Jag tillhör inte dem som beklagar den såkallade juridifieringen, alltså fenomenet att många områden i livet som tidigare reglerades socialt numera tenderar till att regleras juridiskt. Juridifiering används normalt som ett nedsättande ord. Vad som betecknas som juridifiering växlar lite med talarens politiska uppfattning, men det kan vara allt från det att tjänstemän i kommunerna numera inte längre får sluta avtal med vem som helst och hur som helst – sådant regleras numera av ganska strikta regler i lagen om offentlig upphandling – till att skolan kan bli skadeståndsansvarig när en elev mobbas. Det var bättre förr, har folk sagt sedan åtminstone Aristoteles dagar (han hade en klagan över den fördärvade ungdomen), och jurister skall över huvud taget veta hut och sin plats.

Som sagt, sådant klagande lämnar mig kallt. Jag anser att juridiken svarar mot de krav som folk ställer på den. Kommer det en mobbad elev till domstol och klagar på att skolan struntar i hennes öde eller – än värre – att lärarna är på mobbarnas sida, vill jag se den offentliga reaktion som skulle följa om domstolen sade: ”Nej, hörru, lilla vän, sådant här angår inte juridiken – du får väl vara mindre konstig och anpassa dig, så blir det nog bra. Käromålet ogillas.” Vi själva skapar juridfieringen genom att efterfråga statens hjälp mot våra med-borgare. Vägen till statens hjälp går genom lagstiftning och domstolar, och alltså skapar vi själva alltmer jobb åt min yrkeskår, juristerna. Sic tempora, sic mores, för att parafrasera Cicero: sådan tidsålder, sådana seder.

Det som bekymrar mig mer än juridifieringen är det faktum att många inte tycks förstå att juridikens verkan har rätt snäva gränser. Det är till och med jurister som emellanåt inte förstår det. Det talas om signaler från samhället som om enskilda skulle upphöra med någon verksamhet bara för att 349 personer i riksdagen sagt aja-baja, och det finns en förväntan att allt otrevligt i samhället upphör bara vi har en juridisk regel om det. Sexköpen upphör inte för att de förbjuds. Narkotika försvinner inte för att den förbjuds. Mobbning upphör inte för att vi höjer skadestånden till offret. Om det var så enkelt, skulle vi sedan länge leva i paradiset, eftersom alla otrevliga saker skulle ha försvunnit i och med ett förbud.

Men att lagar inte skapar attityder är en numera ganska uttjatad käpphäst från min sida. Idag vill jag lägga till ett perspektiv, nämligen att vi som individer tenderar till att ha en åsikt när det gäller lagstiftning och förbud och att vi sedan har en annan åsikt när det gäller oss själva och vårt dagliga liv. Ett mycket bra exempel på detta hittar jag i Dagens Nyheter och Svenska dagbladet. Det såkallade lågprisflyget blir inte så lågpris när man räknar in alla skatter och avgifter. Big news. Konsumentverket hör sedan länge med jämna mellanrum av sig till Ryanair (som föga förvånande är det av TT valda exemplet) och påpekar att alla skatter, avgifter och tillkommande kostnader skall bakas in i priset, varefter bolaget rättar sig efter verkets önskemål en tid och sedan kör samma vals igen. Big news. Nu funderar Konsumentverket att utfärda ett förbudsföreläggande, varefter Ryanair påstås behöva betala vite varje gång bolaget bryter mot föreläggandet. Big deal.

Ett förbudsföreläggande fungerar nämligen inte automatiskt. Även när ett föreläggande utfärdats, måste Konsumentverket kräva in vitet för varje enskilt fall då Ryanair bryter mot föreläggandet, och Ryanair har i varje enskilt fall möjlighet att gå till domstol och påstå att Konsumentverket är ute och cyklar. Jag skulle nog med intill visshet gränsande säkerhet anta att Ryanairs fickor härvidlag är djupare än Konsumentverkets: bolaget kan helt enkelt sänka Konsumentverket i den här typen av processer, och jag tvivlar på att verket har resurser att verkligen sätta makt bakom orden. Förbudsföreläggandet löser inte problemet, eftersom det verkliga kruxet är ett annat.

