Jag är politiskt liberal. Detta ställningstagande har följder för min syn på mitt yrke, juridiken. Den som är liberal i den tappning som jag själv företräder, kräver att så många beslut som någonsin möjligt skall överlämnas åt den enskilda personen, och att den enskilda personen också skall behöva bära följderna av sina misstag. Denna simpla – kanske simplistiska – formulering måste sedan förstås modifieras på åtskilliga sätt (vad gör vi med fattigt folk som aldrig får någon chans att utveckla sin potential,  vad gör vi med tredje män som drabbas av enskildas felaktiga beslut, såsom exempelvis barn till kriminella och så vidare), men den räcker för det jag vill säga idag.

I San Francisco har nämligen stadens politiska församling röstat igenom en lag som kräver att konsumenter upplyses om den strålning som en mobiltelefon emitterar, skriver Dagens Nyheter. I grunden är detta en liberal lag: förnuftiga beslut som avspeglar den enskildas vilja och förmåga kan nämligen bara fattas på grundval av information. Den som inte vet hur man exempelvis beräknar räntan på en kredit, kan lätt få för sig att ett visst kreditalternativ är billigare än ett annat. Information måste standardiseras så att den är förståelig och information som enligt lag måste lämnas till motparten utgör ett relativt lindrigt ingripande: det är fortfarande den enskilda som fattar beslutet, men lagen säkerställer att informationen finns att tillgå.

Med andra ord utgör bestämmelserna i San Francisco ett lindrigt liberalt ingrepp i mobilförsäljarnas avtalsfrihet och utgör därför en kompromiss mellan viljan att ingripa och viljan att låta den enskilda lyckas eller misslyckas enligt sina egna beslut. Jag borde alltså egentligen tycka att San Franciscos initiativ är jättebra och inte kan kritiseras.

Ändå är jag tveksam. Dels är jag förstås tveksam eftersom jag hittills inte sett några empiriskt och därmed vetenskapligt belagda påståenden om att mobiler skulle vara farliga. Strålningsenergi på biologiska celler är alltid tveksamt, men exakt vad biologin klarar av, kan vi inte säga i teorin (om jag inte helt missförstått biologins rön på den här punkten: jag inbjuder den biologiskt bevandrade att rätta mig om det skulle vara nödvändigt). Informationen om mobilers strålningsintensitet verkar alltså inte vara särskilt relevant inför ett köpbeslut. Å andra sidan kanske det finns folk som vill veta detta, och då kan det vara av värde att dessa personer lätt och enkelt kan få den information de vill ha. Det stör ju inte.

Nja, det här är min andra anledning till tveksamhet. Jag undrar om informationsfloden inte blivit så bred och djup att den är ohanterlig, att ytterligare information gör vare sig till eller ifrån.

Informationsproblematiken är faktiskt ett välkänt och gammalt fenomen inom juridiken. Det upptäcktes för första gången mera systematiskt när i slutet av 1800-talet järnvägen och sjöfarten industrialiserades. Detta skapade en tidigare inte existerande massmarknad och standardavtal blev mera vanligt förekommande. Standardavtal på den tiden och långt in på 1900-talet var ganska luriga saker, ofta tryckta i närmast oläsligt litet typsnitt och då som nu flera sidor långa. Det var och är lätt att gömma överraskande och ganska betungande villkor i en standardavtalstext.

Faktum är nämligen att närmast ingen läser standardavtal innan vi sluter avtal. Jag gör definitivt inte det, och jag tvivlar på att någon större grupp av personer gör det. Det blir helt enkelt för jobbigt och kostar för mycket tid. Man kan säga att informationsinhämtningen inför ett rutinmässigt köp – dit de flesta konsumentköp hör, men även en hel del kommersiella inköp – utgör en transaktionskostnad som inte är värd produkten.

Med transaktionskostnad menas den kostnad som är förknippad med att sluta ett avtal. Denna kostnad behöver inte bestå i reda pengar, utan kan också vara besvär och möda inför ett avtalsslut – i slutändan kan ju det mesta mätas i pengar. Om jag med andra ord måste lägga ner någon eller några timmar av min värdefulla fritid på att läsa och helst förstå ett standardavtal, måste denna tid – värderad i pengar – läggas till den inköpta varans eller tjänstens monetära pris, vilket gör produkten långt dyrare än den är enligt sin prislapp. I synnerhet vid ganska billiga produkter når man snabbt den punkt där det kostar mer än det smakar: man köper och går det snett, så går det snett. Priset för ett säkert avtal där man förstått villkoren är högre än priset för ett misslyckat avtal där man gått med på någon ofördelaktig avtalsbestämmelse.

