars, visar myndigheten, drar sig tillsynen inte för att återkalla tillstånd. Finansinspektionen har hittat ett bra sätt att visa att den menar business när den gnäller på bankers hantering av sin verksamhet.

Jag får vatten på min konspirationsteoretiska kvarn av en formulering hos Svenska dagbladet idag (i sammanhang med Annika Falkengrens uttalanden om HQ Banks öde):

Resonemanget [att utländska aktörer nu skulle börja sky den svenska marknaden, min anm.] bygger på att nya aktörer helt enkelt skulle vara rädda att satsa i en verksamhet som kringgärdas av ett strängt regelverk med hårda straffpåföljder. Redan nu finns en ökad oro hos bankdirektörer för att nya internationella och europeiska regler kring utökade riskkontroller och revisioner ska leda till kraftigt höjda kostnader för bankerna.

Regelverket har väl inte hittats på igår? Det är väl ingen nyhet att det hotas med stränga straffpåföljder? Det är väl klart som korvspad att kontroller och revisioner kostar pengar?

Det ser ut som om bankerna hittills högaktningsfullt och i syfte att hålla nere sina kostnader struntat i regelverket, att de nu lite yrvaket noterar att regelverket faktiskt är ett regelverk – i motsats till en trevlig liten uppförandekod. Det framgår inte riktigt av artikeln om citatet ovan utgör journalistens tolkning eller något som Falkengren sagt, men i synnerhet i det senare fallet är det enormt avslöjande.

Ser jag slughet där ingen finns, eller är Finansinspektionen att gratulera till ett synnerligen lyckat schackdrag?

Advertisements