I en totalt tre sidor lång dom från den 21 april har en domare vid Stockholms tingsrätt avgjort frågan om en advokatbyrå måste lämna ut skuldebrev som de förvarat för en klients räkning efter att advokatbyrån bistått med förvärvet av skuldebreven. Eftersom rättsfrågan i fallet är vad man kan kalla en klassisk rättsfråga finns det anledning att reflektera lite kring frågan och domen, om än i den anspråkslöshet som en blogg innebär.

Om tillräcklig tveksamhet uppstår kring vem som har rätt till betalning för en fordran kan gäldenären fullgöra genom att deponera betalningen, (SFS 1927:56). Vid tveksamhet om vem som har rätt till specifik lös egendom finns ingen lagstadgad motsvarande möjlighet. Detta trots att en del andra regler bygger på tanken att den som innehar egendom för annan inte får lämna ut egendomen utan att ta hänsyn till dem som kan ha rätt till den. En sådan lag är 1936:88 om pantsättning av lös egendom som innehas av tredje man. Enligt denna lag kan en panthavare kan få borgenärsskydd genom meddelande till innehavaren. Genom meddelandet avskärs pantsättaren från rådigheten över egendomen, både avseende möjligheterna att själv komma åt egendomen och att förfoga ännu en gång till förfång för panthavaren. Motsvarande lösning har i doktrin och praxis hävdats för andra transaktioner än pantsättning.

Den som innehar egendom för annan kan således hamna i problem om fler än en part gör anspråk på egendomen. Praktiskt kan dessa problem lösas genom att parterna gör upp om hur egendomen skall hanteras under det att deras tvist löses. Kan parterna inte nå en överenskommelse om hanteringen blir det däremot problem för innehavaren (tredje man). Det är kanhända beklagligt att lagstiftningen inte tillhandahåller en generell lösning, men eftersom bristen på reglering förelegat under många år är den kanske trots allt ändamålsenlig.

När frågan ändå blir föremål för rättsprocess blir denna intressant. I det inledningsvis nämnda tingsrättsfallet är de faktiska förhållandena oklart presenterade. Det går att utläsa att parterna var företagen G och D. G hade bildat D bl a för att D skulle förvärva vissa aktier. I köpet av aktier som D genomförde kom de två skuldebreven att ingå. Enligt avtal mellan D och G skulle D inneha skuldebreven för G:s räkning. D lät emellertid skuldebreven innehas av de båda företagens advokatbyrå. När tvist uppkom mellan G och D om rätten till skuldebreven vägrade advokatbyrån att lämna ut skuldebreven till D. Advokatbyrån menade att det först måste klargöras vem som hade bäst rätt till skuldebreven. Det framgår inte vari tvisten om skuldebreven bestod. Möjligen kan man läsa in att avtalet mellan G och D om att D skulle inneha skuldebreven för G innebar att G hävdade att de förvärvat skuldebreven från D.

Man kan misstänka att den korta domen inte återger allt vad domaren kände till, för domaren avgör frågan med en motivering som är svår att förstå för den som har ovan angivna uppfattning om regleringen. Domaren skriver – ”Som en stark huvudregel måste gälla att den som lämnat lös egendom för förvaring hos någon har rätt att få ut den på begäran. Det kan inte rimligen ankomma på den som förvarar egendomen att göra någon prövning av äganderätten till densamma eller vägra att lämna ut den i avvaktan på att en sådan prövning sker. Att det uppkommer tvist om rätten till skuldebreven utgör alltså inte skäl att inte lämna ut dem.”

Jo, visst, rimlighetsargument är användbara och det är kanhända en ”rimlig” lösning. Det löser ju i varje fall det klassiska problemet för den som förvarar egendom för annan. Fullgörelse kan i så fall ske till den som har lämnat egendomen till förvaring. Men, hur går det ihop med regleringen kring borgenärsskydd? Och hur går det ihop med ansvaret i förhållande till den andra parten?

En första anmärkning kan vara att det i fallet inte förelåg någon transaktion mellan G och D, utan bara en annan sorts oklarhet kring vem som hade bäst rätt. Oklarheten skulle mao vara så liten att innehavaren själv borde kunnat bedöma vem som hade bäst rätt.

Men, om man tänker generellt för fallen där en transaktion faktiskt skett går det att konstruera lösningar i konsekvens med domen. Borgenärsskyddet kan lösas genom att man modiferar rådighetsavskärandedoktrinen i ännu ett avseende och helt enkelt avstår från tanken att en denuntiation medför att överlåtaren/pantsättaren (förfogaren) kan komma åt egendomen. Förvararens ansvar i förhållande till den andra parten kan lösas genom att helt enkelt avskaffa det (alt. låta bli att konstruera det). En panthavare eller förvärvare får helt enkelt använda kvarstad eller se till att i ett tidigare skede avtala om andra upplägg med lösningar på de praktiska problem som kan uppkomma vid eventuell tvist. Inte minst får förvarare, som advokatbyråer, se till att föra in sådant i sina standardavtal.

I den mån nu inte Hovrätten får saken för sin bedömning och kommer fram till att nämnda normer och konsekvensargument bör föranleda en annan utgång. (Tillägg: Men det är kanhända osannlikt att saken går vidare m h t att förvararen nu fått en dom att hänvisa till för att undgå ev ansvar mot G.)

Annonser