I Svenska dagbladet snubblar jag över en artikel som lämnar mig konfunderad. En arbetslös person i Sverige, klassad som lätt förståndshandikappad, ärver en tillgång – fondandelar – som finns i Finland och som personen i fråga får tillgång till när hon fyllt 33, vilket betyder år 2015. Fondandelarna är värda ett antal hundra tusen. ”Du har en förmögenhet”, säger Försäkringskassan då (och får medhåll av förvaltningsdomstolarna), och drar in på olika bidrag. Resultatet är att en i praktiken medellös person som i framtiden kommer att få en mindre förmögenhet idag måste kämpa för att få ihop privatekonomin.

Nu skall genast påpekas att inget tyder på att det här är Försäkringskassans fel. Felet – om det nu finns ett fel – ligger nog i lagstiftningen, som kanske inte skrevs av någon som hade fantasi nog att tänka på att någon bidragstagare kan ärva en tillgång som hon får disponera över först i framtiden. Det händer och är oundviklig: livet är sjukare än vilken akademikerhjärna som helst, brukar jag säga till mina studenter, och den här typen av ”missar” (igen: om det nu är en miss) i lagstiftningen är nära nog oundviklig. Det finns alltid praktiska situationer som är så sällsynta eller skruvade att lagtextförfattaren inte hade anledning att tänka på dem och som därför i enskilda situationer kan leda till ytterst märklig resultat.

Varav då min konfundering? Jo, min magkänsla börjar undra vad som egentligen utgör en förmögenhetstillgång. In abstracto är svaret enkelt: en förmögenhetstillgång är allt som kan omvandlas till pengar. Frågan är central här: har vår bidragstagare en förmögenhetstillgång, är hon – även moraliskt – inte nödvändigtvis berättigad till bidrag; har hon ingen förmögenhetstillgång, finns det verkligen ett fel i lagstiftningen. Är alltså det arv som hon får ut år 2015 en tillgång som kan omvandlas till pengar?

Det är mycket som kan omvandlas till pengar. Framtida krav är ett ganska typiskt exempel: en stor del av den vardagliga finansiella industrin bygger på det, i form av såkallat factoringFactoring betyder att man belånar eller säljer krav för vilka man får betalt först om en tid. Tänk dig att du är småföretagare och har kundkrav på vilka du normalt lämnar 30 dagars kredit: fakturan förfaller till betalning först 30 dagar efter datum för fakturans utställande. Jag uppfattar marknadens praxis sådan att jag numera blir förvånad om jag måste betala tidigare än vid nästa månadsskifte: den företagare som kräver betalt omedelbart eller inom tio dagar känns nog ganska snål.

Samtidigt har företagaren själv räkningar att betala. De svider alltså att behöva vänta på betalning i 30 dagar, i synnerhet när det dyker upp oförutsedda kostnader. Alltså tar företagaren till factoring. Vid detta arrangemang tar ett finansiellt institut över fakturan och blir alltså den som har rätt att göra kravet gällande mot kunden. Företagaren får betalt omedelbart, med avdrag för den ränta som löper under tiden fram till dess kunden skall betala (till kreditinstitutet) och för den risk som alltid är förbunden med att lämna kredit (man vet ju inte om man får betalt om 30 dagar). Om företagaren alltså har ett krav på 100 kr., kan hon få exempelvis 80 kr. idag av kreditinstitutet, mot att kreditinstitutet tar över kravet och får 100 kr. om en månad av kunden. Företagaren har reda pengar på handen och kreditinstitutet tjänar en slant på någon annans faktura. Kunden betalar det som hon skall betala, nämligen 100 kr. och märker ofta inte ens att hon betalar till någon annan än sin motpart. Alla är nöjda.

Det framtida kravet är alltså en förmögenhetstillgång i näringsidkarens hand. Även andra framtida tillgångar kan vara förmögenhetstillgångar. Bönder kan sälja nästa års skörd idag. Det kallas för en terminsaffär och innebär att bonden tar risken att ta för lite betalt idag – priserna för skörden har kanske stigit till nästa år – och köparen tar risken att betala för mycket – priserna har kanske sjunkit till nästa år. Samtidigt vet köparen idag att hon får bonden skörd nästa år – hur den än utfaller – och bonden får reda pengar idag för något hon har faktiskt tillgång till först nästa år. Alla är nöjda.

Med andra ord är en förmögenhetstillgång som utfaller först om fem år redan idag en förmögenhetstillgång. Den arbetssökande i Sundsvall skulle exempelvis kunna låna pengar mot sitt arv och betala tillbaka pengarna (plus antagligen ganska väl tilltagen ränta) först om fem år. Hon skulle också kunna sälja sin tillgång till någon annan (här kan i och för sig ett testamente komma i vägen, men det bortser jag ifrån nu), som idag betalar en viss summa som tar hänsyn till att fondandelar faktiskt kan sjunka i värde till om fem år och som alltså är mindre än fondandelarna idag är värda.

Det hela innebär att vår medellösa arbetssökande faktiskt redan idag sitter på pengar. Samtidigt har man då inte tagit hänsyn till att hon faktiskt klassas som lätt förståndshandikappad och att en försäljning av en sådan tillgång som det är fråga om här faktiskt inte är helt enkel. Hon kan tänkas ha någon form av god man som måsta vara med på noterna innan hon kan sälja eller belåna sitt arv, överförmyndaren kan tänkas behöva vara med på noterna och sedan är det ju rent generellt inget bra tips att sälja just nu, när man inte vet varthän ekonomin är på väg.

Samtidigt är de olika bidragsformerna tänkta för personer som är beroende av pengarna, inte för personer som tycker att det är för jobbigt eller att det är dåligt läge att sälja någon tillgång de har. Skulle vår arbetslösa person här kunna få bidrag och behöva betala för sig själv igen först när arvet blir disponibelt för henne, skulle det inte finnas någon anledning att vägra folk bidrag som bor i fashionabla villor i förnäma förorter och som tillfälligt har svårt att få ihop pengar till det nödvändigaste. Vill vi bevara bidragets funktion som sista utväg, måste vi kräva att folk gör sig av med sina förmögenhetsvärden innan de är berättigade till bidrag, även om tillgången ifråga kan vara svår eller otymplig att omsätta till reda pengar.

Reglerna förefaller alltså vara rätt skrivna och det verkar inte vara lika synd om personen i artikel som mina moraliska instinkter först signalerade. Frågan är dock varför mina moraliska instinkter och min juridiska analys glappar så mycket – det brukar de inte göra. Kanske är det journalistens makt: artikeln är tendentiöst skriven och appellerar trots sin kyliga ton till vår rättvisekänsla.

Ännu mer skäl att aldrig lita på sin moraliska intuition, utan att tänka först och skrika sedan.

Annonser