”Drogliberal” är ett retoriskt mästerverk. Det låter som om den som utsätts för tillmälet – för normalt är det i närheten av att vara ett skällsord – skulle strunta i huruvida folk använder droger eller ej, skulle ignorera det personliga elände som missbruk för med sig, och i största allmänhet skulle tycka att droger antingen är inget att yvas över, är helt normala eller till och med levererar sköna upplevelser. Detta är dock försåtligt, för de flesta som får stå ut med tillmälet är personer vars liberalism inte går längre än att de inte tycker att nuvarande narkotikapolitik levererat resultat, att den fallerat och att den inte lever upp till de fagra löften med vilka den motiveras.

Jag är en drogliberal av den senare typen. Jag använder inte själv droger, jag har sett folk som gått ner sig i narkotikaträsket och tror mig därför ha en uppskattning av vad droger i praktiken betyder och jag skulle önska att droger inte fanns. Icke desto mindre tror jag inte på förbudslinjen, i vart fall inte någon förbudslinje som är så oflexibel och rigid som den nuvarande. Jag är drogliberal i den bemärkelsen att jag tycker att vi för allas bästa bör tillåta narkotikamissbruk under kontrollerade former för i vart fall vissa grupper. Jag är drogliberal i den bemärkelsen att jag tycker att åtminstone sådana droger som inte drar med sig några större sociala konsekvenser – framför allt cannabis och kat – bör tillåtas för eget bruk och säljas under kontrollerade former.

Jag har många olika skäl. Alltsom oftast upplever jag att mina skäl inte ens noteras eller att de viftas undan av folk som inte vill rubbas i sina övertygelser. Jag uppskattar därför det längre reportage som Svenska dagbladet idag publicerade angående försöket med heroinkliniker i Danmark. Kanske en sådan upphängare för min egen argumentation ger utrymme att mera sansat diskutera narkotikapolitikens för- och nackdelar. Jag tar mig nu frihet att leverera mina argument och att inte fullt ut bemöta motståndarsidans argument. Jag litar på att mina meningsmotståndare nog kommer att höra av sig; dessutom har de ju redan ett slags åsiktsmonopol i debatten.

Det centrala argument är prisargumentet och det därtill hörande kriminalitetsargumentet. Detta argument består av ganska många olika led som måste var för sig diskuteras, eftersom varje led för sig enligt min mening innebär att nuvarande narkotikapolitik är förfelad.

För det första: Kriminaliseringen i sig skapar ett artificiellt högt pris på narkotika. För att någon skall tycka att det är värt risken att låsas in på ganska lång tid, måste priset på gatan för narkotika vara tämligen högt. Smugglaren skall ta sig förbi tullen, skall undgå polisens uppmärksamhet och måste vara svår att spåra om någon skulle tjalla. Alltså begär smugglaren ett högt pris för den vara som bara den riskbenägna kan leverera. Utan kriminalisering, om narkotika kunde säljas under kontrollerade former, skulle varan inte betinga ett lika högt pris. Kriminaliseringen skapar alltså en vara med mycket breda vinstmarginaler.

För det andra: De breda vinstmarginalerna drar till sig den organiserade brottsligheten. Denna skyr inget för att försvara sin marknad. Bönder i tredje världen tvingas i många fall under hot att odla vallmo eller annan råvara för narkotika. På narkotikans väg från odlarna via producenterna fram till slutkunderna mutas poliser och domare, utpressas folk att bli distributörer, skjuts de som vägrar gå med på maffians krav eller som vill sluta, kort sagt, undermineras samhällen och deras funktion att bevara den inre freden. Kriminaliseringen leder alltså via prisökningen till problem som inte stannar i de länder som förbjuder narkotika, utan som sprider sig till många andra länder.

