Trafikverket – som svalt det tidigare Banverket – och SJ är i ordkrig med varandra, rapporterar Svenska dagbladet. Jag småler: det är kul med den här sortens bråk mellan parter som annars vinnlägger sig om att framställa sig som snälla, trevliga, service-mindade och allmänt hederliga. Bakgrunden till bråket är vinterns tågförseningar, som för SJ ledde till stora förluster. Dessa förluster vill bolaget nu ha ersatt av Trafikverket, och har därför sedan maj hållit inne med avgifterna för att få utnyttja spårsystemet.

Bakgrunden till innehållandet är en allmän regel i kontraktsrätten att man inte behöver betala hela det avtalade priset när motprestationen man betalar för inte levererats. Om jag alltså exempelvis istället för 60 kilo äpplen endast får 58 kilo, skall jag inte behöva betala för 60, utan bara för 58 kilo. Om jag betalar för att få köra fem tåg, men endast får spår som duger för tre tåg, skall jag inte behöva betala för fem tåglägen.

Problemet är i det här fallet att SJ inte kräver betalt för att inte ha kunnat utnyttja tåglägen, utan för de pengar som bolaget betalat till resenärerna. Trots att det förstås låg i SJ:s kommersiella intresse att ersätta sina kunder – om än efter rätt så mycket tvekan – fanns faktiskt ingen juridisk förpliktelse för SJ att betala ersättning i den omfattning som skett. SJ vill alltså inte betala mindre för att inte ha fått de tåglägen som utlovats, utan vill ha ersättning för pengar som betalats till tredje man, till resenärerna. Dessa pengar hade dock bolaget ingen skyldighet att betala. Frågan är då om Trafikverket förorsakat SJ den skada som bolaget nu vill ha skadestånd för och om Trafikverket är skyldigt att betala. (SJ självt tycks i och för sig säga att så inte är fallet, men jag kör ändå: det här är för kul för att låta bli.)

Trafikverkets case är ganska tydligt. Enligt punkt 6 i mallen för trafikeringsavtal – som en tågoperatör måste skriva under när hon vill köra tåg – skall villkoren för ansvar och ersättning regleras av JNB Del 2. Denna finns här och innehåller framför allt två punkter som är av intresse.

I punkt 5.2.a) anges att ersättningsskyldigheten inte omfattar följdskador. Skadan att ersätta resenärer när man inte kan köra tåg är en följd av att man inte kunnat köra tåg för att Trafikverket inte fullgjort sin prestation att tillhandahålla spår. Skadan uppstod alltså inte omedelbart för att tågen inte kunde rulla, utan först som ett resultat av att bolaget kände sig skyldigt att ersätta resenärerna, och den torde därför inte omfattas av verkets ersättningsskyldighet.

I punkt 5.9 och framåt regleras dessutom detta ansvar mot tredje man särskilt. Det måste uppmärksammas att villkoren här förutsätter att skadan för tredje man enligt någon särskilt bestämmelse skall ersättas av (i det här fallet) Trafikverket. Det ser inte ut som om det fanns något sådant stadgande mellan SJ och Trafikverket, och SJ har alltså inte rätt till ersättning. Detta gäller än mer eftersom SJ faktiskt inte var tvunget att betala ersättning till resenärerna, utan gjorde detta för sitt kommersiella ryktes skull. Man kan alltså inte ens beteckna den ersättning som SJ betalade som skadestånd i snäv juridisk bemärkelse, utan den utgjorde en frivilligt påtagen kostnad. Klart att Trafikverket inte vill betala SJ:s PR-arbete.

Dessutom stadgas i punkt 6.1 en såkallad force majeure-klausul som befriar part från ansvar gentemot den andra om det förekommer hinder mot prestation på grund av ”omständigheter, varöver part inte råder”. Prestationen från Trafikverkets fall är att tillhandahålla körbara spår, vilket alltså inte skett.

Frågan är om befrielsegrunden i avtalet täcker också snöröjning, vilket är det som SJ mest klagar på: bolaget fick spår när Trafikverket enligt SJ:s mening borde ha insett att spåren inte kunde köras. I villkor 6.1 föregås den citerade befrielsegrunden – omständigheterna över vilka en part inte råder – i och för sig av en lista som mest omfattar människoskapade hinder mot prestation, men slasktratten i slutet – omständigheterna över vilka en part inte råder – torde ändå täcka också naturliga prestationshinder som stora snömängder. Här finns i och för sig utrymme för tolkningar: man skulle kunna säga att befrielsegrunder endast kan vara människoskapade hinder mot prestation. Det verkar dock med viss tveksamhet vara främmande för svensk rätt att tolka ett avtalsvillkor så snävt.

För SJ talar i princip enbart att man kanske kan säga att Trafikverket inte fullgjorde sin skyldighet att undanröja eller minska följderna av prestationshindret. Hindret var snömängderna och åtgärden att minska eller undanröja följderna skulle ha varit röjning. Denna tycks enligt vad som framkommit i media sedan i vintras inte ha varit fullt så bra som man kan kräva, och i den delen skulle Trafikverket i och för sig kunna vara ansvarigt. Problemet kvarstår dock att skadan utgör en följdskada och alltså inte skalle ersättas enligt punkt 5.2.a)

SJ verkar alltså egentligen bry sig om Trafikverkets kommersiella moral, snarare än om juridiska regler. ”Måste vi betala till våra resenärer för något som vi faktiskt inte rår för, bör väl för bövelen också Trafikverket betala till oss för något verket inte rår för”, verkar argumentationen lyda. Det kanske man kan tycka är en rimlig argumentation, men SJ blandar på ett konstigt sätt sitt affärsmoraliska klagomål med åberopanden av juridiska sanktioner.

SJ vill alltså få betalt för att bolaget tycker att Trafikverket i anständighetens namn borde betala. För att pressa verket att göra det som SJ anser är anständigt, innehåller bolaget pengar som det är juridiskt skyldigt att betala. Man använder alltså en juridisk sanktion – innehållande av pengar som sanktion för ett kontraktsbrott – i en situation där inget kontraktsbrott finns.

Det som SJ gör är att det sätter sig självt i dröjsmål med betalningen av banavgifterna. Med andra ord begår SJ kontraktsbrott som sanktion för ett brott mot det som bolaget anser vara den affärsmoraliska anständigheten. Alldeles oavsett den moraliska frågan torde Trafikverket nu ha rätt att i sin tur svara med att hålla inne sin prestation, nämligen att tillhandahålla tåglägen.

Det skulle vara inte så lite ironiskt om SJ, för att få Trafikverket att blöda för inställda tåg i vintras, nu skulle få inställda tåg för att bolaget vägrar fullgöra sina avtalsenliga skyldigheter. Det ser ut att vara en inte helt genomtänkt taktik.

Vi syns på en perrong nära dig, i väntan på ett tåg vars tågläge dragits in av Trafikverket!

Annonser