Hans Bergström skriver idag i Dagens Nyheter om något som han kallar juristmakt (jag tackar Ingvar Ericson för tipset). Enligt hans beskrivning tycks det på statens myndigheter finnas ett gäng illasinnade jurister som i ett anfall av extrem(-istisk) individualism undergräver samhället och kollektivets samhörighet. Jurister är onda människor, helt enkelt, och måste förvisas till en skamvrå någonstans. I vart fall får de inte släppas ut i samhället.

Jag överdriver förstås, men Bergströms uppenbara frustration skjuter in sig på ett tacksamt mål – vem tycker om jurister? – utan att de olika strängarna i hans argumentation går ihop. I Bergströms artikel är ”jurister” en enhetlig grupp människor med enhetliga åsikter, och dessa åsikter är samtliga skadliga för samhället och andra kollektiv. Precis som alla andra ihopbuntningar av grupper i samhället, precis som vid rasism, antisemitism eller andra vi-och-de-ideologier, är förstås Bergströms argumentation helt åt skogen, trots att han har sina poänger. Det har många andra kollektivistiska meningsriktningar också, annars skulle de inte få anhängare.

Om jag förstår saken rätt, finns ett antal olika trådar i Bergströms argumentation. Den första tråden är att det finns vissa självklara befogenheter för myndigheter som förvaltar hela grupper av människor – såsom skolan – att sätta kollektivets intresse före individens. Det är enligt min mening absolut riktigt. Problemet är bara att olika människor har olika uppfattningar om exakt vilka självklara befogenheter kollektivet har över individen. Dessutom tillkommer den lilla svårigheten att ingen av oss någonsin tillhör bara ett kollektiv, och att kollektiven kan ha olika anspråk på individen.

I skolexemplet som Bergström väljer är väl den uppenbara frågan om det är den religiösa gruppen eller en utbildande gruppen som smäller högst: har skolan makt över religionen, eller är det tvärtom? Tillsammans med det första problemet – vilka befogenheter är självklara? – innebär det att det finns en stor bredd av legitima åsikter. Jag själv hävdar bestämt skolans företräde före religionen, men jag anser inte att staten har rätt att lägga sig i folks klädval. I burkadebatten är jag därför väldigt kluven. Tydligen innebär det att jag inte är någon vettig person, eftersom frågan enligt Bergström ju har en självklar lösning.

Den andra tråden är att vi fått ideologiproducerande myndigheter. Har är Bergström lite ute i ogjort väder när han påstår att detta i samtliga de fall som han räknar upp är myndighetens fel. Diskrimineringsombudsmannen är exempelvis tänkt som just en opinionsbildande myndighet. Det är inte diskrimineringsombudsmannens fel att den skall vara opinionsbildande, det är politikernas och alltså i förlängningen väljarnas uppdrag. Förekomsten av ideologiproducerande myndigheter är alltså åtminstone i viss utsträckning en produkt av den demokratiskt bildade folkviljan och inte myndigheternas eller till och med juristernas fel.

Där Bergström har en poäng är att vissa myndigheter fått en viss intern kultur som kanske inte var tänkt att ha just den utformningen från början. Jag skulle till exempel i likhet med Bergström anse Skolinspektionen vara en sådan myndighet. Att en sådan kultur uppstår, är dock inte svårt att förstå: den som rekryterar andra till jobb är själv bara människa och anser förstås – det gör faktiskt alla, medvetet eller omedvetet – att den är den bästa kandidaten som delar den rekryterandes åsikter i vissa väsentliga frågor. En ideologisk inriktning som en gång uppstått på en myndighet har alltså en tendens att fortplanta sig och att efter en tid dominera hela myndigheten. Det är knappast uppseendeväckande och är såvitt jag förstått en ganska grundläggande organisationsteoretisk insikt.

