Nästan 300 ungar som begått brott med andra har hamnat hos Kronofogdemyndigheten eftersom de inte betalat de andra inblandade brottslingars andel av det brottsrelaterade skadeståndet, rapporterade Sveriges Radio igår (under en förresten missvisande rubrik). Tidningarna verkar inte ha plockat upp tråden. Kronofogdemyndigheten anser själv att reglerna bör ändras, eftersom en skuld hos myndigheten är en dålig start i vuxenlivet; Barnombudsmannen är föga förvånande inne på samma spår. Jag är själv till tveksam till utan att vara helt emot förslaget.

För det första kan man kanske anmärka att 300 personer inte precis är ett omfattande eller akut problem. Med detta vill jag på inget sätt förringa dessa personers ekonomiska svårigheter, men enligt ett mera systematiskt perspektiv – alltså ett perspektiv där individer blir anonyma enheter som flyttas runt på reglernas schackbräde – är frågan om dyra och begränsade utredningsresurser och lagstiftartid skall läggas på en fråga som berör 300 personer. Vi kanske har mera angelägna problem.

Men detta är ingen inställning till förslaget som sådant, utan ett mera allmänt påpekande att alla problem som media tar upp och som är ytterst besvärande för enskilda kanske inte förtjänar lagstiftarens uppmärksamhet. Jag hänvisar till ett inlägg om tvångsäktenskap hos Anders Svensson och de kommentarer det genererat.

Problemet har sin grund i 2 § 1 st. skuldebrevslagen. [Uppdatering: Detta är felaktigt: problemet har i det här fallet sin grund i skadeståndslagen. I sak är dock den skadeståndsrättsliga regeln densamma som den skuldebrevsrättsliga: mina utläggningar här är alltså i sak riktiga, men hänvisningarna är felaktiga. Jag hänvisar till Mårtens kommentarer här nedan.]  Skuldebrevslagen är i och för sig främst tänkt för skulder som uppkommer genom avtal (vilket skuldebrev normalt utgör), men den anses vara analogt tillämplig också på andra skulder och krav. Med ”analogt tillämplig” menas att även på områden som rör skulder som i och för sig inte är nedskrivna i skuldebrev skuldebrevslagen skall tillämpas som om den omfattade även dessa andra skulder. Vid en analog tillämpning har man i och för sig viss frihet att manipulera reglerna efter läglighet, men just regeln om solidariskt ansvar är en sådan regel som tenderar att tillämpas närmast mekaniskt.

Solidariskt ansvar betyder följande. Säg att två personer har en gemensam skuld till en motpart. Ur motpartens perspektiv kan denna skuld regleras på två olika sätt, nämligen dels genom att var och en av gäldenärerna (de som är skyldiga pengar) skall betala sin andel (vilket kallas för delat ansvar) eller att var och en av dem är skyldig att betala hela kravet och sedan får lösa problemet med att någon av dem kanske betalat för mycket genom ett kravförhållande gäldenärerna emellan (det solidariska ansvaret). Vid ett solidariskt ansvar kan alltså en av våra två tänkta gäldenärer behöva punga ut med hela summan och får sedan (genom regress, som det kallas) kräva tillbaka från den andra gäldenären den hälft som den senare skall betala.

Med ett sifferexempel blir det alltså så att A och B har en gemensam skuld på 100 kr. till C. C kan välja vem hon vill kräva och väljer att gå på B, som vid solidariskt ansvar är skyldig att betala hela 100 kr. till C. Efter betalningen har B sedan ett krav – ett regresskrav – mot A på 50 kr. När allt är klart, har A och B betalat 50 kr. vardera och alla är nöjda. Vid delat ansvar måste C däremot kräva 50 kr. av B och 50 kr. av A. A och B har inget ansvar för att hela summan betalas.

Det solidariska ansvaret är huvudregeln i svensk rätt. Står inget annat i något avtal, är flera som har en skuld tillsammans skyldiga att utge hela summan och får sedan kräva tillbaka det som de eventuellt betalat för mycket av de andra. Genom den analoga tillämpningen gäller detta också för brottsrelaterade skadestånd: flera brottslingar tillsammans svarar för hela skulden och får sedan i förekommande fall kräva det för mycket betalda åter av de andra brottslingarna.

