En artikel av Hans Bergström har föranlett inlägg av både Jakob Heidbrink och Mårten Schultz här på bloggen. Det går i deras artiklar att hitta omdömen som hemsnickrad, flummig, insinuant och kränkande, ja rent av gränsande till diabolisk. Bergström anses med sin artikel ha gett sig på myndigheter och myndighetsjurister som försöker hjälpa svaga i vårt samhälle.

Ja, det går kanhända att läsa Bergströms artikel så. Likaså går det kanske att göra poänger genom att hävda att Bergström är emot att myndigheter hjälper mobbade barn. Skydd för individen är ju viktigt och rättighetsreglering ett användbart verktyg för att åstadkomma detta. Det är rent av ett bra verktyg i många avseenden.

Samtidigt finns det ett par dilemman i det här. Ett av dem har att göra med ett huvudtema för denna blogg. Juridikblogen handlar om att låta juridiken komma till tals där journalister inte låtit den göra det. Bloggen är således en kritik, eller i varje fall en kritisk kanal, mot journalisters sätt att beskriva juridiken. En del i denna kritik inriktar sig mot tanken att journalister skulle tänka sig att de bara är kanaler för budskapet. De beskriver bara något och de gör detta neutralt och objektivt.

I den mån den nämnda bilden förekommer hos journalister, är den problematisk. Strävan efter objektivitet och att förmedla sanning är förstås mycket viktig, men tron på att detta skulle vara möjligt att faktiskt uppnå, leder till ett alltför begränsat ansvarstagande. Ibland innebär den kanske också bristande insikter om den egna rollen.

Dilemmat är här att det finns en parallell i juridiken. Vi jurister har i vår seriösa strävan efter objektivitet en tendens att tro att vi också lyckas uppnå detta. Denna föreställning påverkar även vårt ansvarstagande och våra insikter om den egna rollen. Eftersom jurister sitter som betydelsefulla kuggar i samhällsmaskineriet får vår rolluppfattning stor betydelse för sådant som hur reglering skall se ut, vilka intressen som är relevanta, vad som går att hantera och vad man kan uppnå med reglering.

När Bergström nu skriver att jurister individualiserar mellanmänskliga problem i för hög grad angriper han oss jurister på ett sätt som motsvarar ovan antydda kritik av journalisterna. Det finns kanske anledning att fråga sig om det ligger något i kritiken, om inte annat så på grund av parallellen.

Om man tänker sig att Bergström inte alls är motståndare till att en myndighet hjäper de svaga, utan istället läser hans artikel som en propå om att försöka ge denna hjälp på ett annat sätt, där man i processen samtidigt involverar också andra intressen, framstår hans kritik som intressant. Skulle det vara så att Bergström har en poäng är det ett dilemma att hans kritik besvaras med att det inte är juristernas fel, och i huvudsak faktiskt inte ens något fel över huvud taget. Då bekräftar man nämligen i viss mån Bergströms tes och blir exempel på att vi jurister har ett så individualistiskt perspektiv att vi inte ens förstår kritiken.

Annonser