Som svensk och amerikansk jurist med stort intresse för lika rättigheter och möjligheter har jag fascinerats över en del fenomen i Sverige. Den sk skilsmässan mellan staten och Svenska kyrkan är en av dessa.

Sverige sägs vara ett sekulariserat land. Trots detta dröjde det tills år 2000 innan Svenska kyrkan skildes från staten. Dessutom finns det viktiga rester kvar. Bland annat har Svenska kyrkan samt vissa andra trossamfund rätt att ta in medlemsavgifter via skattsedeln. Det är staten, genom skatteverket, som driver in dessa avgifter. Det innebär en negativ behandling av alla trossamfund som inte får denna hjälp från skatteverket. Man kan även fundera över om det är ett slags inskränkning av föreningsfriheten eftersom det är endast religiösa ”föreningar” som kan få denna statlig hjälp med att driva in medlemsavgifter.  
 
Det finns ingen anledning att vissa trossamfund ska gynnas jämfört med andra på detta sätt. Alla religioner borde behandlas lika – om religionsfrihet sak råda. 
 
Det finns inte heller någon anledning att gynna religiösa föreningar jämfört med andra föreningar. Skatteverkets makt borde inte kunna användas för att driva in medlemsavgifter för vare sig religiösa föreningar eller några andra enskilda föreningar. Vare sig humanistiska föreningar, politiska partier, fackföreningar eller schackklubbar. 
 
I SvD (20081230) skrivs att
 
”Sedan kyrkan skildes från staten kan även andra trossamfund än Svenska kyrkan få ta in medlemsavgifter via skattsedeln. Åtta kristna samfund tar redan ut avgifterna via skatten och nu vill Bosniakiska islamiska samfundet bli det första muslimska.

Förutom Svenska kyrkan tar åtta andra trossamfund ut medlemsavgiften via skattesedeln. I samtliga fall handlar det om kristna samfund. Nyligen har även Bosniakiska islamiska samfundet, BIS, skickat in en begäran till Kammarkollegiet om att officiellt bli registrerade som ett trossamfund. Först när det beslutet är fattat kan organisationen lämna in en ansökan till regeringen via kulturdepartementet om att få ta ut medlemsavgiften via skattesedeln.” Det nämns att även andra samfund är på väg att söka samma stöd. 

Förutom Svenska kyrkan, fanns det då åtta registrerade trossamfund som har fått regeringsbeslut på att de får ta in sina medlemsavgifter via skattsedeln. Siffrorna nedan visar hur mycket dessa samfund fick i förskott från Skatteverket för inkomståret 2008, Svenska kyrkan (kyrkoavgift inkl.begravningsavgift 13,5 miljarder), Svenska Missionskyrkan (35,9 mnkr), Romersk-katolska kyrkan (96,1 mnkr), Svenska Alliansmissionen (4,0 mnkr), Svenska Baptistsamfundet (2,9 mnkr), Evangeliska Frikyrkan (6,7 mnkr), Frälsningsarmén (2,6 mnkr), Metodistkyrkan i Sverige 1,1 mnkr och Pingst – fria församlingar i samverkan (8,5 mnkr).  

Det är inte fel att andra trossamfund än dem som staten hittills godkänt kan ansöka om rätten att ta ut medlemsavgiften via skattesedeln. Det som är fel att de överhuvudtaget kan få statens stöd i indrivning av medlemsavgifter. Det finns bara ett rimligt sätt att skapa ett system som är rättvis gentemot alla religiösa samfund som finns eller kommer att finnas i Sverige, dvs. ett system som innebär att staten helt och hållet avstår från indrivning av religiösa föreningarnas medlemsavgifter via skattesedeln. 

Dessutom innebär statens positiv särbehandling av religiösa föreningar ett ingrepp i föreningsfriheten. Det finns inga andra föreningar som har rätten att driva in sina medlemsavgifter via skattesedeln. Detta innebär ett otillbörligt missgynnande av ”humanistiska” föreningar, politiska partier, bostadsrättsföreningar och schackklubbar. Antingen borde alla föreningar ha samma möjlighet att driva in sina medlemsavgifter genom skatteverket eller ingen borde ha det. Det är det senare som är det rimliga.

Jag ser framemot att de poliker som säger sig vara intresserade av religionsfrihet och andra fri- och rättigheter ser till att slutföra skilsmässan mellan staten och kyrkan.   

 /Paul Lappalainen, svensk och amerikansk jurist

Annonser