På ett liknande sätt tycker jag börjar det bli med all den information som finns på olika förpackningar. Det skulle ta mig sådan tid att förstå vad alla E-nummer på livsmedelsförpackningarna betyder och att ta till mig innehållsförteckningen på varje vara jag köper att jag personligen helt struntar i att försöka förstå det här. Kanske leker jag med min hälsa, men jag ser i alla fall inte att folk dör i drivor när de handlat på snabbköpet.

Eller elektroniska produkter: jag personligen, som använder elektronik mest för att underlätta min vardag, är inte särskilt intresserad av pixlar, anslutningsspecifikationer och annat som det berättas om på förpackningen. Jag tar inte till mig den informationen, utan jag går in på någon konsumentsida, tittar på huruvida andra konsumenter varit nöjda med den produkt som jag tänker köpa, och varför de varit det, och sedan köper jag. Informationen på förpackningen betyder litet till inget för mig.

Jag tror inte att jag är särskilt avvikande från normalkonsumenten, eller för den delen normalföretagaren. Slutsatsen av detta blir dock att bestämmelser om att någon viss typ av information alltid måste lämnas inför varje avtal inte når fram till dem som skall skyddas, nämligen köparna. Ett exempel är upplysningen om ångerrätten när jag slutar ett avtal via telefon: även fast jag är väl medveten om ångerrätten, lyssnade jag intresserad första gången jag slöt ett sådant avtal. Därefter har jag tenderat att sova mig igenom den tid som det tar för försäljaren att upplysa mig om både det ena och det andra. Den tid dessa upplysningar tagit har faktiskt till och med irriterat mig någon gång.

Vad göra, alltså? Å ena sidan kräver min liberalism och den liberalism som präglar stora delar av den svenska och västerländska förmögenhetsrätten att konsumenten upplyses, å andra sidan är många – kanske de flesta – konsumenter ”beratungsresistent”, som tyskarna så vackert säger: immuna mot upplysning. Samtidigt finns konsumenter som behöver påminnas om sina rättigheter och det finns konsumenter som är intresserade av tekniska specifikationer, av E-nummer och av telefoners strålningsintensitet.

Jag har ingen förnuftig kompromiss att erbjuda. Min instinkt är att kräva att informationen skall vara lättillgänglig, utan att för den delen i sina enskildheter behöva ges till just varje köpare. Med andra ord bör det i exemplet mobiltelefoner finnas en lättöverskådlig lista med olika specifikationer tillgänglig i butiken, utan att informationen för den delen måste finnas på en skylt bredvid telefonen. Jag befarar helt enkelt att denna skylt bredvid telefonen över tid kommer att vara så fullproppad med information att ingen eller endast få vill ta till sig ens det viktigaste i den.

En slutsats är att liberalismen med sitt påstående om att alla människor är rationella och vet sitt eget bästa förstås på vissa punkter är verklighetsfrämmande, precis som enligt min mening alla andra politiska ideologier på sina punkter är verklighetsfrämmande. Det ligger väl i en ideologi att den måste förenkla så mycket att den inte kan beskriva den komplexa verkligheten på ett korrekt sätt.  Människor är inte rationella, människor vet inte alltid sitt eget bästa (vilket för övrigt inte någon statlig tjänsteman gör heller, och en statlig tjänsteman vet inte heller någon annans bästa – bara för att blockera socialisternas ideologi här), människor är ”beratungsresistent”. Vad detta betyder för liberalismen, har jag ännu inte riktigt kommit underfund med.

Vad detta betyder för juridiken, vet jag än mindre.

*****

En önskan: Jag skulle uppskatta om eventuella kommentarer till detta inlägg höll sig till juridiken. Denna blogg är inte platsen att diskutera den politiska liberalismens eller socialismens olika förtjänster. Däremot kan det vara av värde att diskutera den juridiska liberalismens för- och nackdelar.

Annonser