Ryanair har så många kunder att bolaget är fantastiskt lönsamt. Det är samma personer som – efter avslutad resa, får man förmoda – klagar på bolagets prisinformationspolitik. Med andra ord köper man gärna den billiga resan (som tydligen alltså inte är så billig), åker och klagar sedan. Det är inte heller så att Ryanair skulle ha något grundmurat rykte som hederligt, utan att Ryanairs prisinformation är en skandal, vet varje halvt upplyst samhällsmedborgare sedan länge. Ändå flyger folk med Ryanair. Ryanairs kunder kräver tydligen tydlig prisinformation, men struntar i den när den inte ges. Man kräver att staten skall dra Ryanair i örat, men berikar ändå gärna bolaget genom att köpa dess resor även om man blir lite halvlurad.

Det enda som verkligen skulle kunna få Ryanair att ändra sin politik, är inte något förbudsföreläggande, det är att kunderna uteblir. Men det gör de inte: folk flyger gärna Ryanair, eftersom det ju är så billigt. Kravet på ett offentligt ingripande stämmer inte riktigt överens med det personliga beteendet.

Och flyget är inte det enda exemplet. Trafikföreseelser och -brott – att köra för fort eller med en starköl för mycket i magen – är något som på något besynnerligt sätt alltid angår andra. Jag noterar hur irriterade mina medtrafikanter blir när jag på en 70-väg faktiskt kör 70 km i timmen, i synnerhet när 70-sträckan endast gäller en korsning. Jag undrar också ibland hur många lättöl (som faktiskt normalt har 2,1 % alkohol) man kan dricka och ändå köra bil. Jag känner ingen som jag verkligen tror alltid håller sig till hastighetsbegränsningarna eller som alltid låter bilen stå efter en klunk (jag menar en klunk) för mycket. Ändå blir folk mäkta upprörda över andras följsamhet mot trafiklagstiftningen.

Ett annat exempel där lagstiftaren till och med givit upp är röd gubbe: det är fortfarande förbjudet att gå mot röd gubbe – händer något, finns nog ingen försäkring som betalar – men det finns ingen sanktion, inga böter, nada. Anledningen till detta är helt enkelt att lagstiftning inte går att upprätthålla när folk inte bryr sig om att följa den: polisens och rättsapparatens resurser är begränsade, och det går inte att vinna ett krig mot just precis hela övriga samhället.

Min uppmaning är därför att fundera innan man skriker efter förbud, påbud eller andra juridiska ingrepp. Är den juridiska regeln som föreslås något som går att övervaka? Är det fenomen som vi vill bekämpa med lagstiftningens hjälp tillräckligt marginellt för att den stora delen av befolkningen inte skall bryta mot det nya förbudet? Juridik är framför allt ord på papper: vi behöver domstolar, rättegångar, kronofogdar och andra för att genomdriva dessa ord. Menar vi inte våra ord på allvar, eller vill vi bara skicka en signal, är det bäst att välja ord som inte gör anspråk på att uttrycka en regel, utan som öppet utgör en meningsyttring, som exempelvis en högtidlig förklaring i riksdagen att någon viss verksamhet är förkastlig. På så sätt är juridik som barnuppfostran: man bör mena vad man säger och genomdriva sina ord, annars märker adressaten snabbt att ens ord inget är att bry sig om.

Och om vi vill komma åt bolag, är den bästa vägen att få de att göra som vi vill den som går via penningpungen. Om nu Ryanairs prisinformationspolitik är så skandalös, sluta flyga med Ryanair.

Det kommer att ta mera skruv än tio förbudsförelägganden från Konsumentverket.

Annonser