Hans Bergströms hatchet-job över svenska jurister har redan kommenterats av bloggkollega Jakob Heidbrink, här. När nu Bergströms artikel hunnit bli några dagar gammal känns det dessutom överspelat att kommentera alla de sätt på vilka hans inlägg är insinuant och missvisande. Men jag kan inte helt låta bli.

Bergström spyr sin galla över två svenska myndigheter i artikeln, Diskrimineringsombudsmannen och Barn och Elevombudet (BEO). Begrström menar att dessa myndigheter är ”idelogiproducerande”. Med det skulle man kunna tro att Bergström menar att myndigheterna producerar ideologi, eller idelogiskt material, men det är inte det som han i första hand menar. Vad han tar sikte på är att myndigheterna besjälas av en egen ideologi och att de har en egen agenda baserad på denna ideologi. Denna agenda driver myndigheterna utan att låta sig påverkas av den demokratiska makten utanför myndigheterna: De ”producerar själva sin idéhållning”, menar Bergström.

Det är en förbluffande kritik. Den är dessutom förvirrad och okunnig.

Kritiken är okunnig eftersom Bergström i sin iver att argumentera för att juristerna tagit makten över staten helt missar de supranationella normer som alltmer styr myndigheternas verksamhet. DO arbetar således mot bakgrund av bl.a. det europeiska likabehandlingsdirektivet.  EU-rätten hamnar som alla vet ibland i konflikt med den svenska lagstiftningen och då viker svensk lagstiftning. På diskrimineringsrättens område finns det konflikter av det slaget som är välkända: Uppnår de svenska ersättningsnivåerna, som de lagts ned av domstolarna, de krav som direktivet ställer på svensk rätt? DO har ifrågasatt detta. Gör det DO till en ideologisk institution. Inte alls. När det gäller DO så är mitt intryck att den hemproducerade ideologi som Bergström menar präglar myndighetens verksamhet inte alls är hemsnickrad utan ett utflöde ur de idéer som EU producerat och som vi i Sverige sagt oss vilja följa. I ett val.

Kritiken är förvirrad eftersom Bergström blandar ihop en hel massa saker för att skapa bilden av juristernas makt som inte alls har att göra med någon makt och dessutom serverar han rena felaktigheter. Att BEO får ta emot många anmälningar tas således upp som ett problem eftersom – och smaka på orden – ”Alltmer av skolledningars tid upptas av att svara på juridiska rättsfall”. Nej, Hans. Skolledningar behöver inte svara på ”rättsfall”. (Däremot hade det nog varit bra om de understundom läste några rättsfall.) Däremot kan de behöva svara på frågor som hänger samman med att barn kan fara illa i skolan.

Påhoppet på BEO irriterar mig något oerhört, eftersom det kan påverka personer som inte vet vad det ägnar sig åt att få för sig att verksamheten består i att skicka rättsfall till skolor. Så är det inte. BEO ägnar sig åt att hjälpa samhällets mest utsatta individer i situationer där tidigare ingen brydde sig.

Bakgrunden står att finna i att många elever lider i skolan. De utsätts för mobbning, kränkningar, misshandel, utfrysningar, hot, sexuella trakasserier och gliringar. För att ta några exempel. Tidigare så har rättssamhället inte gjort så stort nummer av detta. De har intagit den inställning som Bergström verkar inta, nämligen att detta är en sak för skolan men inte något som samhällets institutioner behöver bry sig om. Den inställningen har medfört, och det vet vi, att väldigt många barn som utsatts för mobbning, kränkningar, misshandel, utfrysningar, hot, sexuella trakasserier och gliringar inte har fått det stöd de förtjänar av det omgivande samhället eftersom skolor och deras personal ibland  inte har kompetens att hantera problemen, att de inte har tillräckligt med anställda för att kunna hantera problemen, eller helt enkelt inte bryr sig, eller inte bryr sig tillräckligt.

I ett känt rättsfall från 2001 fann Högsta domstolen  att en flicka som blivit utsatt för återkommande mobbning i skolan utan att skolan vidtagit rimliga åtgärder inte kunde räkna med att få ersättning för sin skada eftersom skolans personal inte kunde anses oaktsam i lagens mening – personalen hade gjort så gott den kunde. (Se för en rättsfallsanalys, pdf-format: mobbning.) Fallet som härstammade från värmländska Grums gav upphov till mycket kritik, en kritik som underblåstes av ett antal andra fall där barn utsatts för kränkningar i skolor som inte reagerade tillräckligt. Bjästa-fallet ledde till en liknande diskussion nyligen.

Det handlar alltså om barn. Barn som far illa i skolan. Dessutom barn som far illa i en skola som de tvingas att gå till.

Som vuxen kan man knappt föreställa sig vanmakten att behöva gå till en arbetsplats under hot om offentliga sanktioner där man vet att man riskerar att utsättas för kränkningar, våld kanske. Den vanmakten kan för barn förstärkas av att skolans företrädare – lärare och ledning – inte agerar när kränkningarna pågår.  

Det är här BEO kommer in. BEO är en ny institution, som formellt ligger under Skolinspektionen. Uppdraget är att bistå barn som utsätts för mobbning och kränkningar i skolan gentemot den skola som inte gjort tillräckligt för att skydda barnen. Det är BEO:s viktigaste uppgift. BEO hjälper alltså barn som upplever sig kränkta i skolan. Det är ett uppdrag som BEO fått av lagstiftaren.

Någon ideologiproduktion från BEO:s sida har i alla fall inte jag sett till. Vad jag har sett är en mängd fall där BEO till skillnad från de skolor det handlar om engagerat sig till stöd för barn som mår dåligt. Om det svenska samhället tidigare lämnade dessa barn åt deras öden så försöker man idag alltså göra åtminstone något för att hjälpa dem till upprättelse.

Att  med stöd i flummiga associationer och oförklarade insinuationer angripa den enda myndighet som försöker hjälpa barn som utsätts för mobbning och utmåla ombudet som någon form av libertariansk revolutionär gränsar till det rent diaboliska.

Annonser