Enligt Skånska dagbladet och Dagens Nyheter kör vänsterpartiet i Sjöbo en enligt min mening ganska rolig ploj för att testa de borgerliga partiers hängivenhet till valfrihetstanken: om valfrihet innebär att offentlig verksamhet måste få privata alternativ och att monopol måste brytas, måste också privat verksamhet få ett offentligt alternativ, menar partiet. Det talas om att ”bryta det privata monopolet”. Alldeles oavsett hur man politiskt ställer sig till tanken på kommunala frisörer, är initiativet marknadsföringsmässigt effektivt (vilket detta inlägg visar). Frågan är dock om kommunala frisörer juridiskt sett över huvud taget är möjliga: jag gör alltså nu Vänsterpartiet i Sjöbo tjänsten att ta det på allvar och att fundera på om det skulle vara möjligt att införa den sortens valfrihet som det talas om. Jag ser två problem.

Det första är användningen av begreppet monopol. Begreppet betyder att det finns en och endast en aktör som tillhandahåller en vara eller tjänst. Med andra ord kan man inte riktigt tala om ett privat monopol på samma sätt som man kan tala om ett offentligt monopol. Det offentliga utgör en och endast en aktör, medan de privata aktörerna är flera: förutom i de minsta orterna finns ju normalt inte bara en frisör på platsen. Vänsterpartiet är alltså inte ute efter att bryta monopol, om nu någon skulle fått för sig att så är fallet, Vänsterpartiet i Sjöbo är ute efter en grundläggande värderingsfråga.

Värderingar i all ära, men det andra problemet i sammanhanget är frågan huruvida en kommun över huvud taget får hålla på med den typ av verksamhet som frisörverksamhet och liknande utgör. Jag är ute på djupt vatten här, eftersom området – kommunalrätten – inte hör till mina expertområden och jag inte kommer åt de kommentarer som finns i olika databaser på Internet (biblioteket för Högskolan i Jönköping har tydligen problem just nu). Jag försöker alltså själv resonera mig fram till ett svar.

Utgångspunkten måste vara 2 kap. 7 § kommunallagen, som lyder:

Kommuner och landsting får driva näringsverksamhet, om den drivs utan vinstsyfte och går ut på att tillhandahålla allmännyttiga anläggningar eller tjänster åt medlemmarna i kommunen eller landstinget.

Med andra ord är det i sig inget problem att Vänsterpartiet vill få Sjöbo kommun att driva näringsverksamhet. Det kan också politiskt säkerställas att verksamheten drivs utan vinstsyfte. Kruxet ligger i huruvida exempelvis frisörverksamhet kan anses vara allmännyttig.

I propositionen till kommunallagen sägs om denna fråga följande (prop. 1990/91 s. 151 f.):

Det finns inte någon klar skiljelinje mellan vad man brukar kalla den kommunala sektorn och det som i dagligt tal betecknas som näringslivet. Kommunerna och landstingen har en helt oomtvistad rätt att engagera sig i en rad verksamhetsgrenar som vanligen ses som en del av näringslivet. Hit hör t.ex. verksamheter inom kommunikationsväsende och energiförsörjning. Sådana verksamheter kallas ofta sedvanlig kommunal affärsverksamhet. Samtidigt är det tydligt att det finns ett stort område av näringslivet som av tradition är förbehållet den enskilda företagsamheten. Denna del av näringslivet brukar benämnas det egentliga näringslivet. Inom denna sektor får kommunerna och landstingen inte driva verksamhet eller göra andra ingripanden annat än under mycket speciella förhållanden.

Sedvanlig kommunal affärsverksamhet

Kommunerna är på olika sätt involverade i verksamheter genom vilka de mot betalning gör olika slags prestationer till allmänheten i kommunen. Tyngdpunkten ligger ofta i att tillhandahålla kollektivanläggningar eller kollektivanordningar av olika slag. Åtskilliga verksamheter kan hänföras till kommunikationsväsendet.

Exempel på sedvanlig kommunal affärsverksamhet är bostadsföretag, tvätterier, el-, gas- och värmeverk, renhållningsverk, fryserier, saluhallar, slakthus, parkeringsanläggningar, buss-, spårvägs- och sjötrafikföretag, hamnar, flygplatser samt rörelser för att tillhandahålla idrottsarenor och olika fritids- och nöjesanläggningar.

Det egentliga näringslivet

Inom det egentliga näringslivet får kommuner och landsting i princip endast vidta åtgärder som allmänt främjar näringslivet i kommunen eller landstinget.

Det här är förstås luddigt formulerat och bedömningarna av vad som utgör det ”egentliga” näringslivet kan säkerligen skifta från en tid till annan. Jag har dock väldigt svårt att få just frisörer att falla utanför det egentliga näringslivet. Den uppräkning av sedvanlig kommunal verksamhet som förekommer i propositionen utesluter förvisso inte att man också skulle kunna lägga till frisörsalonger. Jag har dock känslan att sådana inte är avsedda.

Om man nämligen tittar på denna lista, rör det sig i samtliga fall om verksamheter där den initiala investeringskostnaden är rätt hög. Det rör sig alltså om verksamheter som i synnerhet i små orter inte säkert kan antas bli drivna av enskilda personer. Frisörer är annorlunda: även frisörverksamhet kräver förstås en initial investering, men den är inte lika tung som för ett tvätteri eller en hamn. Det finns alltså ingen anledning till att det allmänna i kommunens skepnad skall öppna sina djupa fickor och gå in i en bräsch som det enskilda näringslivet lämnar.

Detta gäller i synnerhet när det redan finns enskild verksamhet av ifrågavarande slag. Jag skulle nog anta att Sjöbo har sin uppsättning frisörer. Något särskilt behov för kommunen att gå in – annat än att göra en politisk poäng av det hela – har jag svårt att se.

Jag tror alltså inte att kommunala frisörer – och motsvarande verksamhet – skulle vara förenliga med kommunallagen ens om Vänsterpartiet nu plötsligt skulle få medhåll av de övriga partierna i kommunfullmäktige. Det skulle nästan vara kul att prova, tycker jag: låt Moderaterna och övriga partier rösta för Vänsterpartiets förslag och skicka sedan fram någon kommunmedlem som begär en rättsprövning av beslutet. Sedan får vi se va domstolarna säger.

På en punkt har mina meningsmotståndare i Vänsterpartiet nämligen rätt: om det är en ideologisk trosfråga att det som kan skötas av privata inte skall skötas av det allmänna – vilket jag skulle ansluta mig med – måste det vara legitimt att ha motsatt åsikt. Detta är en djupt ideologisk fråga som bör diskuteras i långt större utsträckning än sker för närvarande (säger jag med förtröstan att jag har de bättre argumenten än socialisterna på min sida). Lagstiftningen bör inte avgöra en sådan fråga, och skulle någon kommun få för sig att öppna kommunala frisörsalonger, bör det vara kommuninvånarnas sak att avgöra denna fråga politiskt.

I alla fall om vi menar allvar med det kommunala självstyret.

Annonser