Minkuppfödningen upprör (se bland många andra en veterinär i Svenska dagbladet och Lars Ohly i Dagens Nyheter, den senare med de sedvanliga kraven på avgång av en minister). Jag själv är inte särskilt intresserad av djurrättsfrågor – jag intresserar mig mest för min egen species bland djuren – och har därför inte verkligen någon åsikt i frågan, annan än att minkuppfödning förefaller vara en tämligen poänglös verksamhet. I radions Ring P1 gjorde dock en av debattanterna (vars namn jag glömt; lyssna själva) en enligt min mening principiellt viktig poäng som är värd att utveckla vidare.

Kvinnan i fråga ansåg att kontrollen av djurskyddsbestämmelser är bristfällig bland annat för att den genomförs av okunniga personer. Enligt hennes mening hade det att göra med att kontrollanterna helt enkelt inte kan bedöma ett djurs verkliga välbefinnande, varför myndighetsföreträdarna istället skjuter in sig på lättkontrollerade formella bestämmelser. Hon tillade dessutom att bestämmelserna om djurskydd är så många i Sverige att det är svårt att driva näring som har med djur att göra.

Nu är jag som sagt inte den som är mest påläst om djurskydd och jag kan inte bedöma sanningshalten i det kvinnan i radio sade. Jag tycker dock att åtminstone den första delen av hennes argumentation – den om kontrollanternas kunskaper – låter väldigt övertygande, och att den andra delen åtminstone inte verkar vara helt gripen ur luften (även fast jag som sagt inte inser det värdefulla i just minkfarmer). Det problem som hon pekar på är centralt och borde uppmärksammas oftare.

Som jag redan ofta skrivit här på bloggen, har vi enligt min mening en kollektiv tendens att inbilla oss att det räcker med att lagstifta för att få ett visst äkta eller förment problem att försvinna. Problem med brottslighet? Hårdare straff är lösningen! Problem med vilseledande prospekt i börsföretag? Hit med lagregler om prospekts innehåll! Problem med mobbing? Dra skolan, mobbaren, föräldrarna till mobbaren och skolverket inför domstol!

Det finns många problem med denna inställning. Det första är ett kognitivt problem. Det finns en risk – det är inte så i alla fall, men risken finns – att en enda story som lyckas finna vägen till tidningarnas förstasidor och etermediernas öppningsnyheter uppfattas som ett allmänt problem. Bilderna från minkfarmerna är vidriga, det håller jag med om. Det som jag dock inte – i vart fall inte snabbt så här på eftermiddagen – kan ta reda på är hur många minkfarmer som finns, på hur många farmer som fotona är tagna och hur många missförhållanden som annars uppdagats inom näringen. Jag vet med andra ord att det på åtminstone en minkfarm förekommit helt fruktansvärda förhållanden, men jag vet inte om det här rör sig om ett enda rötägg eller om missförhållandena är utbredda.

Om jag dock inte vet hur stor del av näringen som uppvisar ett så vidrigt beteende, kan jag väl inte rimligen kräva lagstiftningsåtgärder avseende hela näringen? Det vore ju lite som att förbjuda all knivtillverkning när någon knivskärs på allmän plats. Reaktionen måste väl stå i någon rimlig proportion till problemet, och vi vet faktiskt inget om problemets storlek, utan bara att åtminstone ett problem finns. Det kan vara ett minimalt problem och det kan vara ett jätteproblem – vet vi vilken typ av problem vi har att göra med? (Avseende denna kognitiva fråga kan jag för övrigt varmt rekommendera Dan Gardners bok Risk. The Science and Politics of Fear.)

Nästa generella poäng som inlägget i Ring P1 lägger fingret på är frågan om kontroll. Om vi inte har resurser och/eller förmåga att kontrollera att lagstiftning efterlevs, bör vi avstå från att lagstifta och fundera på om vi kan göra annat istället för att komma åt ett problem. Lagstiftning är ingen patentlösning för att komma till rätta med problem i samhället, utan ett instrument som endast har verkan om det används med urskiljning och förnuft. Eftersom lagstiftning handlar om att sätta i verkan samhällets tvångsapparat, måste vi också vara beredda att använda just denna tvångsapparat och att låta den vara välsmord.

I viss utsträckning kan man förvisso anta att människor följer lagstiftning just för att det rör sig om lagstiftning. Det måste vara så: inget samhälle, inte ens den hårdaste diktaturen, har förmåga att kontrollera allt som medborgarna gör. Tack och lov! Lagstiftningens effektivitet över lag är alltså beroende av att lagar har en i allmänhet handlingsdirigerande effekt, att folk följer lagstiftning just för att den är lagstiftning.

