Högskole- och forskningsminister Tobias Krantz har å Folkpartiets vägnar föreslagit att utländska studenter – som numera betalar för sina studier i Sverige – skall kunna komma undan studieavgifterna om de förbinder sig att efter studierna arbeta i Sverige under några år (Svenska dagbladet rapporterar här, Dagens Nyheter här). Förslaget tas emot positivt av Dagens Nyheter och – faktiskt – av utländska studenter. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna är negativa: som vanligt åberops att utbildning är en rättighet. Jag är kluven.

Först talet om utbildning som rättighet. Även om vi nu förutsätter att utbildning är en rättighet – vilket man inte behöver göra – är det ju förstås en helt öppen fråga vem som skall stå för kostnaden för rättighetens utövande. Man kan fundera varför det skulle vara Sveriges skyldighet att ge pakistanier en gratis utbildning. Såvitt jag kan se, kan man utan logiska motsättningar säga att rättigheten utbildning i så fall skall garanteras av hemstaten. Det följer inget för den svenska politiken avseende utländska studenter av att utbildning måhända kan betecknas som rättighet.

Det är ju nämligen inte så att ”skattebetalaren” är ett helt anonymt kollektiv, utan den praktiska effekten av en sådan rättighet i förevarande sammanhang är att Mauricio, Fatima, Ahmed eller Dolores har ett anspråk på mina pengar: fördelning genom skattemedel kan – bör – mycket väl omformuleras till direkta anspråk från person A på person B:s pengar. Du vill åt mina pengar.

När det finns ömsesidighet i sammanhanget – att A:s anspråk motsvaras av ett annat anspråk som B har på A:s pengar eller andra resurser – kan man kanske principiellt försvara denna omfördelning. När A dock, efter att ha fått sitt anspråk tillgodosett, lämnar landet och B aldrig kan utöva sina motsvarande krav, är det en legitim och befogad fråga varför B skall betala till A. Det är denna fråga som Folkpartiet ställer, och medan man kanske kan vara tveksam avseende svaret som partiet ger, kan frågan inte viftas undan så lätt som Vänsterpartiet och Socialdemokraterna vill göra.

Då är det principiella argumentet mot avgifter att Sverige inte precis är ett land som attraherar vare sigsom bostadsort eller genom utbildning i världsklass starkare. Om jag måste betala för studier i England – där jag får lära mig den internationella lingua franca engelska – och måste betala för studier i Sverige – där jag får lära mig det i internationella sammanhang föga gångbara språket svenska – är det lite som talar för Sverige. Även om Englands klimat inte precis är vänligt, är åtminstone nätterna på vintern inte lika långa, och Sverige har heller inte något Oxford, Cambridge eller St. Andrews (som ligger i Skottland) att erbjuda. Varför skulle man välja Sverige? Skolorna känner redan av förlusten av utländska studenter (som hittills givit utdelning via den svenska statskassan).

Den frågan är dock överspelad: vi har – på gott och ont – infört avgifter, och Folkpartiets förslag måste bedömas mot denna bakgrund. Det betyder inte att vi inte kan diskutera frågan om avgifter igen, bara att vi – givet att vi har avgifter – måste diskutera Folkpartiets förslag på dessa premisser.

Min kluvenhet kommer sig av att det är alltför lätt att se hur många problem som helst i Folkpartiets förslag. Därav är problemet att man skall betala studieavgifterna i efterhand om man väljer att inte fullgöra sitt åtagande att arbeta i Sverige det minsta. Det är som vilket kontraktsbrott som helst: avtal kan visst brytas, bara man är beredd att betala för sig. I viss mån kan kanske argumentet anföras att den individuella studenten som kommit på bättre tankar i efterhand kan tänkas sakna ekonomiska resurser för att på detta sätt köpa sig ur sitt åtagande. Det argumentet är dock inte riktigt bärkraftigt: den som tar en kredit som hon inte kan betala tillbaka är lika fast i en omöjlig situation som den som inte vill jobba i Sverige. Man bör kanske bygga in en säkerhetsventil i Folkpartiets förslag, så att vi kan hantera särskilt ömmande fall, men principiellt ser jag inget större problem med den föreslagna konstruktionen.

Ett större problem ligger i vad som händer om det jobb man lovat utföra inte materialiseras. Vad händer om man inte hittar jobb: skall man då få del av det svenska välfärdssystemet? Skall också sådana pengar i förekommande fall behöva betalas tillbaka? Även om det finns en arbetsgivare som lovat att anställa studenten, kan liknande problem dyka upp.

Vad händer om exempelvis Volvo – som ju uppges vara intresserat – lovar att anställa, men vid slutet av studentens studier är i en krissituation (igen) och inte kan eller vill uppfylla sitt löfte? Detta problem skulle man kanske kunna komma runt genom att kräva att den student som vill använda sig av den föreslagna möjligheten redan före studierna skall ha ordnat en arbetsgivare, och att denna arbetsgivare sedan är ansvarig för betalning av studieavgifterna om studenten inte fullföljer sin del av avtalet.

Det skulle dock för arbetsgivaren innebära att man binder upp sig ekonomiskt för folk som kan komma på alla möjliga idéer och över vars beteende under och om fem år man inte har något inflytande. Det skulle fresta arbetsgivaren att i sin tur sluta ett avtal med den utvalda studenten att denna – om hon efter studierna inte kan eller vill jobba här i landet – skall ersätta arbetsgivaren för de pengar som arbetsgivaren i så fall skulle behöva betala till staten. Då är vi dock tillbaka till ursprungsproblemet, nämligen att arbetsgivaren lika lite som någon annan vet hur den ekonomiska situationen ser ut om fem år, och att även en ärlig student riskerar att inte kunna jobba i Sverige.

Slutligen förstår jag inte riktigt varför förslaget är begränsat till vissa ämnen. Rimligtvis måste väl en arbetsgivare vilken som helst veta vilken student som kan vara intressant att anställa efter avslutade studier. Om exempelvis en privat tankesmedja vill möjliggöra för en student i nationalekonomi att läsa gratis i Sverige, finns väl inga principiella argument att inte öppna den av Folkpartiet föreslagna porten också för denna student och hennes presumtiva arbetsgivare? Det enda argumentet jag kan se är en hållning där icke-tekniska eller naturvetenskapliga utbildningar inte är samhällsekonomiskt nyttiga, men då uppstår genast frågan varför vi över huvud taget erbjuder sådana utbildningar, till yttermera visso gratis för svenska studenter.

I slutändan vill jag se hur förslaget ser ut när den väl gjutits om till ett lagtextförslag innan jag tar slutlig ställning. Som Mårten Schultz skrev häromdagen i Svenska dagbladet, är riksdagspolitikerna lagstiftare, och det är på grundval av lagen, inte på grundval av de tankar på vilka lagen vilar, som vi skall bedöma deras kvalitet. Jag kan se de principiella poängerna med Folkpartiets tanke.

Jag är dock misstänksam mot den djävul som bor i detaljerna.

Advertisements