Sedan en tid tillbaka är jag intresserad av reglering och regleringsteknik. Något man numera ganska snabbt stöter på kallas behavioural economics, som utgör en blandning av ekonomi och kognitiv psykologi.

Den ekonomiska delen avser ekonomi som studien av incitamentsstrukturer: vad får folk att välja såsom de gör? Traditionell ekonomisk vetenskap utgår ifrån att folk i grunden är rationella, att de väljer det som de tror i längden är bäst förenligt med deras intressen. Därvid är traditionell ekonomi absolut beredd att acceptera att vi alla har flera intressen och att dessa kan stå i konflikt med varandra. För att mäta intressens tyngd hos varje individ använder man traditionellt mätenheten pengar: hur mycket är du beredd att betala för en god och smaskig hamburgare, jämfört med ett längre liv utan fetma? Genom att på sådant sätt identifiera och mäta intressen och deras tyngd, kan man göra avvägningar mellan olika individers respektive intressen och komma fram till en lösning på olika intressekonflikter som är bäst för helheten, för samhällsekonomin.

Ett grundantagande i denna ekonomins hållning är att folk a) vet vad de vill och b) vet att rationellt väga sina intressen mot varandra. Det är här  behavioural economics kommer in. Inom psykologin har man nämligen kunnat visa i många olika experiment att folk a) absolut inte alltid vet vad de vill, utan att de väger intressen olika beroende på hur man ställer frågan och hur andra väljer, och b) att folk ofta inte är kapabla att rationellt – eller till synes rationellt – väga sina intressen mot varandra. Man kan visa att människor i interaktion med andra människor ger upp en personlig fördel för att bestraffa någon som de uppfattar som en fuskare i sociala sammanhang (trots att moraliska överväganden väger tyngre i scenarier som ligger långt bort i tiden än i scenarier som utspelar sig inom den närmaste framtiden). Man har kunnat visa att den kortsiktiga vinsten idag närmast alltid trumfar den stora vinstmöjligheten imorgon (10 kr. med 100 procents säkerhet idag är faktiskt mycket mindre än 5 000 000 kr. med 1 promilles säkerhet om två veckor). Man har kunnat visa att folk ger upp sina idéer om vad som är rätt när de upplever att alla andra runt omkring dem har en annan uppfattning.

Psykologins insikter betyder – och det är här ekonomin kommer in – att man kan lägga upp situationer på ett sådant sätt att folks val påverkas utan att de märker det. Beroende på hur man ordnar situationen, kommer det att bli övervägande sannolikt att en stor andel personer kommer att följa den väg som den ordnande vill.

Ett exempel är de små flugor som numera ofta är målade på urinoarer i herrtoaletter (kvinnliga läsare må ursäkta detta mycket manliga exempel, men det är ett avbehavioural economics mest klassiska). Målar man en fluga på en urinoar, kommer den genomsnittlige mannen att försöka sikta när han kissar, antingen i tron att det rör sig om en fluga som kan skrämmas bort, eller i ett försök att tvätta bort bilden. Resultatet är att det inte skvalar i samma utsträckning längre på pubarnas herrtoaletter. Ett annat exempel som har testats är att berätta för villaägare med höga elräkningar hur mycket som grannarna på gatan i genomsnitt betalar för elen: ingen vill vara sämre än genomsnittet och elräkningen tenderar att sjunka efter en sådan upplysning. Eller olika kollektiva arrangemang: ett exempel från USA – där ju någon allmän pension inte finns – är att företagare som kräver av sina anställda att de tydligt skall säga ifrån när de inte vill vara med på företagets pensionsförsäkring (opt-out) får fler anställda att gå med på försäkringen än företag som kräver att den anställda skall själv anmäla sig för att gå med (opt-in).