Det lustiga är dock att det är betraktarens ideologiska hållning som styr vilka myndigheter som uppfattas som ideologiserande. För Bergström (och mig) är myndigheter vars organisationskultur kan uppfattas som vänster ideologiserande. För en socialist är det myndigheter som framstår som kapitalets företrädare som är ideologiserande. Vi borgerliga har kanske något mera att klaga över, eftersom Sverige är ett huvudsakligen vänsterinriktat land (centre-left, skulle man säga på engelska, vilket egentligen passar bättre än ”vänster”) och dess myndigheter därför mera tenderar till att ha en vänsterinriktad organisationskultur än en högerinriktad, men att beskriva detta förhållande som ett enormt samhällsproblem är att förbise det mycket mänskliga i det hela. Jag har svårt att säga hur vi skulle komma åt det problemet.

Den tredje tråden är då de onda juristerna. Precis som alla andra är också jurister människor, och diskussionen på denna och de andra juridikinriktade bloggarna visar att det bland jurister finns en liknande åsiktsspridning som bland folk i allmänhet. Möjligen tenderar jurister till att vara något mera konservativa än andra yrkesgrupper, helt enkelt för att rättssäkerhetens främsta element – förutsebarheten – i grunden är konservativ, men i princip är spridningen i åsikter lika stor bland jurister som bland alla andra befolkningsgrupper.

Jurister påverkas dessutom – precis om alla andra – av sin arbetsplats. En jurist på Migrationsverket har förmodligen inte så där värst mycket gemensamt med en delägare på en kommersiellt inriktad advokatbyrå. En jurist som jobbar – och jobbar kvar – på Skolinspektionen kommer att påverkas av myndighetens organisationskultur. Så har det alltid varit, och så kommer det att förbli, eftersom människan är ett flockdjur som anpassar sig till flocken.

Den fjärde tråden är att myndigheterna ”tas över” av jurister, och dessutom i tilltagande grad. Jag förstår inte varifrån Bergström fått det. Myndigheters verksamhet styrs av lagar och förordningar, och jag vill hoppas att myndigheterna även tidigare haft jurister som kan tolka lagar och förordningar. Denna tolkning kommer aldrig att bli oomstridd – precis som Bergström säger, kan man få mycket olika tolkningar ur samma juridiska material – och därför kommer den förhärskande tolkningen alltid att avspegla myndighetens kultur. Att denna kultur skulle ha påverkats av något särskilt juridiskt sätt att se världen är ett blankt påstående vars riktighet jag från min horisont måste ifrågasätta. Om det ändå vore så väl.

Bergströms exempel från New York är också illa vald. En åklagar- eller polismyndighet har begränsade resurser och måste välja vad den vill lägga sitt krut på. Är det då viktigare att lägga resurserna på smutsvatten, eller är det viktigare att lägga dem på inbrott, rån och misshandel? Bestämmelserna om åtalsunderlåtelse – som finns i alla västerländska samhällen, även Sverige – är just tänkta att förhindra att alla brott blir lika viktiga. Zero Tolerance-politiken i New York – där man för övrigt kan tvista om huruvida den var anledningen till att New York kom tillrätta med sitt kriminalitetsproblem: brottsligheten sjönk vid samma tid också i städer som inte följde New Yorks politk – var uppburen av ett politiskt beslut att dirigera de rättsliga myndigheternas resurser just till småbrott och åtföljdes dessutom av resursförstärkningar. Jurister fanns med bland påskyndarna av den nya strategin och bland skeptikerna.

Den femte och sista tråden är den där skon verkar klämma. Bergström verkar ha problem med integritetsskyddets enorma popularitet och med att ”kränktheten” blivit ett socialt massförstörelsevapen som innebär att den som känner sig kränkt av någon som helst anledning redan vunnit debatten. Jag är benägen att hålla med Bergström på denna punkt.

Jag har bara ytterst svårt att förstå vad detta kulturfenomen har att göra med juridik och än mindre med jurister som yrkeskår. Kanske känner jag mig till och med kränkt.

Annonser