På denna nivå måste vi dock räkna med att det i varje given population finns en viss procentdel som inte vill följa lagstiftningen just för att den är lagstiftning. Det kommer alltså alltid att förekomma regelbrott. Dessa regelbrott kan vara mer eller mindre drastiska, men även här gäller en normalfördelning, precis som i allt annat. Det kommer alltså oundvikligen att förekomma drastiska regelbrott, och dessa måste vi då ta för vad de är, nämligen just undantag i en lagstiftning som annars är effektiv. Denna aspekt av kontrollfrågan ansluter alltså till det kognitiva problemet som jag pekat på: vi får inte av enstaka fall vilseledas att tro att de skulle vara representativa, utan vi måste fråga efter proportionerna, efter huruvida lagstiftningen i allmänhet fungerar. Den frågan ställs alltför sällan när medieupphetsningen väl är i gång.

Om vi vill minimera antalet regelbrott – vi kan som sagt inte eliminera dem – måste vi vidare vara beredda att kontrollera lagstiftningens adressater. Utan kontroll är det alltför lätt att strunta i lagen. Detsamma gäller om det rör sig om lagstiftning där det finns förhållandevis många som är beredda att bryta mot lagen, alltså vid lagar som inte är uppburna av en mycket stor majoritet av befolkningen.

För kontrollen behövs kontrollanter, och dessa måste veta vad de håller på med. Om vi alltså vill kontrollera alla hästars, katters, hundars, minkars och andra djurs välmående, måste vi ha kontrollanter som förstår sig på hästar, katter, hundar, minkar eller vilket annat djur det nu må gälla. Detsamma gäller för tekniska processer: man kan bara kontrollera om lagarna efterlevs om man förstår den verklighet som lagen skall reglera.

Problemet är att det inte finns så många som kan allt det här. Den som kan mycket om hästar kan normalt inte lika mycket om iller i medicinska experiment. Den som kan mycket om sprängämneskemi kan normalt inte lika mycket om havsvattenkemi. Den som vet allt om gasmarknaden står sig slätt när hon skall kontrollera fjärrvärmemarknaden.

När man inte verkligen förstår vad man håller på med, tar man det enkla. Stämmer stallets storlek? Är röret tjockt nog? Finns rätt rubrik i börsprospektet? Huruvida sedan ett djurs levnadsförhållanden, en fabriks konstruktion eller informationen som lämnas verkligen är så bra som man hoppas, vet vi inte efter dessa formella kontroller. Där brister kunskapen och vi får leva med regelbrotten.

När sedan dessa regelbrott uppdagas, blir det – beroende på grovleken i regelbrottet – stora rubriker, folk ropar efter ministers huvuden och efter mera lagstiftning, vi får nya regler som blir än svårare att kontrollera, vilket garanterat leder till nästa regelbrott. Det tar aldrig slut. Vi får inte det perfekta samhället genom lagstiftning och regler.

Alldeles oavsett huruvida vi i framtiden har minkfarmer i Sverige eller ej, är denna poäng värd att minnas. Om vi till lagstifta, måste vi vara beredda på att regelbrott förekommer. Vill vi minimera regelbrotten, måste vi vara beredda att kontrollera och att betala för kontrollen och de myndigheter som då behövs. Om vi är beredda att grunda ännu en myndighet, måste vi vara säkra på att vi har en tillräckligt stor resurs av kompetenta personer som vill vara myndighetstjänstemän.

Annars är det lika bra att låta bli att lagstifta.

*****

Uppdatering: Min skepsis inför sensationella mediereportage som grundval för politiska beslut tycks ha varit befogad: Svenska dagbladet och Dagens Nyheter rapporterar att länsstyrelsen i Västra Götaland vid en snabbutryckning efter larmet inte hittat några allvarliga missförhållanden. Huruvida minkfarmer skall stängas eller ej, är fortsatt en öppen fråga – stäng dem för mig, eller låt de finnas kvar, det är mig egalt – men åtminstone den senaste kampanjen tycks ha grundat sig på något enskilt missförhållande som alltså inte verkar vara utbrett.

*****

Uppdatering: Efter att ha kontrollerat 40 procent av minkfarmerna i landet säger Jordbruksverket att det sensationella larmet var missvisande, skriver Dagens Nyheter. Denna historia utgör en varning mot att lagstifta på grundval av media.

Advertisements