Det är alltså där våra 300 unga har hamnat. De har begått brott tillsammans, dömts till ett gemensamt skadestånd och nu är var och en av dem ansvarig för hela summan. Det räcker alltså inte att betala sin andel, utan i förekommande fall måste man betala hela summan och sedan kräva sitt åter av de andra. Detta betyder också att man är skuldfri först när hela skadeståndet är betalt.

Regeln är förstås skriven med den berättigade (borgenären) i åtanken. Den som har ett krav mot flera skall inte behöva jaga var och en av dem med ljus och lykta, utan skall kunna få sitt av den som han vänder sig emot. Fördelningen inbördes får gäldenärerna sedan lösa själva.

Jag tror dock att man i detta fall också måste lägga till att regeln är skriven främst med avtal i åtanke. Har alla avtal med varandra (alltså borgenären avtal med gäldenärerna och dessa i förekommande fall avtal med varandra), kan man bedöma varje avtal för sig. Detta är viktigt eftersom det blir väldigt rörigt om man skall bedöma flera avtal samtidigt: livet är komplext nog som det är, man behöver inte göra det ännu svårare genom att försöka bedöma förhållandena mellan fler än två parter samtidigt.

Vid utomobligatoriskt  skadestånd – alltså skadestånd som inte vilar på avtal, utan på annat, såsom brottsrelaterat skadestånd – kanske det finns gärningsmannacentrerade hänsyn som väger tyngre. Att en 17-åring skall punga ut, inte bara med några 10 000 kr. som hon i slutändan själv är ansvarig för, utan i första omgången för andras skulder också, utan att denna 17-åring kan reglera detta genom avtal, är kanske onödigt hårt. Som sagt, det är ingen drömstart i vuxenlivet att börja med skulder hos Kronofogdemyndigheten.

Å andra sidan har vi ju också brottsoffret. Vid ett delat skadestånd skall alltså den som misshandlats, våldtagits, eller hotats behöva jaga var och en av sina plågoandar enskilt till dess hon fått ihop sina pengar. I förekommande fall måste man då som brottsoffer begära utmätning hos brottslingen, med de processkostnader och det besvär som följer med sådant. I det här fallet har jag svårt att se hur man skall komma förbi att det blir kommunicerande rör: underlättar man för brottslingarna, försvårar man för brottsoffret. Frågan är alltså vem vi tycker mera synd om och vill hjälpa: de 300 unga brottslingar som det nu är tal om eller deras kanske 100 offer. (Brottslingarna har ju ett solidariskt ansvar, vilket betyder att det här måste finnas ett mindre antal offer än brottslingar.)

En lösning – en byråkratisk lösning – skulle kunna vara att staten så att säga förskotterar skadeståndet till brottsoffret och sedan tar över jobbet med att jaga brottslingarna för sina respektive andelar. Jag brukar inte förespråka mera byråkrati, men när det rör sig om minderåriga, skulle jag kunna se poängen med en sådan lösning. Rent kriminalpolitiskt skulle då också det allmänna genom politiska beslut bestämma hur hårt man vill fara fram med de unga brottslingarna. Skulle detta bli politiskt gångbart, kan man ju till och med efterskänka brottslingens skulder i vissa fall, utan att brottsoffret behöver lida för det.

Skadeståndet – i synnerhet ett ideellt skadestånd som utgår för sveda och värk, inte för ekonomiska förluster – är i många fall ett straff som är väl så kännbart som böter eller fängelse. Rör det sig om förhållandevis stora belopp, kan skadeståndskravet mot en brottsling till och med ha större konsekvenser än det egentliga straffet. Man kan undra om det befrämjar rehabilitering att sätta folk i skuldfällan under en tid som i förekommande fall är längre än den tid de sitter på kåken.

I slutändan är jag försiktig positiv: rätt konstruerat kan en förändring på den här punkten vara kriminalpolitiskt vettig. Sedan kvarstår frågan om vi inte har mera angelägna problem än 300 personers ekonomi.

Men det är en fråga som politiker måste avgöra: på den finns inga juridiska svar.

Annonser