För det tredje: Det höga priset leder till att de som blivit beroende av narkotika måste använda i stort sett alla sina mentala och fysiska resurser till att skaffa sig pengar för att finansiera sitt missbruk. Räcker de egna resurserna inte till, får den beroende ta till andra personers resurser. Förbudslinjen har på över 40 år inte lyckats utradera missbruket, och har istället skapat, inte bara den organiserade brottsligheten, utan också en mängd småkriminella inbrottstjuvar och rånare. Kriminaliseringen har alltså inte bara lett till att själva den verksamhet som förbjudits ökat kriminaliteten (för varje gång vi förbjuder något i strafflag skapar vi en ny kategori kriminella), utan också till att annan kriminalitet ökat.

För det fjärde: De fysiska resurser som den beroende kan använda består inte bara i kriminell energi, utan också i prostitution. Det är förvisso inte alltid lätt att bestämt säga vad som är hönan och vad som är ägget – blir prostituerade narkotikaberoende, eller blir narkotikaberoende personer prostituerade – men åtminstone en del av den prostitution med vilken vi lever måste förklaras med prostitutionens breda vinstmarginaler. Yrket behöver man inte stort lära sig och man får förhållandevis bra betalt för en förhållandevis begränsad insats. Genom kriminaliseringen av narkotika driver vi alltså folk i den prostitution som vi i våra högtidstal säger oss vilja utradera.

För det femte: Viljan att förbjuda narkotikans alla aspekter har drivit oss att också bestraffa eget bruk av narkotika. Folk som är beroende och som alltså kämpar att få ihop medel för att finansiera sitt missbruk, som därigenom drivs i småkriminalitet och prostitution, anses alltså dessutom vara brottsliga, i stort sett av ingen annan anledning än att de är beroende. Detta är enligt min mening vansinne och innebär att vi med eftertryck och stålhätteförsedda kängor sparkar rätt i huvudet på den som redan ligger.

För det femte: Enligt min mening har den traditionella narkotikapolitiken ingen framgång att peka på. Det påstås ibland att kriminaliseringen av narkotika bidragit till att få narkotika tabubelagt. Med andra ord påstås ibland att kriminaliseringen skapar attityder. Jag tillåter mig tvivla. Sveriges narkotikapolitik är ju inget unikt, utan många länder har i stort sett samma lagstiftning runt narkotika. I det svenska fallet finns en ganska grundmurad (och sund) skeptisk inställning till narkotika hos den breda allmänheten. I andra länder – ett talande exempel är USA – är i synnerhet cannabismissbruk inget att orda om. På en tältplats i Alaska blev jag av tältgrannarna bjuden på en joint på samma sätt som man i den svenska skärgården av båtgrannarna kan bli bjuden på ett glas vin. (Jag tackade för övrigt nej till inbjudan.) Lagstiftning skapar inga attityder, även om politiker och jurister gärna vill tro det: lagstiftning är en konsekvens av attityder, inte deras upphov.

Om dock narkotikapolitiken inte skapat någon attityd, har den inte skapat något annat än kriminalitet och personligt elände. Propagandan runt narkotikapolitiken har blivit sådan att frågan inte längre går att diskutera: att säga att man är emot förbudslinjen är en genväg till att bli utfrusen ur den politiska debatten. Därför är det danska experimentet så välkommet: det öppnar inte alla slussar genast – vilket delvis var fallet i Schweiz, Spanien och Nederländerna – och det vittnar om ett nytänkande. Vi borde titta närmare på vad danskarna gör, hur de gör det och vilka resultat de får. Vi borde vara beredda att diskutera om det finns bättre vägar till att uppnå det gemensamma målet – ett så narkotikafritt och fredligt samhälle som möjligt – än den förbudslinje vi haft och har.

Och vi borde sluta att skapa kriminalitetsproblem i tredje världen och ännu mer personligt elände för de narkotikaberoende stackars satar som vi har här hemma.

*****

Uppdatering: För den som har 35 minuters tid i sitt liv, finns här en mycket bra och allsidig debatt om narkotikapolitkens pro och contra i en amerikansk kontext.

*****

Uppdatering: Beatrice Ask framhärdar i en debattartikel i Aftonbladet, som inte är så mycket till debatt, egentligen, utan mera en allmän slagdänga i valrörelsetider. Något argument anför hon egentligen inte, och jag vidhåller att svensk narkotikapolitik är ett fiasko.

Annonser