Överåklagare Gunnar Stetler och advokat Claes Look skriver idag på Svenska dagbladets Brännpunkt om behovet av en Lex Maria för rättsväsendet. Lex Maria innebär för sjukvården en skyldighet att anmäla missförhållanden. Detta är viktigt eftersom en sjuksköterska eller någon annan som jobbar inom vården lätt riskerar att av sin arbetsgivare anklagas för illojalitet (vilket arbetsrättsligt är en ganska grav beskyllning som i vissa fall kan ge arbetsgivaren rätt till uppsägning av arbetstagaren). Genom att göra det till en skyldighet för verksamheten som sådan att anmäla missförhållanden eller misstag, kan ingen arbetsgivare längre påstå att det illojalt att rapportera sådant. Med andra ord skyddar man såkallade whistle blowers, folk som berättar om missförhållanden inom den egna verksamheten som annars skulle förbli fördolda.

Jag tror utan vidare att en liknande lag kan behövas för rättsväsendet. Varför skulle min yrkeskår på något sätt vara annorlunda än andra yrkeskårer? Det vilar dessutom, som författarna skriver, ett tungt ansvar på rättsväsendet: jurister kan genom sin verksamhet förstöra liv, helt enkelt. Till viss del är det en risk för misstag som vi som samhälle betraktat måste leva med – precis som vi måste leva med risken att medicinska operationer går snett – men sådana misstag och missförhållanden som skulle kunna undvikas, måste fram i offentlighetens ljus eller åtminstone någon tillsynsmyndighets uppmärksamhet. Ett möte med rättsväsendet är för den enskilda minst lika känsligt som ett möte med vården.

Sedan är dock frågan hur långt en sådan lag skulle kunna påverka missförhållandena. Här tror jag att författarna till viss del tittar för mycket på systemet, och för litet på den enskilda personen. Till skillnad från vården finns nämligen inom rättsväsendet personer som är oavsättliga och som därför har en makt över dem de möter som inte har någon motsvarighet i andra yrken. Dessa personer är domarna.

Nu har jag inte täckning för annat än att påstå att de flesta domarna bemödar sig om att göra ett bra jobb (och det även fast jag här på bloggen från åtminstone vissa håll fått indikationer på annat). Domare som kår betraktat är en population som alla andra, och med andra ord leder detta bemödande om att göra ett bra jobb i vissa fall till excellenta, i andra fall till usla och i det stora flertalet fall till mediokra resultat. Detta är inget vi kan komma åt, för så är det och måste det med nödvändighet vara.

Den normalfördelning som gäller domare innebär dock också att det i domarpopulationen med samma nödvändighet måste finnas ena riktiga rötägg. Det måste finnas domare som bestämmer sig för hur de skall döma på ovidkommande grunder, som inte läser akten, som sover under förhandlingar, som skriver standarddomar som inte har mycket med det aktuella fallet att göra. Hur många dessa domare är, vet jag inte, och vet förmodligen inte. Att sådana domare måste förekomma, helt enkelt för att det inte finns några skäl att anta att gruppen domare skulle på något mera väsentligt sätt skilja sig från andra mänskliga grupper, är jag dock övertygad om.

Problemet med att dra offentlighetens uppmärksamhet till dessa domare – eftersom domare är oberoende, finns ingen tillsynsmyndighet i normal bemärkelse – är att den som gör det ju på något sätt måste dels ha den juridiska kunskapen för att kunna bedöma domarens gärning, dels måste ha kommit i kontakt med den ifrågavarande domaren i något mål. Den som har en sådan kontakt, löper risk att få förnyad kontakt. I målet efter det att man dragit ned byxorna på denna domare kan man nog ge saken tappt redan innan man börjar. Detta skadar kanske inte så mycket en själv – man förlorar och vinner mål, och ingen vinner bara (jag har hittills inte heller hört om någon som bara förlorar) – utan den som får ta smällen, är klienten eller målsäganden.

En Lex Maria-motsvarighet för rättsväsendet kan egentligen bara ha effekt om och när anmälan kommer inifrån själva domstolen. Endast då kan arbetsrättsliga sanktioner förhindras genom en sådan lag. Kommer dock anmälan från någon utomstående, hjälper inte arbetsrätten, eftersom domstolen (och därmed domaren) och advokaten eller åklagaren inte har något arbetsrättsligt förhållande till varandra.

Domaren själv blir man inte så lätt av med. Hon sitter kvar och förfarandet att få bort henne är – och måste vara – tungrott och tidsmässigt utdraget. Den som anmält domaren eller annars exponerat henne och den som biträtt anmälan kommer alltså att behöva leva med att hennes klienter eller målsäganden riskerar att systematiskt särbehandlas. Med andra ord är tystnaden vad gäller domarkårens rötägg med stor sannolikhet inte motiverad av rädslan om det egna, utan av rädslan om andras skinn. Detta hjälper inte en Lex Maria-motsvarighet emot.

Med andra ord tycker jag att förslaget som sådant är mycket bra och bör åtminstone närmare utredas och helst leda till lagstiftning. Jag tror dock inte att de problem som vi har inom rättsväsendet verkligen kan lösas genom en sådan lag. Dessa problem skulle bara kunna lösas om domarens position skulle göras mindre säker, vilket knappast kan förespråkas: den historiska och samtida (Pakistan) erfarenheten med avsättliga domare är alltför negativ för att vi skall våga ett sådant experiment. Så länge dock domarna är oavsättliga, kommer det att finnas problem med domare som inte gör sitt jobb i tid, domare som inte lever upp till det etos som domare bör ha och domare som lever ut sin fördomsfullhet på jobbet.

Hur vi skall lösa det problemet, vet jag inte.

Advertisements