Det finns en del rätt tekniska ämnen inom juridiken som jag normalt är något för lat för att verkligen sätta mig in i. Ett av dessa ämnen är den internationella privaträtten. Det finns också en internationell straffrätt och en internationell processrätt. De är allihopa väldigt tekniska ämnen. De är allihopa ämnen som ger upphov till mycket svåra frågeställningar. Inget av de är särskilt internationellt (om vilket mera nedan), men de behandlar alla två frågor som för parterna i en process kan vara av avgörande betydelse.

Den första frågan är vilken domstol som över huvud taget har rätt att ta sig an ett mål: det är kanske inte självklart att exempelvis en svensk domstol dömer folk för brott begångna i Indonesien. Det är å andra sidan inte uteslutet att det skall vara en svensk domstol som dömer, exempelvis när en svensk misshandlat en annan svensk i Indonesien. Det kan alltså finnas element som talar för och element som talar emot att en svensk domstol tar sig an ett sådant mål.

Den andra frågan är frågan om lagvalet. Om nu den svenska domstolen skulle ha rätt att döma folk för brott begångna i Indonesien, är därefter frågan efter vilken lagstiftning detta skall ske. I mitt exempel kan man å ena sidan säga att folk i Indonesien – även turister – skall lyda indonesiska lagar, men å andra sidan kan man säga att en svensk inte skall i utlandet få göra saker som hon inte skulle få göra hemma. Återigen talar alltså vissa element för svensk och andra element för utländsk rätt.

Här kommer nu den internationella straffrätten (eftersom mitt exempel handlar om ett brott) in. Som sagt är den inte särskilt internationell: varje stat har sina egna regler för vilka typer av mål dess domstolar får ta upp och vilket lands lag de därvid skall använda. Det kan alltså bli så knasigt att både en svensk och en indonesisk domstol tycker att de har rätt att ta sig an målet, och att den svenska domstolen skulle tillämpa indonesisk lag (eftersom misshandeln ägde rum i Indonesien) och den indonesiska domstolen skulle använda svensk rätt (eftersom både den tilltalade och brottsoffret är svenskar).

Juridiska problem med internationell anknytning kan alltså bli riktiga mardrömsscenarion, och den internationella privat-, straff- och/eller processrätten har ibland nästan lite religiösa draga när man försöker ta ställning till var ett brott ”egentligen” begått, vilket land lag som ”bäst” passar ett visst avtal eller enligt vilket lands lag man ”lämpligen” utfärdar processuella föreskrifter.

En bra illustration av problemet utgör målet mot ägaren av en grill som nu skall komma upp i Högsta domstolen. Ägaren hade i sin restaurang ställt upp datorer med spel. Datorerna var uppkopplade mot servrar i Tjeckien, där spelet genomfördes. Spelaren satt dock framför skärmen i Sverige och fick sina vinster utbetalda i Sverige.

I Sverige har vi ett lotterimonopol. Det är straffbart att anordna hasardspel och lotterier utan tillstånd av Svenska spel och lotteriinspektionen. Frågan är alltså nu om ägaren gjort sig straffbar för att han anordnat spel i Sverige.

Vad utmärker ett spel ”i” Sverige? Att människan som spelar finns i Sverige? Eller att själva spelmekanismen genomförs i Sverige? Ägaren argumenterar att de svenska spelarna spelade i Tjeckien, eftersom spelet fanns där. Åklagaren – som fick medhåll av tingsrätten och hovrätten – anser att spelarna befann sig i Sverige och alltså spelade i Sverige och att därför spelet ägde rum i Sverige.

Jag blir ganska snabbt matt på de ibland lite esoteriska argument som man kan anföra på ömse sidor. Det blir många andra också, och ofta avgörs de här målen på lämplighetsgrunder. Ett argument som anförs av Lotteriinspektionens generaldirektör Håkan Hallstedt är att den svenska lotterilagen skulle undermineras om den här typen av spel skulle anses äga rum i utlandet och alltså vara tillåten.

Det är ett bra argument inom juridiken: jurister har till uppgift att tillämpa sitt lands lag på ett effektivt sätt. Till det argumentet måste dock ansluta en politisk fråga.

Är det inte ett väldigt hyckleri att anse att spel bara blir bra när de anordnas av Svenska spel? Det sägs ofta att man, genom att ge Svenska spel monopol, skulle hålla spelberoendet i schack. Give me a break! Svenska spel skiljer sig på inget sätt som jag kan upptäcka från andra spelbolag: bolaget gör reklam för sina spel och tjänar pengar på dem. Den lilla uppmaning som pryder bolagets reklam att ta det lugnt när man spelar är väl närmast en läpparnas bekännelse till gängse ortodoxi.

Juridiskt sett tycker jag att argumentet att ägarens datorer skall anses ha erbjudit spel i Sverige är relativt välgrundat, eftersom som sagt lotterilagen skulle bli en papperstiger om Högsta domstolen skulle komma fram till annat. I övrigt väger argumenten på båda sidorna lika tunga, så att effektivitetsargumentet nog får vara utslagsgivande i det här fallet. Något problem med legalitetsprincipen ser jag inte.

Politiskt tycker jag att det hela är en fars. Jag håller med Håkan Hallstedt: lotterilagen bör ses över. Jag anser dock att den bör ses över i syfte att avskaffa monopolet, inte att försvara ett ganska hycklande monopol ytterligare.

Annonser