Samtliga dessa scenarier utmärker sig genom att de inte tvingar folk att göra något. Män på urinoar har fortfarande alla möjligheter att stritta som de vill. Villaägare kan ge fanken i grannarna och värma stugan till 35 graders värme. Anställda som inte vill lägga pengar på någon pensionsförsäkring kan gå ur systemet. Faktum är dock att de flesta beter sig så som den som ordnar saken vill (precis som de flesta av oss faller för frestelsen att köpa smågodis när detta ligger nära kassan på snabbköpet), och att man alltså utan att använda tvång kan styra folk till sitt eget och andras bästa.

Några av behavioural economics överstepräster (ordet skall inte förstås som pejorativt här) är Richard Thaler och Cass Sunstein, som talat och skrivit om libertarian paternalism, med vilket begrepp de menar just en paternalism – alltså ett statligt omhändertagande av den enskilda medborgaren – som inte är förenat med tvång, utan med ett ordnande av incitamentsstrukturer. Staten tar hand om oss utan att vi vet om det, helt enkelt genom att likt en marknadsförare (marknadsförarna upptäckte de relevanta psykologiska mekanismerna långt före psykologerna) ordna vår omgivning så att vi omedvetet väljer det som de statliga tjänstemännen anser vara bäst för oss. Thaler och Sunstein har i ämnet skrivit den i den anglosaxiska världen rätt så kända boken Nudge, som jag dock själv ännu inte hunnit läsa.

Sunstein har blivit rådgivare åt Vita huset i regleringsfrågor och har alltså fått den amerikanska presidentens öra. Thaler har nu fått den brittiska premiärministerns öra. Vi kan alltså förvänta oss att – som alltid när det handlar om trender som fått fotfäste i den anglosaxiska världen – samma trend också kommer till oss (till vilket måhända detta inlägg bidrar). Frågan är hur vi skall ställa oss till det.

Jag själv är enormt kluven. Det finns många sidor på frågan. En är att – förutsatt att behavioural economics verkligen funkar – juridiska regleringar kan tänkas få större genomslagskraft, att antalet brott mot reglerna minskar och att vi alltså kanske upplever mindre tvister. Det låter åtminstone bra (huruvida det verkligen är bra, är en annan fråga). En annan sida är att det ju kan vara bra om folk inte blir överviktiga, låter bli att röka, tecknar pensionsförsäkringar och gör annat som är bra för dem.

Ändå tycker jag också att hela idén låter enormt skrämmande: en grupp av tjänstemän bestämmer vad som är bäst för mig, anlitar ett gäng psykologer och ekonomer, gjuter med mina kollegers hjälp en viss incitamentsstruktur i lagtext och får mig sedan att göra det de vill. Jag märker förvisso inte det, och blir alltså inte upprörd över det, men icke desto mindre styrs jag av andra i vars verksamhet jag inte har insyn.

Det är kanske inte så skrämmande när det handlar om att minska fetma, få folk att avsluta pensionsförsäkringar eller att minska sina uppvärmningskostnader. Men hur blir det när det gäller annat, när det gäller ”frivilliga” dagsverken för staten (som skulle vara en form av skatt), lydnad inför auktoriteter (vilket möjliggör för auktoriteterna att göra vad de vill), när det gäller de verkligen viktiga frågorna? Är inte en omsättning av behavioural economics till regleringsteknik en version av George Orwells 1984? Är det inte 1984 även om insikterna används i syften som många skulle acceptera som goda?

Faktum är att de psykologiska insikterna finns, och att det finns ett gäng ekonomer och jurister som redan börjat tänka på hur vi kan använda psykologins rön inom lagstiftningen. Vi kan inte förhindra att folk har idéer, vi bör inte förhindra att de meddelar andra sina idéer och vi bör inte heller förhindra att de som lyssnar på idéerna blir övertygade (som tydligen Barack Obama och David Cameron blev).

Men så länge tid är, bör vi kanske få våra egna idéer avseende vad vi tycker om själva företeelsen behavioural economics, eller kanske snarare den regleringsteknik som använder sig av dess insikter, nämligen libertarian paternalism.

*****

Uppdatering: En bra illustration till hur det kan se ut när våra preferenser manipuleras finns i serien Yes, Prime Minister.

Annonser